Slutet är nära

It's the end of the year
I have just settled here
It may not be much
but it's enough

Ovanstående textrader är början på Sleep well tonight med det underskattade bandet Gene. Dessa textrade brukar poppa upp i mitt huvud så här års. I år stämmer de dessutom bättre in än någonsin tidigare.

Nyårsafton, årets främsta dag för reflektion över den senaste 12-månadersperioden som passerat. Blev det som man hade tänkt sig? Tja, jag vet inte. Höll man de eventuellt avlagda nyårslöftena? Minns inte... Blev man en bättre människa? Tveksamt. Spelar det någon roll? Knappast. Går tiden fort? Mycket! Går det att göra någonting åt? Dessvärre inte. Låter jag bitter? Antagligen. Jag säger som jag brukar: Låt det nya året blir bättre än året som varit! Amen!

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Egentligen är den bara en bagatell, men en ack så vacker sådan. Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig är en av låtarna på Håkan Hellströms nya samlingsskiva och är precis så bra som titeln antyder

Årets konserter 2005, plats 1-4

1. Kent: Storängsbotten, 2005-05-28
2. Kent: Storängsbotten, 2005-05-27
Allt annat än Kent överst hade antagligen varit en stor överraskning för alla. Det har gått så långt att jag har svårt att förhålla mig objektiv till Kent och det dom presterar. Fast jag lyckades ju med att trycka ner göteborgskonserten en bit. Det var två magiska majkvällar i tältet i Stockholm. Största skillnaden mellan de båda dagarna var att det var mer drag på publiken första dagen och mer drag på bandet den andra dagen, vilket i båda fallen kan ha berott på vädret som var soligt och gjorde publiken på gott humör dag ett men som var regnigt andra dagen vilket ledde till att många stod blöta och frös i tältet och dessutom gjorde de svarta molnen det mörkare i tältet vilket Kentarna kanske gick igång mer på. Låtvalet den andra dagen i kombination med bandets urladdning på scen får mig att placera dag två före dag ett. Årets allsångsstrof: Vi ska alla en gång dö…


3. U2: Ullevi, 2005-07-29
Det här var min sjätte konsert med irländarna. De har en så pass hög lägstanivå att jag aldrig är orolig för att det inte ska bli bra. Det blev det inte denna gång heller, tvärtom. Det enda problemet är att de har så många låtar att välja mellan att det är lite tråkigt när de inte spelar vissa av ens favoritlåtar. Fast det spelar mindre roll när man räknar upp låtarna de faktiskt spelade. Lagom till extranumren öppnar sig himlen och regnet vräker ner, men vad gör det en sommarkväll som denna. Den här konserten var deras näst bästa som jag sett, konserten på Stockholm Stadion i slutet av juli 1993 leder fortfarande.

4. Keane: Berns, 2005-03-30
Om jag har haft höga förväntningar på vissa andra konserter under året så var förhållandet omvänt här. Jag gick mest till Berns för att jag trodde det kunde bli en lite småkul tillställning. Förhoppningarn var inte så stora, trodde inte de var något direkt liveband. Men fel fick jag. Keane är bandet utan gitarrist som består blott av en sångare, en trummis och en pianist/bassist (som denna kväll skötte allt via sina keyboards). Om jag inte är felinformerad tar Berns in 800 pers vilket kändes som mycket mer denna kväll. Inte för att det var trångt utan för att publiken väsnades så att det kändes som många fler. Bandet själva verkar chockade över responsen de får, de ser uppriktigt förvånade ut. Mer Keane, tack!

Årets konserter 2005, plats 5-8

5. Håkan Hellström: Annexet, 2005-04-01
När världens bästa Håkan är i högform är han svår att värja sig emot, varför man nu skulle vilja göra det. Just idag sätter han dessutom punkt på musikåret genom att ge ut sitt samlingsalbum Nåt Gammalt, Nåt Nytt, Nåt Lånat, Nåt Blått. Spring och köp!

6. The Ark: Cirkus, 2005-02-21
7. The Ark: Universitetet, 2005-08-27
The Ark levererar under dessa två kvällar något av det bästa jag har sett dom prestera på scen hittills. Med tre album i ryggen börjar de dessutom få en hel del bra låtar att välja mellan. Höjdpunkten på båda spelningar är den ack så magnifika Calleth You, Commeth I. Jag önskar fler kunde vara som Ola Salo på scen.

8. R.E.M.: Globen, 2005-01-31
Ett R.E.M. med en Michael Stipe i högform i spetsen gör en sällan besviken. Många av de senaste låtarna som känns lite trista på skiva lyfter när estradören Stipe visar prov på sitt egensinniga scenspråk.

Årets konserter 2005, plats 9-12

9. Kent: Frihamnen, Göteborg, 2005-05-13
Premiärspelningen på kents turné 19 var på intet sätt dålig, jag menar ingenting någonsin skulle kunna få kent att vara dåliga. Men om man ska försöka se lite objektivt på spelningen så fanns det väldigt mycket premiärnerver med i spelet. De fick sin revansch två veckor senare.

10. Popsicle: Cirkus, 2005-04-04
Nostalgin var hög denna kväll då de gamla indiepoparna återförenades för en kväll. Man fick höra alla de gamla klassiska låtarna. Jag hade väldigt höga förväntningar före konserten och de infriades inte helt, men bra var det.

11. Coldplay: Globen, 2005-11-07
Jag har skrivit om denna konsert tidigare, var kanske lite hård då. Fix you var i vilket fall som helst magisk, i övrigt inte speciellt magiskt utan att vara dåligt. En av årets mest fanatiska publik dock.

12. Håkan Hellström: Universitetet, 2005-08-27
Håkan borde egentligen inte kunna förtjäna en sistaplats på en årslista, men det har varit ett bra konsertår kvalitativt sett. Håkan öppnade på Where the Action is på Universitetet i Stockholm och ett katastrofalt dåligt skött biljettinsläpp gjorde att jag fick höra de första låtarna från utsidan. Väl inne satt mitt dåliga humör i och dessutom är en Håkan i dagsljus inte lika kul som en Håkan i mörker.

Årets konserter 2005

Istället för att jobba med att sammanställa årets skivor och filmer bestämde jag mig att för första gången göra en lista över årets konserter som jag har sett och hört. Jag har rensat bort förband och vissa artister som jag råkade se på den minifestivalenen Where the Action is.
Here we go...

Jul med Joakim

Det har blivit lite av en tradition för mig att förutom med familjen även fira jul tillsammans med Joakim. Joakim brukar heta Berg i efternamn och har varit min räddning åtminstone sedan -97. I år har han dock ett annat efternamn; Thåström. Men risk för att slita ut ordet än mer så kan jag inte annat att säga att han senaste skiva är fantastisk! Så nu sitter jag här och förbannar mig själv för att jag inte började att lyssna på skivan tidigare än jag gjorde.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar, eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Little lies

Är det försvarligt att ljuga för en sexåring? Är det inte bäst att alltid säga sanningen även om den kan kännas svår att höra. Jag fick en fråga av min yngsta systerdotter. Efter en stunds betänketid ljög jag och svarade att jag trodde på tomten. Efteråt kände jag mig lite skamsen och svor att i fortsättningen säga sanningen, åtminstone resten av julaftonskvällen.

Nu är det jul igen

Mamma skäller på pappa.
Pappa skäller tillbaka.
Jag tittar apatiskt ut genom fönstret.
Julfriden har infunnit sig...

Dvala

Första dagen i föräldrahemmet har precis som så många gånger förr präglats av dvala, både fysisk och psykisk. Men det känns i alla fall som att jag har tagit igen all sömn jag förlorat i veckan. Jag förstår inte hur man kan sova så mycket och ändå vara trött. Snart är det det julafton, en av årets värsta dagar, som gärna får passera så fort som möjligt så att man kan koppla av på riktigt sen.

Så pass...

Börjar man bli senil om man börjar leta efter passet när man packar inför en inrikesresa?

Känslan

I morgon står jag på en flygplats och väntar på känslan.
Känslan jag känner alltför väl.
Känslan som redan har börjat infinna sig.
Känslan som känns som ett skämt.
-"God Jul, känslan"

Noll koll

Ibland så känner jag att jag verkligen inte har någon koll. Mest slående och lite beklämmande är det när det handlar mitt nuvarande musikkunnande. Det fanns en tid då jag hade om inte full koll så åtminstone rätt bra koll. För en sisådär tio år sedan, i mitten på nittiotalet, då brittpopen regerade musikvärlden, kändes det som att jag hade full koll på all musik som kom från det brittiska fastlandet, åtminstone trodde jag det. Jag läste en hel del musiktidningar och slukade alla hype:ar med hull och hår, vilket innebär att det nu finns en massa album i skivsamlingen med band som släppte en skiva ena veckan och var glömda veckan efter. Jag tyckte det var kul att ha koll och det kändes viktigt att ha koll. Men med åren har graden av koll sjunkit. Jag är inte längre lika angelägen om att ha koll på ny musik, jag hänger mer fast vid de gamla trotjänarna och jag har mer och mer känt att bristen på koll gör mig inte något. Om jag för tio år sedan hade missat ett nytt band så kändes det lite jobbigt, idag har det mer blivit en axelryckning om det visat sig att jag missat något jag borde känna till. Brittpopen är sedan länge död även om bland andra Suede försökte hålla liv i orkestern men bara kändes trötta mot slutet då de avslutade sin karriär som pausunderhållning i Fame Factory. Länge leve brittpopen!

Den nya musiken som har kommit de senaste åren har mest varit musik som jag har känt att jag inte har lust att lägga ner så mycket energi på, såsom hiphop, R’n’B och all denna metalpop. Så klart finns det undantag som jag gillar, men de är få. Så vad är då problemet? Problemet är att i den ström av musik som sköljer över oss så finns det ju små guldkorn som man lätt missar, vilket är tråkigt. Jag läser inte längre musiktidningar och mitt musikaliska kunnande vad gäller ny musik är på en nivå långt under den jag hade under mina fornstora dagar. Men är det då inte så att det man inte känner till har man inte ont av? Kanske det, men om man i efterhand hittar något bra så kan jag känna att det är synd att man inte har hittat det tidigare.

I min iver över att sammanställa en lista över årets bästa skivor så kände jag att jag ville göra ett grundligt arbete. Först tänkte jag att jag skulle lyssna på alla skivor som kommit i år, men jag la ner den tanken rätt fort. Istället har jag börjat lyssna på många av de album som har hamnat i topp på de årsbästalistor som jag har sett. Genom detta har jag hittat en hel del små guldkorn, men också en del mindre bra musik som jag kunde vara utan. Det kommer att bli en spännande och inspirerande lista för alla att beskåda. Eller överdriver jag månne min inverkan…

Årets bästa...

Den här tiden på året börjar dom dyka upp lite över allt. Jag talar om årsbästalistorna. Många läser man inte ens och vissa ögnar man igenom utan att bry sig något nämnvärt över resultatet. Men när man ser en lista över årets bästa filmer eller årets bästa skivor då måste i alla fall jag läsa noggrant och förfasas över alla felaktigheter. Ja, jag vet att alla listor bygger på subjektiva bedömningar av en eller flera personer, oftast recensenter, och att det inte finns något som är rätt eller fel, men min smak måste ju vara den som får råda när det är jag som läser listorna. Jag har redan haft synpunkter på Expressens lista över årets bästa skivor, men jämfört med en del andra listor jag sett så ter den sig rätt bra ändå. Den enda lista jag själv årligen brukar sammanställa är den över årets bästa filmer jag sett på bio och det är snart dags att påbörja detta omfattande arbete. Må bästa film vinna.

Nedräkningen har börjat

Då är man inne på sista arbetsveckan för året. Det ska bli otroligt skönt med 17 dagars ledighet. Enda nackdelen är ju att julen infinner sig under tiden. Jag är inte mycket till julvän, inte pingstvän heller för den delen, men man får ta det onda med det goda. Julafton är en av de värsta dagarna på året, men jag tänker i år lätta upp tristessen med att gå på bio på julaftonsförmiddagen. Sen får resten av dagen bli som den blir. Jag har så lågt ställda förväntningar så det är svårt att bli besviken. Det blir väl som vanligt en dag då jag försöker hålla mig undan så mycket som möjligt. Nu hamnade jag lite off topic. Ledigheten ja, den kommer om tre och en halv arbetsdagar. Halleluja!

1300

Idag har jag betygsatt film nummer 1300 på filmtipset. För er som inte vet så är filmtipset en sida där man betygsätter filmer på en femgradig betygskala och där man sedan utifrån de betygen man har satt får skattade betyg på filmer som man inte sett. Oftast stämmer betygen väldigt bra, det är sällan det diffar mer än ett ett steg, vilket innebär att om filmtipsgeneratorn tror att jag ska tycka att en film är en fyra så är den väldigt sällan sämre än en trea, vilket är en garanti för en bra filmupplevelse. Vad kan man då säga om det 1300 filmerna som jag har betygsatt? Jo, snittlängden är 114 minuter, vilket totalt innebär att jag sett på film 102 dygn, 15 timmar och 29 minuter, vilket är lite dryg 0.8% av mitt liv eller ca 1.2% av mitt vakna liv...

Jag är likadan.

Jag älskar Morrissey och Smiths för att de formulerar sig precis som jag skulle vilja formulera mig. Pessimistiskt, sarkastiskt och vardagspoetiskt.
Jag är likadan.

Glöm inte att läsa Johan Hiltons blog om ni vill drunkna i tonårsångest.

Bloggtips

I dagens DN kultur tipsades det om en blogg som man bara var tvungen att läsa. Det är Johan Hiltons blogg där han likt en adventskalender presenterar en lucka varje dag som innehåller gamla dagboksinlägg från början av 90-talet. Jag kan bara hålla med DN och ger tipset vidare, läs!

Det var för övrigt där jag hittade den briljanta Gardell-texten som jag la in i föregående inlägg ifall någon nu undrade...

Förlåt

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv.

För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

Jonas Gardell

Varför kan jag inte förmå mig själv att skälla ut ett företag när det har gjort fel? Är det för att personen på företagets kundtjänst inte är den som är personligt ansvarig för det fel som har begåtts? Hur upprörd jag än är så beter jag mig belevat när jag väl ska framföra mitt klagomål. Nu är det andra gången av två möjliga som klåparna på Ikea Kort har gjort fel. Kommer det här fortsätta månad efter månad och kommer jag i så fall att koka av ilska varje gång jag öppnar det månatliga brevet och därefter ringa kundtjänst och vara trevlig? Stackars den som svarar på kundtjänsten den gång det väl brister.

Kommer jag för sent?

Klockan är runt halv elva på kvällen. Det knackar på dörren. Vem kan det vara, tänker jag. Det måste ju vara någon som bor i huset eller någon som har portkoden. Efter lite tvekan öppnar jag dörren utan att först kika i titthålet. -Kommer jag för sent? frågar han när jag öppnat dörren. Det är ordföranden i bostadsrättsföreningen som står utanför min dörr. Kommer för sent, tänker jag, jag visste inte ens att han hade tänkt komma alls. Jag står och stirrar tyst ett tag i vad som känns som en evighet. Antagligen ser jag rätt så dum ut där jag står helt oförstående inför hans fråga. Han frågar igen: -Kommer jag för sent? Nu börjar jag förstå att det inte är för sent i relation till en utsatt tid utan för sent på kvällen han menar. -Nej då det är ingen fara, kom in, säger jag. Jag börjar fundera på om jag ska förklara varför jag verkade vara så trög först, men jag inser att jag då bara skulle riskera att verka än mer konstig än jag redan hade visat mig vara, framförallt med tanke på att min förklaringsförmåga inte är den bästa i trängda situationer. -Du hade något problem, säger han. Ja du skulle bara veta, tänker jag…

The Sounds - Dying to say this to you

Expressen skrev för en dryg vecka sedan om att The Sounds nya skiva redan finns ute på nätet flera månader innan den ska släppas. Det är ju inte första gången en ny skiva finns tillgänglig för illegal nedladdning innan den är släppt, det är ju snarare en regel än ett undantag nuförtiden, men det är fortfarande rätt ovanligt att nya skivor finns tillgängliga så lång tid innan som i det här fallet. När dessutom media berättar om alla dessa kommande skivor som redan finns på nätet så minskar ju inte detta nedladdningen av skivorna och ändå så uttalar sig skivbolagsmänniskorna i media och berättar om hur hemskt det är. Sluta uttala er så kanske inte blaskorna skriver om det. Det som var kul med just The Sounds var att skivbolagskillen hävdade att det inte var den färdiga produktionen. Trams, det är bara något han säger för att försöka få folk att låta bli att ladda ner skivan. Jag har lyssnat på den och i mina hörselskadade öron låter det i alla fall färdigt. Faktum är att det är den enda skiva jag har lyssnat på den senaste veckan och jag kan inte sluta. Hur det låter? Det låter mycket som förra skivan, det är samma briljanta gitarrsynthpop som tidigare om än lite mindre gitarrer och mer synthar den här gången känns det som, mer som Melody Club. Risken är att jag kommer att ha tröttnat på låtarna om en månad, men just nu vill jag inte lyssna på något annat, det är riktigt bra.

Min blogg är länkad alltså finns jag

En kul grej som hände idag var att min blogg, mig veterligen, för första gången har blivit länkad till från en annan blogg. Jippi, jag finns! Då kan det ju vara på sin plats att för första gången nämna en icke offentlig person vid namn, nämligen Kristian. Kristian är min favoritexilsvensk, visserligen den enda jag känner, men det förtar inte favoritskapet. Nu skulle jag kunna skriva en massa snälla och trevliga saker om Krille men det tänker jag inte göra eftersom jag är lite putt på honom för tillfället. Jag är nämligen lite avis på hans blogg som innehåller små vardagsbetraktelser skrivna med en hel del humoristiska formuleringar. Det är sådana skribenter som får en att fundera på att lägga ner hela bloggeriet. Dessutom är hans blogg skriven på en engelska som jag skulle kunna sälja min mamma för att få besitta. Jag får väl också flytta till London ett tag. Länken till Kristians blogg finns till höger där jag även har passat på att lägga alla andra jag känner som bloggar, vilket inte är mer än två till; Rebecka och. Robban. Bloggarna är länkade i bokstavsordning så att ingen ska känna sig åsidosatt.

Blogreflektion

Nu har jag klottrat i det här forumet i snart fyra månader och mitt minne som är undermåligt på vissa områden i övrigt är dåligt även här. Det inebär att det finns en övervägande risk för att jag kommer att upprepa mig här förr eller senare om jag inte redan har gjort det vill säga. Dessutom har innehållet i mitt bloggande inte utvecklats exakt i den riktning som jag hade en ambition om att det skulle göra eftersom det tvärtemot min initiala förhoppning har blivit allt mindre inlägg om mina tankar och funderingar och dessvärre alltmer skriverier av dagbokskaraktär vilket i sig inte behöver vara något dåligt men det var som sagt inte det jag hade tänkt från början, fast det gör ju att andra även kan ha koll på mina förehavanden utanför mitt huvud även om allt inte låter sig göras i text på grund av en viss sekretess men framför allt stor tristess. (Undrar om föregående mening är den längsta jag presterat hittills). Sen har vi ju det där med hämningar, de finns även i mitt skrivande. Vissa saker blir så definitiva om de skrivs ner, man har svårt att ta tillbaka dom. Inte för att jag inte står för mina åsikter, men jag vill slippa stå till svars för dom. Men jag ska försöka lätta på dom spärrarna också och visa min sant cyniska sida. Fast egentligen är jag ju from som en lammunge och en snäll och fin människa… Har ni föresten tänkt på att jag inte en enda gång har nämnt någon icke offentlig person. Det kommer kanske att bli ändring även på det området. Fanns det någon röd tråd i det här inlägget? I så fall får någon gärna berätta om den för mig.

Hem ljuva hem

Min nya lägenhet börjar så smått att likna ett hem. Igår kom soffan hemlevererad och min oro släppte. Den är himla fin fast egentligen något för ljus för mitt eget bästa men det ska nog gå bra. Senare under gårdagen var det dags för det tredje besöket på Ikea på en månad vilket resulterade i att det nu i hallen står ett 2,36 meter högt skåp med en enorm spegeldörr som kommer att behöva putsas tre gånger i veckan. Det största problemet som nu återstår att lösa är hur jag ska göra med CD-förvaringen. Men det är klart, något ska man ju alltid ha att grubbla på...

Yeah but no but yeah but...

Little Britain säsong tre har nu börjat sändas på BBC. Jag laddade ner de tre första avsnitten igår och av det lilla jag såg innan jag föll i coma av trötthet var lysande. Många gamla favoritkaraktärer är kvar blandat med en del nya. Jag kan knappt bärga mig till jag får se på allt. Oh my God! I so can’t believe you just said that!

En decemberdröm

Det är ju ett kul grepp av SVT att låta en kille som ser ut som en tjej och en tjej som ser ut som en kille spela huvudrollerna i årets julkalender. För övrigt saknar jag Allram och Höjdarna.

Att ge eller ta?

Sitter och funderar på vad jag är sämst på, att ge eller ta komplimanger. Tror jag är lika dålig på båda, fast på olika sätt. Ska försöka bättra mig.

Fördomsfri?

När jag var en sisådär 18-19 år så brukade jag hävda att jag inte hade några fördommar. Det var inget som jag bara sa, jag tyckte verkligen inte att jag hade några fördommar. Däremot hade jag förutfattade meningar sa jag. Som om det skulle vara någon större skillnad, men det var skillnad tyckte jag. Jag sa att fördomar är negativa medan förutfattade meningar är neutrala, en sanning med viss modifikation. Idag vet jag bättre.

Sofforo

Eftersom jag inte har något bättre att oroa mig för just nu så har jag börjat bli orolig för att min nya soffa inte kommer att vara snygg. Det är ju inte så att jag inte har fått bestämma färg och tyg till den, men tygprovet var ju mindre än 0,1 kvm, det är ju inte säkert att det ser bra ut på en hel soffa. På lördag får jag i alla fall svaret. Det ringde tidigare idag en kvinna från möbelaffären och lovade leverans mellan kl 10-14 på lördag. Då har det bara gått fem veckor och sex dagar sedan jag beställde soffan men det skulle ta 6-8 veckor så det var ju snabbt jobbat. Då kanske det är dags att dra klart alla kablar, flytta alla cd-skivor och sätta upp gardinstången innan lördag då, det har jag ju inte haft tid med tidigare...

Dagens namn

Niklas, mansnamn, form av Nikolaus
Nikolaus, mansnamn av grekiskt ursprung, sammansatt av ni´k\ 'seger', och lao´s 'folk'. Redan på en runsten från 1100-talet fanns namnet i formen Nikulas. Så sent som för 100 år sedan var Nikolaus ett relativt vanligt namn, medan det numera är kortformerna Klas och Nils som är vanliga. Den germanska kortformen Niklas har funnits i svenskan sedan 1500-talet och blev modenamn vid slutet av 1900-talet; den kortformen stavas även Niclas och Nicklas och förekommer i smekformen Nicke. Nikolaus har sedan mycket länge varit dagens namn den 6 december, sedan 1993 tillsammans med Niklas.

Källa: NE.SE

Årets bästa skivor

Ja ja, jag vet att det är lätt och klaga och klanka ner på andras listor. Gör en egen då om du är så duktig, man blir trött på ditt jävla gnäll! Okej, jag ska. Försöka i alla fall. Måste bara lyssna igenom alla skivor som har kommit i år först...

Årets 50 bästa skivor

Expressen listar idag, enligt deras mening, årets 50 bästa skivor. Efter att ha läst listan måste jag bara få rasa lite. Jag vet inte vad som är mest hånfullt, att inte Depeche Mode - Playing the Angel ens är med på listan eller att Kent - Du och Jag Döden inte hamnar bättre än på fjortonde plats. Sen finns det ju flera andra mindre skandaler, t.ex. att inte heller Editors - The Back room finns med på listan. Musikrecensenter är ena riktiga klåpare.

Så nära...

Det var nära nyss. Det där som jag inte ska göra men det som ändå kittlar tanken lite grand. Jag stod och väntade på bussen på väg hem efter jobbets årliga fest och insåg att jag stod på andra sidan gatan, mittemot huset där Jocke bor. Alkoholens påverkan fick mig att vilja gå över gatan och kika in genom porten för att se att det verkligen står J.Berg på namntavlan i trapphuset. Men en kombination av att det skulle se lite fånigt ut och att bussen kom just då gjorde att jag tog mig samman och gick på bussen istället. Det får bli en annan gång...

December

December, har du några hjältar kvar
Då är du en sällsynt art
Den sista i sitt slag

Jag kunde inte låta bli...

The Last Day of Our Acquaintance

This is the last day of our acquaintance
I will meet you later in somebody's office

Raderna ovan är de första textraderna från Sinead O'Connors The Last Day Of Our Acquaintance.
Den handlar om mig och lägenheten i Rågsved. Kl 15 idag är den 7,5-åriga relationen slut.

On line

Efter 26 dagar utan internetuppkoppling hemma så verkar det som att jag från och med i morgon åter igen kan leva ett värdigt liv. Jag har nästa glömt bort hur man gör när man laddar ner film och musik. Hej då, Röj, Hjärter och Spindelharpan, tack för den tid som varit.

Kaj Kindvall är död!

Det var en eftermiddag efter en helt vanlig skoldag i nian. Jag och några klasskamrater sitter på bussen på väg hem till landet igen. En av klasskamraterna sitter och bläddrar i en kvällstidning. Han stoppar plötsligt sitt bläddrande i tidningen och utbrister "Kaj Kindvall är död!" Kul skämt tänkte jag, helt övertygad om att det var just ett skämt. En av de andra klasskamraterna som sitter bredvid lustigkurren med kvällstidningen säger "Får jag se" och sträcker sig efter tidningen och säger något i stil med "Det var som fan, en bilolycka". Mindre övertygad om att det är ett skämt börjar jag bli lite lätt panikslagen. Att Kaj Kindvall skulle dö var något av det värsta jag kunde tänka mig som 16-åring. Det hade varit lätt att genomskåda bluffen genom att be om att få se vad som stod i tidningen men det var jag alldeles för stolt för att be om. Då skulle jag ju visa att jag trodde att skämtet var sant och skämtarna skulle ha vunnit och det var det sista jag ville. Istället sitter jag där i min tysthet och funderar på om det verkligen kan vara sant. Alla andra runtomkring babblar på som vanligt. När jag kliver av bussen hemma i byn så börjar jag gå med tunga steg hemåt, nu mer och mer övertygad om att det faktiskt är sant, Kaj Kindvall är död! Vad händer med Tracks nu? Något överdrivet skulle man kunna säga att det var Tracks jag levde för då (det gick över fem år senare, vilket är en annan historia). När jag kommer hem slänger jag mig på sängen och ligger där helt viljelös. Efter någon timme kommer mamma hem från jobbet och hon hittar mig där och undrar vad som har hänt. Först vill jag inte säga något eftersom jag vet att jag kommer att börja gråta om jag försöker säga minsta lilla ord, men efter ett tag när mamma har blivit lite orolig och tror att det är något alvarligt som har hänt så snyftar jag fram att Kaj Kindvall är död. Jag tvingar iväg mamma till affären för att köpa tidningen som dödsbudet hade stått i. 10 minuter senare får jag tidningen i min hand och börjar frenetiskt leta efter notisen. Det visar sig dock inte finnas någon, inte om Kaj Kindvall i alla fall, däremot så var det någon mindre känd rallyförare som hade omkommit. Jag drog en lättnandens suck och blev glad, fast jag var fortfarande skakad. Efteråt blev jag förvånad över mig själv och förstod inte hur jag kunde reagera så starkt som jag hade gjort. Idag skulle jag inte ha reagerat på samma sätt, men det beror ju på en mängd olika faktorer. Samtidigt så finns ju fortfarande väldigt många delar av den där 16-åringen kvar inom mig, delar som jag inte skulle vilja vara utan.

Vilket var löftet?

Och i gruset låg en fegis kvar
När mina glasögon just sparkats av
Gav jag ett löfte som jag skäms för än idag

Så sjunger Jocke i Vi mot världen. Jag har funderat på vad det var för löfte han gav. Trots att det kan vara flera olika tänkbara löften så måste det väl ändå har varit ett löfte om hämnd. Frågan är bara vilken slags hämnd som får honom att skämmas än idag. Jag gav en del löften i liknande situationer men inga som jag skäms för än idag och framför allt inga som infriades men så är jag ju en fegis också...

Knocking back Prozac

I dagens Expressen står det att läsa att Vanlig medicin botar tinnitus. Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Det finns bara en hake dock; den vanliga medicin som åsyftas är Zoloft, en antidepressiv psykofarmaka. Så vad händer om man börjar knappra dessa piller och sen slutar? Kommer tinnitusen tillbaka då? Troligen, och upplevs den i så fall värre än tidigare? Då blir man kanske patologiskt deprimerad och behöver käka Zoloft på riktigt. Det låter som en ond cirkel det där...

Fake it 'til you make it

Men vad händer om man aldrig make it? Fake it 'til you get caught?

Dom

Jag skulle väl inte vilja kalla mig själv för språkpolis i egentlig mening, men jag har väldigt svårt för missbruk av det skrivna svenska språket. När jag häromdagen var på ett seminarium där den förste talaren för dagen på sin allra första bild, i sin för övrigt hemskt färgsatta presentation, har med ett särskrivet ord så tappar jag fokus helt på det han säger och sitter istället och irriterar mig på det särskrivna ordet. Just särskrivna ord har blivit en folksjukdom men det finns även andra språkliga missbruk. "Kastar du inte sten i glashus nu?" tänker då vissa. Jo, det är nog rätt enkelt att hitta språkliga fel om man går igenom det jag har klottrat ner här de senaste månaderna, men fråntaget vissa direkta stavfel och ett och annat syftningsfel så tror jag nog ändå att det mesta är språkligt korrekt. Förutom ett konsekvent missbruk av "Dom". Jag kan helt enkelt oftast inte skriva "De" och framför allt inte "Dem". Det beror inte på att jag inte vet hur de ska användas utan på att jag tycker det ser fel ut, trots korrektheten, jag tycker ordbruket känns stelt och byråkratiskt.

Jag verkar inte ensam om att tycka detta. Jag hittade just ett inlägg på Kents forum där någon ondgjorde sig över att J.Berg som är så språkbegåvad borde veta bättre än att använda sig av "Dom" i titlarna till Dom som försvann och Dom andra. Jocke var inte sen att komma till försvar utan skrev följande:

"De andra" är lite för mycket 1874 för min smak.
"De som försvann" känns också ålderdomligt.
Om man kan SÄGA ordet Dom, kan man också SKRIVA det.
Såna regler är helt enkelt till för att brytas.
Men vad vet jag, vissa av er kanske niar folk fortfarande?

Bra svar Jocke, strunta i dom andra.

Nu när jag tagit beslutet är jag lugn

Det är märkligt vad denna fras dyker upp i huvudet så fort jag har tagit ett beslut av större eller mindre karaktär. Det har väl att göra med att den kommer från en kentlåt, men det finns ju så många andra fraser som är mycket bättre som inte alls dyker upp lika frekvent. Antagligen är det för att jag är obeslutsam. Jo, det är sant, jag har en förmåga att vela väldigt mycket och sällan ta några snabba beslut. Därför känns det verkligen som en befrielse när jag väl tar ett beslut, jag blir lugn, även om beslutet jag tagit inte ens är särskilt bra. I morse tog jag ett beslut och vips så blev jag lugn. Nej, det var inte världens snabbaste beslut…

Sakta jag gick genom stan (eller inte sakta, men ändå)

Jag har idag varit på seminarium på Vetenskapsrådet (VR) hela dagen. VR ligger på Regeringsgatan och jag fick under morgonen ett plöstligt anfall av sinnesförvirring eller något liknande när jag fick för mig att jag skulle gå dit hemifrån. Men det var inte alls lika hemskt som jag skulle tänkt att det var om jag hade varit vid mina sinnens fulla bruk när jag tänkte tanken. Tvärtom så var det en riktig trevlig morgonpromenad som inte tog mycket mer än 25 minuter (The Hjärta & Smärta EP räckte nästan hela vägen). Insåg att om jag hade jobbat i City så skulle jag kunna gå dit varje dag. Synd bara att semiariet i fråga inte var så upphetsande, men jag lyckades ändå hålla mig vaken hela dagen. Visst är jag duktig...

Blast from the past

Jag såg en kvinna på tunnelbanan idag. I och för sig inget konstigt med det, det brukar jag göra varje dag, men denna kvinna stack ut från mängden. Eller kvinna föresten, det låter så gammalt, övermoget, inte som dam, men mycket äldre än tjej, fast tjej kan låta så ungt. Nåja, hon var i en svårdefinierad ålder, men mer kvinna än tjej. Vad var det då så var så speciellt med henne? Jo hon såg ut som att hon hade fallit i koma 1985 och just vaknat upp med samma kläder och samma frisyr som hon hade den olycksaliga dagen för 20 år sedan. Hon hade ett par ljusa jeans, det som jag vill minnas kallades för stentvättade jeans på tiden då det begav sig. Till detta hade hon en gammal mörkblå vindjacka som var rätt populära under 80-talssomrarna, trots att det nu alltså är november, ovanligt varm sådan, men ändå. Under denna jacka hade hon en ljusblå tröja som i tjocklek såg ut att vara en t-shirt. Det kan ju ha varit så att hon föll i koma under sommaren, vad vet jag. På fötterna hade hon på sig något som såg ut som ett par pumps hade försökt para sig med ett par korta stövlar. Men det som mest avslöjade hennes ursprung var frisyren. Den låter sig knappt beskrivas, men jag tror ändå att de flesta får en bild framför sig. Frisyren såg inte 80-talsretro ut på något sätt, den MÅSTE ha kommit direkt därifrån. Tänk er en taskig permanentning, utväxt blondering, hög volym med mycket spray och till detta ett omisskännligt knullrufs. Där satt hon i all sin 80-talsprakt, trött efter sin 20-åriga koma, och sov med en svart plastväska i famnen, en sån som var så populär på, ja just det, 80-talet.

Bostadsrättsinnehavarens klagan

Nu är det dags att klaga lite. Jag har bott i min nya lägenhet i en vecka nu och har under denna tid upptäckt följande olägenheter:

1. Porten gnisslar och slår igen med en jävla smäll.
2. Vissa i huset, framför allt sent på nätterna och antagligen berusade, gillar att dra igen och slamra med gallergrinden i hissen så mycket det bara går.
3. Förrådet på vinden, som enligt uppgift skulle vara förhållandevis stort, är skrattretande litet.
4. Det luktar apa under diskbänken.

Hur löser man då dessa problem? Problem 1 och 2 löses genom att sova med öronproppar vilket även har visat sig ha den positiva sidoeffekten att min tinnitus blir lägre. Problemet med öronproppar är att det är svårt att höra när mobilalarmet sätter igång, men det har jag löst genom att lägga mobilen under madrassen eftersom jag då vaknar av vibrationerna. Igår smörjde jag visserligen porten med 5-56 vilket tog bort gnisslet, men smällen kvarstår. Problem nummer 3 är det ju inte så mycket att göra någonting åt, det gäller att gilla läget. Fast det går ändå in några flyttkartonger har jag upptäckt. Problem nummer 4 visade sig vara något överdramatiserat. Först blev jag dock orolig och trodde det var mögel eller någon vattenläcka, men köket är ju helt nyrenoverat så det vore ju osannolikt. Om det är fuskbyggt så borde ju problemen uppstå först efter ett tag. Jag undersökte vattenledningarna igår och hittade ingen läcka, men kom på att avloppsröret går in i husets soprum som ligger bredvid mitt kök. Om odören kommer därifrån vet jag inte, men det luktar i alla mindre illa nu än vad det gjorde häromdan så illalukten kanske berodde på att köket hade stått oanvänt länge och så länge det bara luktar lite mök under diskbänken och inte i hela köket så står man ju ut.

Som vanligt är det enklare att klaga än att hylla, men det räcker med att säga så här: Allt annat är fantastiskt!

Resa med klass

Jag har vid flertalet tillfällen hört och läst intervjuer med personer som har gjort en klassresa. Då handlar det inte om nationalencyklopedins första definition, utan den andra. Det har inte varit den utfrågade personen själv som har fört klassresan på tal, det har nämligen journalisten/intervjuaren gjort. Gärna vill journalisten få det att låta som någonting stort, som om personen ifråga i och med klassresan har uträttat ett storverk. Han eller hon brukar tillfrågas hur det känns och om det var jobbigt och andra frågor som mer hör hemma vid en intervju av en guldmedaljör i OS. Jag brukar vid dessa tillfällen lite trött sucka och tänka att "Herregud, vad är det som är så himla märkvärdigt?". Var och varannan människa gör ju dessa klassresor idag, fler och fler med så kallad arbetarbakgrund studerar på universitet och högskolor vilket snart borde göra klassresan till den vanligaste typen av resa. Men så insåg jag senast jag såg en intervju då en klassresa kom på tal att de som brukar få de här klassresefrågorna oftast är något till åren komna, åtminstone en bit över 60 och för dessa generationer var det betydligt mer ovanligt med klassresor. Så då kanske frågorna ändå har ett visst berättigande. Hur som helst så känner jag ändå en viss trötthet över ämnet eftersom man alltid bara får höra om klassresor uppåt i hierarkin. Jag skulle i skadeglädjens sanna anda vilja se lite mer av resorna åt andra hållet. Okej, dom är inte lika vanliga, men visst finns dom. Problemet är bara att dessa människor inte får något utrymme i media i samma utsträckning. Sen kan man ju utveckla nationalencyklopedins definition ytterligare, men det överlåter jag till någon annan…

Klassresa

1 längre resa företagen av en skolklass i syfte att studera en viss miljö och att vara tillsammans: de anordnade loppmarknader för att få pengar till ~n
HIST.: sedan 1894

2 socialt avancemang vanl. från (uppväxtmiljöns) arbetarklass el. lägre medelklass till högre socialgrupp
HIST.: sedan 1991

Källa: NE.SE

Kejsarens nya kläder

Jag fattar ingenting. Det verkar dom inte själva göra heller. Jag pratar om Coldplay som igår fyllde Globen.

I stort sett alla musikjournalister har skrivit om Coldplay som de nya arenarockarna, som U2:s självklara efterträdare. När deras senaste album släpptes så låg det etta i drygt 20 länder samtidigt, vilket får mig att undra om det inte släpptes några andra skivor den veckan. Varför denna hysteri? Missförstå mig inte, jag gillar Coldplay och deras tre album, men jag förstår ändå inte denna relativt plötsliga hype. När biljetterna släpptes till deras globenspelning så tog de slut samma dag om jag inte minns fel, vilket också gjorde mig aningen förvånad.

Jag hade inte sett Coldplay live före gårdagens konsert och jag hade vissa förväntningar, förväntningar som inte riktigt infriades. Coldplay är inget arenaband, ett faktum dom själva inte verkar förstå, än mindre publiken. Jag har varit på en hel del konserter i mina dar, men sällan har jag upplevt en så extatisk publik som igår, vilket orsakade stor förvåning både hos mig och hos killarna på scenen. Jag tänkte att det kanske är folk som inte brukar gå på konserter som är extatiska och att recensenterna väl nu måste ha insett faktum. Men icke! Döm om min förvåning när jag läser recensionerna idag och recensenterna än en gång är alldeles till sig i trasorna över bandet. Varför är då inte jag det? Det var ju inte en dålig konsert, men den var ju inte heller fantastisk. Ett bra mått på hur bra en konsert är får man genom att räkna antalet rysningar man får under konserten. Igår blev det bara en, visserligen en stor, men ändå. Jag är övertygad om att jag hade tyckte bättre om konserten om jag hade sett den i en mindre lokal. Sen kan ju sittplatsen uppe på andra etage ha spelat in också.

I fortsättningen lyssnar jag nog helst på Coldplay för mig själv, i mina hörlurar.

Coldplay

Det är konsertdags i kväll. Coldplay i Globen. Har inte hunnit tänka på konserten så mycket, har bara haft flytt i huvudet. I vilket fall ska det bli kul, dock så har jag inte lyssnat lika mycket på deras senaste platta som jag önskar att jag hade. Jag lyssnade i och för sig en del på den när den kom i våras och gillade den mycket, men sen återgick jag till Kent igen och nu i höst så har det kommit en massa annan bra musik som jag lyssnat på istället. Bästa låten på nya skivan för tillfället är Fix you. Däremot så är min favorit i övrigt The Scientist, men det beror nog mest på att den handlar om mig...

Flytt

Då var man äntligen installerad i sin nya lägenhet. Flytten gick bra om än något mer omständig än jag först hade trott. För tillfället ser det ut som ett smärre bombnedslag i lägenheten, mest beroende på min bristande förmåga att slutföra något innan jag börjar på något nytt, vilket i det här fallet innebär att jag börjar packa upp ur alla flyttkartonger innan jag har tömt den första. Att jag dessutom sitter lätt apatisk och bara tittar på all oreda gör ju inte att det går fortare att komma i ordning. Nu väntar jag bara på att Bredbandsbolaget ska få tummarna ur och koppla in bredbandet och telefonin, men det kan tydligen ta ett tag. Sen återstår det tveksamma nöjet av att städa ur gamla lägenheten...

Sista natten

Man ska aldrig säga aldrig, men det känns onekligen som att efter kommande natt kommer jag aldrig mer att sova i Rågsved. Skönt. Fast det är ett tag kvar till att jag får sova, tyvärr. Jag är tokigt trött men har lite packning kvar. Puh.

2005-11-01

Dagens datum. Ett historiskt datum. Om två timmar får jag tillträde till min nya lägenhet. Det känns rätt så najs faktiskt.

För övrigt vill jag bara tillägga att Ansgar & Evelyne är något av det bästa som J. Berg har presterat.

Dagens fras

Med risk för att vara tjatig och brist på bättre inlägg kommer dagens kent-fras:

Låt mig behålla det här
Det kan väl jag vara värd
Kom och slå sönder min värld
Det är allt jag begär

Och du är lika ensam som jag

Jag brukar ha svårt att utrycka mig, svårt att förklara och definiera saker och ting. Detta brukar bli väldigt tydligt när jag ska beskriva sådant som verkligen berör mig. Oftast brukar det då handla om musik i allmänhet och kent i synnerhet. Det gör det även nu. The Hjärta & Smärta EP. Vad ska man säga? Finns det något nytt att säga som inte redan har sagts? Att bara säga att det låter fantastiskt räcker inte, framför allt inte eftersom fantastiskt är ett ord som är väldigt inflaterat i min vokabulär.

Om jag objektivt ska försöka beskriva låtarna på nya EP:n så skulle jag välja att sammanfatta den som en uppföljare till Isola. Inte nödvändigtvis musikaliskt, men textmässigt, flera av låtarna ger en känsla av att man nu får veta vad som har hänt med människorna i isolalåtarna. Till exempel så känns Ansgar & Evelyne som en fristående fortsättning till 747. Rent musikaliskt så finns det även där vissa inslag från Isola, blandat med soundet från b-sidorna och vissa inslag från Du och jag Döden. Det mest udda inslaget på EP:n är barnkören på Dom som försvann, en kör som jag först var lite skeptiskt till, men som i sitt sammanhang är helt genial, framför allt när de ger Jocke svar på tal vilket slutligen eskalerar i ett "Man blir trött på ditt jävla gnäll", något som även jag har börjat ta till mig.

Vad är det då som berör? Som vanligt är det Jockes fantastiska (kom inte på något bättre ord) sång som på sitt släpande sätt som så många gånger förr blir ett eget instrument som är pricken över i:et i den redan så fulländande kompositionen. Det finns ingen som kan la-la-la:a eller ahh-ahh-ahh:a som Jocke. Men för att en låt ska beröra ända in i själen krävs bra texter, något som inte Sveriges bästa textförfattare brukar ha något problem att leverera och självklart inte denna gången heller.

Det finns många tillfällen då håren reser sig och ögonen tåras, men den absoluta känslomässiga höjdpunktern är sista versen/refrängen i Ansgar & Evelyne och då framförallt sista raden "Och du är lika ensam som jag". Nu hoppas jag bara att de fortsätter på den inslagna banan och ger ut ett album varje vår och en EP på hösten.

Mindre meck med möbler

Så där ja, då har ju just guidat runt köparna av min lägenhet och visat dom förråden, grovsoporna, tvättstugan med mera. Det bästa var att jag kan lämna alla möbler jag inte vill ha, visar det sig att det är några av möblerna som dom inte vill ha sen så slänger dom möblerna själva. Skönt, då har jag en sak mindre att tänka på. Dom verkar trevliga, Gustav och Anna, man får kanske ta och hälsa på dom sen och sitta i sin gamla soffa.

The Hjärta & Smärta EP

Nu har jag hört alla fem låtarna från Kents nya The Hjärta & Smärta EP och det räcker med ett ord för att beskriva hur det låter; Fantastiskt!

God natt

Det var längesen jag sov så gott som jag gjorde i natt. Jag vaknade ordentligt utvilad med ett leende på läpparna. Life is good!

Tårar

Det kanske inte riktigt var den reaktion jag hade förväntat mig, men när jag gick ut från mäklarkontoret för en dryg timme sen så började jag gråta. Glädjetårar. Det var verkligen en sten som föll från bröstet och jag tänkte att det måste ha varit så här Kajsa Bergqvist kände när hon vann VM-guld för ett par månader sedan. Som ni förstår så gick mötet bra, köparna skrev på alla papper och vi verkade alla lika nöjda, köparna log och jag log mitt allra fånigaste leende som måste ha fått dom att tro att det var något fel på lägenheten. Köparna, en kille på 23 och en tjej på 20 bor nu på 30 kvadrat och kunde rent av tänka sig att ta över lite möbler av mig: Det skulle vara helt fantastiskt att slippa tänka på att göra sig av med soffan, köksmöblerna, balkongstolarna och takfläkten. Jag tänker inte förstöra denna dag med att ens tänka på hur jobbig den fysiska flytten kommer att bli. Jag börjar inse att jag faktiskt kommer att flytta till Tavastgatan och det redan nästa vecka. Fram med Champagnen!

Yes!

Man ska fortfarande inte ropa hej över ån, men kl 18 i kväll ska jag skriva kontrakt med de som vill köpa min lägenhet, så det ser ju onekligen ut som att kommer att bli en affär och att jag kommer att ta över Tavastgatan redan från den 1:a november. Härligt härligt!

Time goes by so slowly for those who wait
Så sant Madonna, så sant.

Kontraktskrivning?

Jojo, man ska inte ropa hej över ån, eller vad man nu säger, men de som var och kollade på min lägenhet idag säger att de vill ha den, så i morgon eftermiddag/kväll ska det skrivas kontrakt. Så då ska förhoppningsvis det sista hindret vara undanröjt. Då kanske det blir flyttpackning istället för visningsstädning till helgen. Trevligt!

Bipacksedlar

Bipacksedlar, ni vet de där papperna som läkemedelsföretagen försöker vika ihop så mycket det bara går innan de paketerar dom tillsammans med själva läkemedlet i en ask eller dylikt. Visst är de väldigt informativa? Man vet direkt vad saker och ting innehåller när man läser dom. Jag köpte en tub med salva (Daivobet mot psoriasis) på Apoteket igår, 995 kronor kostade den. Det enda positiva med priset är att om jag köper en till så får jag massor med gratis receptbelagda läkemedel under det kommande året. Priset fick mig att undra vad det är i krämen som berättigar det höga priset. Innehåller salvan guld månne? Eller kanske saffran? Jag började veckla upp bipacksedeln för att se vad salvan innehåller och kunde läsa följande:

Vad innehåller Daivobet ?
De aktiva innehållsämnena är: calcipotriol (som hydrat) och betametason (som dipropionat). Hjälpämnen är: Paraffinolja, polyoxipropen-15-stearyleter, alfa-tokoferol, vit vaselin.

Det var ju ingen information som jag direkt blev klokare av. Jag fortsatte läsa och fick veta att:

Daivobet innehåller calcipotriol som är ett D-vitaminderivat och betametasondipropionat som är en grupp-III steroid.

Lite klokare blev jag, men fortfarande ingen förklaring till det höga priset. Nåja, jag släpte det och började istället läsa vilka biverkningarna som kan förekomma. Listan var lång, men vad som slog mig mest var att salvan kan ge torr hud, jag som trodde att det var det som salvan skulle motverka. En annan biverkning är att den kan ge försämrad psoriasis. Menar dom att min psoriasis kan bli värre? Eller betyder det är själva sjukdomen som försämras så att man blir friskare? I så fall är det väl ingen biverkning? Det är ju just det jag vill uppnå. Andra biverkningar är klåda, utslag och sveda, hudsmärta och hudirritation, inflammation i hårsäck, hudförtunning, små akne, framträdande kärl under huden och strimmor i huden, rodnad kring munnen, hudutslag samt ökad hårväxt och pigmentförändring i huden, grön och grå starr, ljuskänslighet, förhöjda kalkvärden i blodet eller i urinen, hämning av binjurebarksfunktionen eller allergiska reaktioner såsom svullnad bl.a i ansiktet. Så om jag kommer att se konstig ut inom en snar framtid så vet ni vad det beror på.

Snabbstädning

Jag håller på att städa för fullt. Varför då kan man undra. Jo, mäklar-Matte ringde under eftermiddagen och sa att det var en kille som var ivrig och ville se lägenheten före söndagens visning och han undrade då om han kunde visa lägenheten för honom i morgon. Det kunde han sa jag. Så nu håller jag på att snabbstäda hela lägenheten, vilket inte riktigt är min favoritsysselsättning, men vad gör man inte om man har chans att få lägenheten såld. Undrar om visningen kommer att gå bättre utan röda äpplen...

OBS!!!

Obsververa att jag inte skrivit ett enda litet inlägg under helgen. Jag kan om jag bara vill. Låta bli alltså...

Mathias & Gabriella

Mathias ringde tidigare idag. Mathias är mäklaren som inte har lyckats sälja min lägenhet än, trots tre visningar, i och för sig visningar med väldigt få eller inga spekulanter. Han berättade att nu är lägenheten utlagd till försäljning på Hemnet igen, nu till fast pris med visning 30-31/10. Nu satan måste det gå vägen. Fast går det inte första helgen så kommer det ju fler helger i november.

Gabriella ringde nyss. Jag gillar henne mer och mer för varje gång hon ringer. Gabriella är mäklaren som förmedlade lägenheten jag köpte. Hon sa att styrelsen hade gått med på att senarelägga mitt tillträdesdatum till den 1:a december. Visserligen hade hon bara fått löftet muntligt av ordföranden, men nog skriver väl styrelsen på tilläggsavtalet om de lovat. Hon berättade att styrelsen hade resonerat att det bara var en månadsavgift de förlorar, en månadsavgift som jag hade tänkt erbjuda mig att betala ändå om de hade trilskats. Ett positivt besked på början av helgen, en städfri helg, tack gode Gud.

I samlarens spår

Kent. Ja ni vet, världens bästa band. Jag har samlat på deras officiellt utgivna utgåvor på CD (album och singlar) sedan i våras. Egentligen har jag ju samlat längre, sedan 1996, men då köpte jag singlarna för att jag vill åt b-sidorna. När de sedan började ge ut flera versioner av samma singel så köpte jag bara den med flest spår på. Men nu har jag alltså kompletterat samlingen med de tvåspårssinglar jag saknat plus de svåra singlarna från deras första album. Även en del av de engelskspråkiga utgåvorna av singlarna har jag fått tag på, men där saknas fortfarande vissa. Jag har länge saknat tvåspårsutgåvan av 747, men i morse kl 8 på centralen blev den svenska delen av min samling komplett. En bra början på fredagen.

Lägenhetsläget II

Vad händer på lägenhetsfronten undrar ni? Jo, det var ju så här att på måndagens visning så var det ju inte enda lite människa där och kollade, inte ens han som hade varit intresserad på söndagen och som hade sagt att han skulle komma och kolla på måndagen också. Det visade sig senare att han ville visa lägenheten för sin fru som inte kunde komma med på måndagen och han undrade därför om han kunde få komma och kolla igen. Det går bra sa mäklaren, så de bestämde att de skulle ses igår kväll. Vad händer? Jo, ingen kommer. Mäklaren väntar i en timme innan han ger upp.

När jag pratar med mäklaren senare på kvällen så säger han att lägenheten är bränd för tillfället och att det inte är någon mening att ha en ny visning till helgen. Han plockar bort annonsen från Hemnet och säger att de ska lägga ut en ny annons på nästa vecka, fast då till fast pris med visning den 30/10. Konsekvensen av detta blir att jag måste få skjuta upp överlåtelsedatumet för min nya lägenhet, förslagsvis till den 1:a december. Jag ringer och pratar med vice ordföranden som är ute och har druckit tre öl men säger att hon inte ser några hinder till senareläggningen, men att hon ska prata med de övriga i styrelsen först och att vi båda ska prata med mäklaren. Det bådar gott tänker jag och sätter mig för att skriva ett mail till mäklaren eftersom jag inte vill ringa och framföra mitt ärende eftersom jag då skulle tendera att svamla väldigt mycket.

Mäklaren ringer mig idag på förmiddagen och beklagar att jag inte lyckats få min lägenhet såld och frågar lite om den kommande strategin. Hon säger att för hennes del är det inget problem med att senarelägga tillträdet, men att det så klart är upp till styrelsen att avgöra. Vidare så säger hon att hon ändå har tänkt träffa ordföranden under eftermiddagen och att hon då ska ta upp frågan med honom och sedan höra av sig till mig. Så nu sitter jag här igen, i väntans tider och hoppas på att jag ska få lite andrum i allt elände. En positiv sak är ju i alla fall att jag slipper tillbringa lördagen med att iordningställa lägenheten till visningsbart skick.

Hoppet är det sista som överger människan, eller?

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan. Så om det inte finns något hopp kvar, är man hopplös då? Och om hoppet har övergett en finns det då inget annat kvar? Klart att det gör, men det som åsyftas kanske är det sista av positiv karaktär. Om hoppet har gett sig av återstår besvikelse, förtvivlan, maktlöshet och andra mindre angenäma känslor. Hopplöshet med andra ord.

I en hyrd bil
mellan Essingen & Kransen
hör Jag en melodi
som säger: Det här är sista chansen

Lägenhetsläget

Glad i hågen och med stora förhoppningar om att det skulle gå bra på visningen av min lägenhet igår, begav jag mig in till stan för att titta på soffor. Jag hittade en del bra, framför allt en på 3,6 meter för 28000, men även en del andra mer realistiska alternativ. När klockan blev 15:45, tiden då visningen skulle vara över, väntade jag med spänning på att mäklaren skulle ringa. Han ringde en stund därefter och säger att det var tre personer som kom på visningen. I ungefär samma stund försvinner allt mitt goda humör och all livsglädje bara rinner ur mig. Det är ju så att jag måste sälja min nuvarande lägenhet före den 1:a novemver annars beviljar inte banken lånet till den nya lägenheten. Jag beger mig hemåt till min lägenhet som måste ha drabbats av någon hemsk förbannelse eftersom ingen vill köpa den. Efter att ha försökt tänka positivt, att det faktiskt kanske är någon av dom som har tittat på lägenheten som vill ha den och att det faktiskt även är en visning i morgon också så ger jag upp, jag kan inte förmå mig själv till att tänka postivit. Jag sitter istället och stirrar apatiskt in i vägen och ser framför mig hur min nya lägenhet glider ur händerna på mig. När klockan blir 21:30 orkar jag inte mer utan går och lägger mig, när hände det vid den tiden senast? Nåja, det blir inte mycket till sömn i alla fall.

Måndag morgon, jag är fortfarande låg. Jag beger mig till jobbet och väntar på mäklarens samtal, som jag förväntar mig ska komma vid 9:30. Mycket riktigt, mäklaren ringer strax efter halv tio och säger att ett par verkar vara intresserade av lägenheten och att dom ska komma och titta i kväll igen. Detta lilla hopp gör att jag känner mig förvånansvärt uppåt helt plötsligt, precis vad jag behövde. Dagen går och jag håller något slags jämnmod uppe. Det blir kväll och jag beger mig hem för att hinna hem precis till visningen ska ta slut för att få prata med mäklare live. Jag frågar hur många som har varit där och han svarar: Inte en enda. Inte ens paret som var intresserade hade varit där. Återigen kändes det som att någon hade dragit undan mattan under fötterna på mig. Jo, jag vet, paret som var på visningen igår kan mycket väl vara intresserade fortfarande, men den chansen är väl inte så stor, i alla fall inte i min pessimistiska hjärna. Så nu sitter jag här igen, ensam med mina tankar som går i rundgång, tankar som inte leder någon vart, tankar som inte får någon stillhet förrän mäklaren ringer i morgon. Det är väl lika bra jag går och lägger mig och vrider mig i sängen så länge.

This is a low...

...är en bra låt av Blur. Det är ungefär så jag känner nu. De som säger att vanliga lägenhetsvisningar går bätre än VIP-visningar har fel. Allt är bara skit, tack och hej.

747

Jag har en projektionsklocka i sovrummet.

Det är bra att ha eftersom jag brukar vakna

mitt i natten och oroa mig för vad klockan är.

Då är svaret inte längre än ett knapptryck bort.

I morse när jag vaknade tryckte jag på knappen.

Svaret jag fick i taket var ett magiskt lysande 7:47.

Det ser jag som ett gott omen inför lägenhetsvisningen.

One Soundtrack of My Life

I have never been mean
Never been as bad as it may have seemed
I have never been vile
Never been twisted or unkind

En textrad från en låt med The Ark. Det här är bara en textrad av många, jag kan skriva ner hundratals textrader från låtar som på ett eller annat beskriver mig, mitt liv eller situationer jag har varit med om. Det är textrader som är så beskrivande att det nästan är kusligt att det inte är jag som har skrivit dom. Jag skulle ge bra mycket för att själv få vara upphovsman till dessa texter, mest för att jag tyvärr inte har den poetiska ådra som krävs för att skriva dom. Samtidigt som det känns som att texterna bara är skrivna för mig så vet jag att det finns massor av andra människor som känner precis som jag, att texten är skriven just för dom. Det är inte ens säkert att de har samma tolkning av texten som jag och det är ju det som är så kul med låttexter. Åter till ämnet, det vill säga textraden ovan. Vad den beskriver har avhandlats i ett tidigare inlägg, vilket behöver inte påpekas, men det tål att föras fram...

Tvångstanksaktigt beteende

Kom hem för en timme sen efter ett teaterbesök (Balansgång på Stadsteatern som jag verkligen kan rekommendera) och tänkte att det här skulle bli första dagen sedan jag började blogga som jag skulle låta bli att skriva ett inlägg. Men jag klarade inte av det, jag var bara tvungen, jag skulle säkert inte kunna sova annars och framför allt så skulle ju ett sådant kontinuitetsavbrott leda till hemska saker så som att jag inte får lägenheten såld och en sådan risk vågar man ju inte ta. Nu kan jag sova lugnt...

Brott och straff. Och sen då?

Hur skulle ni reagera om ni träffar någon som berättar att han har suttit i fängelse? Skulle ni tycka att anledningen till fängelsestraffet inte spelar någon roll eftersom han nu avtjänat sitt straff och förtjänar att bemötas med samma respekt som alla medborgare? Eller skulle ni fråga av vilken anledning han har suttit inne och därefter ta ställning till om han förtjänar er respekt och en by chans i samhället? Vilka brott skulle ni i så fall acceptera att han hade begått? Mord? Våldtäkt? Rattonykterhet? Väpnat rån? Ekonomisk brottslighet? Misshandel? Narkotikabrott? Copyrightbrott? Jag har funderat på detta en del det senaste dygnet efter en incident under gårdagen som tangerade ämnet. Nyfiken som jag är så vill jag ju veta, men jag vill absolut inte fråga. Någon som har tillgång till brottsregistret?

Fast forward

Varför kan man inte få en fjärrkontroll när man föds? Det vore så skönt att ibland bara trycka på pausknappen och göra så att hela världen runt omkring bara stannade upp för en stund. Eller då man skulle man vilja uppleva något om igen så hade det ju bara varit att spola tillbaka till tidpunkten av intresse. För tillfället skulle jag vilja spola fram livet en vecka. Om en vecka ska förhoppningsvis allt strul med lägenhetsförsäljningen vara över och då kommer banken vara glad och nöjd. Men fram till dess så kommer jag att oroa mig och våndas mer än en gång, trots att jag inte kan påverka situationen överhuvudtaget. Jag befinner mig i ett vakum, jag vågar inte ens beställa adressändring eller flytt av diverse abonnemang innan allting är löst. FF>> tack!

Telefonskräck

Jag avskyr verkligen att prata i telefon med folk jag inte känner. Speciellt om jag måste ringa till någon som inte vet vad jag vill. Jag har en tendens att vilja få fram mitt ärende och presentera bakgrunden så fort jag bara kan, vilket leder till att jag pratar för fort och att det jag säger mest blir osammanhängande. Åtminstone är det vad jag tror. Det är därför jag föredrar att maila istället, då blir allt klart och tydligt. Men då är det ju vissa som envisas med att ringa upp istället för att klicka på reply-knappen. Fast det gör inte så mycket, för då vet de ju åtminstone vad jag vill och då slipper man hela den jobbiga biten. I söndags var jag duktig och ringde till killen som är ordförande i bostadsrättsföreningen dit jag ska flytta. Idag var jag duktig och ringde till tjejen som är vice ordförande i samma förening. I morgon ska jag vara duktig och ringa min bankkontakt på SBAB för att få reda på om jag får ha lånet på min gamla bostad kvar. Oroar mig redan för hur jag ska presentera mitt ärende. Vet hon direkt vem jag är om jag säger mitt namn eller ska jag presentera mig med personnummer? Svår fråga det där...

12260

Det var en annan lägenhet i min bostadsrättsföreningen till försäljning i helgen, en trea på 73 kvadratmeter. Jag har följt budgivningen på den och om man räknar om till pris per kvadratmeter så skulle det betyda att jag borde få 735000 för min lägenhet. Varför var det då ingen som ens ville ha den för 575000? Nu bör det väl tilläggas att den andra lägenheten är nyrenoverad och inte ligger på bottenvåningen, men ändå, det är ju en trea och kvadratmeterpriset brukar vara lägre för treor jämfört med tvåor.

Mäklaren säger att jag ska ta det lugnt och inte oroa mig. Lätt för honom att säga. Men jag försöker intala mig själv att det där med VIP-visningar bara funkar i city och att när det nu blir vanliga visningar med annons i DN så kommer det att lösa sig. Om en vecka får vi svaret...

Faran av att bo på nedre botten

Så hette en pjäs som jag såg på stadsteatern för åtta år sedan. Jag minns inte vad själva faran bestod i, men något måste det vara eftersom det var just denna fara som gjorde att den tredje och sista intressenten inte heller ville lägga något bud på lägenheten. Då var alltså min tidigare oro befogad, ingen vill ha min lägenhet, vad var det jag sa. Mäklaren sa att det hade varit lite folk på alla visningar igår. Ja, sa jag, alla jävlar var ju på Hem&Villa-mässan i Älvsjö. Så nu blir det vanliga visningar på söndag och måndag, det vill säga en dryg vecka av ångest och oro alltså.

Inget raffel

Så sprack den förhoppningen. Av de tre intressenterna från gårdagens visning så var två inte intresserade idag, de ville ha en trea så då undrar man ju varför de går på en visning av en tvåa. Den tredje var lite halvt intresserad, men gillade inte att balkongen låg på bottenvåningen, vilket hon inte borde ha varit överraskad av med tanke på att övriga lägenheten ligger där. Lägger hon inget bud så upprepas processen nästa helg igen. Suck.

Visningen

Det är tydligen inte samma rusning på lägenhetsvisningarna i förorterna som det är inne i city blev jag varse om idag. Det var med stor spänning som jag väntade på samtalet från mäklaren efter visningens slut. Han sa att det hade varit 4-5 sällskap på visningen och trots att jag hörde vad han sa så var jag tvungen att fråga "Vad sa du?" Jag tyckte det verkade lite men han sa att det var tre som verkade vara intresserade så han var positiv. Det blir en spännande dag i morgon. Det kanske blir en rafflande budgivning...

Söndag

Nu har det hunnit bli söndag, fast egentligen är det ju lördag till dess att man har vaknat och jag har inte ens lagt mig än, ska göra det alldeles strax. Återstår att se om jag får sova gott eller kommer drömma mardrömmar om att inget vill köpa min lägenhet som jag ägnat hela dagen åt att ställa i så gott skick som möjligt. Men det ska nog gå bra, både sömnen och lägenhetsförsäljningen. Det är lite läskigt att det ska gå omkring en massa okända människor hemma hos mig när inte jag är hemma, fast det är ju skönt att man slipper vara med och se när de snokar i alla skåp och vrår. Undrar om man måste ta med sig hela kentsamlingen så att inget försvinner...

Klädsamt skräp

Jag gjorde just en makaber upptäckt i grovsoporna. Tidigare under dagen hade jag varit där och slängt en välfylld kartong med skräp, mestadels gamla kläder. När jag nu ett halvt dygn senare återvände dit för att slänga ännu mer skräp så såg jag till min stora förvåning att kartongen som jag hade slängt långt in i containern nu stod utanför. Vad som var än mer förvånande var att kartongen nu bara var halvfylld. Någon har alltså under dagen klätrat in i containern, plockat ur kartongen och sedan roffat åt sig av mina gamla kläder. Det kändes nästan som om jag blivit bestulen. Jo jag vet, jag hade slängt sakerna, men ändå. Nu väntar jag bara på att jag ska möta någon granne med min gamla avlagda gummijacka på sig...

KENT: The Hjärta & Smärta EP

Veckans roligaste nyhet: Det blir en Kent-EP i höst trots allt.
EP:n heter The Hjärta & Smärta EP och innehåller följande låtar:

Vi mot Världen
Ansgar & Evelyne
Flen/Paris
Månadens erbjudande
Dom som försvann

Jag kan knappt vänta! Fatta, det är som ett halvt nytt album, det är ju hur kul som helst! Nu har man två anledningar till att se fram emot november.

Bidragsfusk?

Man kunde i gårdagens Aftonbladet läsa ett inslag som handlade om SVT's program Faktum som på torsdagskvällen skulle handla om bidragsfusk bland musiker. I programmet, som jag inte såg, skulle bland andra Harri Mänty från Kent uttala sig, men Aftonbladet lägger in en bild på Jocke Berg och kriver att "Kent blev Sveriges största rockband. Genom bidragsfusk."

Detta fick naturligtvis J.Berg att rasa i Kents forum:

Fusk????Det får stå för den som uttalade sig i programmet. Men som vanligt dras alla över en kam för att vi råkar spela tillsammans. Jag har ALDRIG NÅGONSIN fått a-kassa i hela mitt jävla fucking liv. Om den där arseltidningen någon gång i världshistorien kunde hålla sig till fakta så skulle denna planet vara ett bättre ställe att bo på. Och ni jävla idioter som drar växlar på detta kan bara dra åt helvete allihop.

När någon försöker lugna honom genom att säga att man inte ska bry sig så mycket om vad kvällstidningarna skriver så replikerar han:

Lätt för dig att säga.
Du är inte bidragsfuskets nya ansikte utåt.

Han är skön om än lite hetsig den där J.Berg...

Slänga är det nya spara

Tillbaka från ännu en vända till grovsopen. Det här med att slänga saker verkar kunna bli min nya grej, det ger en enorm känsla av välbefinnande. Jag får se till att flytta oftare i fortsättningen. Nu ska jag bara försöka få ner köksmöblerna på nåt smart sätt, hur det nu ska gå till, det börjar nämligen redan bli fullt igen i den nyligen tömda containern...

Lycka

Ibland kan lycka var så lite som att containern i grovsoprummet är tömd. Yipee!

En timme och femtio minuter

Så lång tid tog det att ta sig till jobbet idag. I tunnelbanan stod det att tågen var inställda på grund av en olaglig arbetskonflikt. Sedan när blev konflikter olagliga? Nåja, den långa restiden ledde i alla fall till att min redan stressiga dag blev än mer stressig. Men det kanske är bra för då slipper man tänka på sådant som har med flytt att göra...

Playing the Angel

Inser just att jag glömt lobba för Depeche Modes nya album. Har nu hunnit lyssna på låtarna ett tiotal gånger och det lovar gott. Har redan fått några favoritlåtar som A pain that I'm used to, Macrovision och Nothing's impossible. Men hela plattan är inte lika direkt, vilket är bra eftersom man då inte kommer att tröttna i första taget. Framtiden får utvisa var plattan kommer att hamna på listan över DM's bästa album, men en sak är säker, den är bra mycket bättre än senaste skivan Exciter från 2001.

All this running around, well it's getting me down
Just give me a pain that I'm used to
I don't need to believe all the dreams you conceive
You just need to achieve something that rings true

Bajshumor

Vad är det som är så kul med bajs? Smaka på ordet, inte bokstavligt, säg det högt några gånger. Visst låter det kul!?! Det måste vara något slags underliggande tabu mot att säga ordet som gör att det är så kul. Majs låter ju inte alls lika kul. Jag tror att jag kom in i den andra, eller kanske femtifjärde, kiss- och bajsåldern igår. Det var på lunchen, kanske opassande tidpunkt men ändå, som vi kom in på bajsfilmleken. Den går ut på att man i kända filmtitlar byter ut ett ord mot, just det, bajs. Här är några av de bästa varianterna som dök upp.

• Hon bajsade en sommar
• Vi hade i alla fall tur med bajset
• Grabben i bajset bredvid
• Mannen som kunde tala med bajs eller Mannen som kunde bajsa med hästar
• Postmannen bajsar alltid två gånger
• Jag vet var du bajsade förra sommaren
• När lammen bajsar eller När bajset tystnar
• Döda poeters bajs
• Fyra nyanser av bajs
• Jakten på det försvunna bajset
• Borta med bajset
• Bajsar med vargar
• 007 med rätt att bajsa
• Tjejen som bajsade för mycket
• Tjejen som gjorde bajset
• Den gamle och bajset

Visst är det hysteriskt kul? Fast det är roligare att säga titlarna högt än att bara läsa dom för sig själv. Så läs dom en gång till, fast högt, det blir roligare, jag lovar!

Home staging

Funkar det? Tydligen i city. Men funkar det i en tvåa i Rågsved? Kommer folk in och ser den obligatoriska vasen med ett gäng gladiolus och tänker att här vill jag bo och glömmer för en stund bort i vilken del av stan de befinner sig? Jag har i alla fall varit på IKEA och spenderat 150 kr på ett par små saker som ska göra att någon nyinflyttad desperat lantis inte kan motstå att köpa min lägenhet. Tror ni det funkar? Inte jag heller...

En oro mindre

Ny ringde min bankkontakt på SBAB och sa att hon beviljat handpenningslånet trots att hon inte fått in en kopia på kontrakten med styrelserepresentanternas underskrifter. Nu kan jag istället med full kraft koncentrera all min oro på att min lägenhet inte kommer att bli såld på söndag. Det känns ju skönt att man slipper vara splittrad.

Nästa station: Nostalgia

Har just tagit en tur med nostalgitåget. Jag var nere i källarförrådet och skulle slänga kläder som legat nedpackade i banankartonger ända sedan jag flyttade hit till denna gudsförgätna förort. Vi pratar om kläder som inte sett dagsljus på åtta och ett halvt år, kläder vars bäst-före-datum sedan länge har passerat. De äldsta klädesplaggen härstammar från gymnasietiden, vi snackar alltså sent 80-tal. Jag trodde det skulle vara relativt lätt att förpassa dess plagg till konfektionens slutstation (alltså relativt lätt med mina mått mätt) men när jag börjar plocka bland högarna av polotröjor, manchesterskjortor och en aldrig sinande ström av randiga t-shirts så väcks många minnen till liv. Vissa plagg kommer jag ihåg mer än andra och kan till och med komma ihåg inköpstillfället. Andra kommer jag ihåg att jag har haft på mig vid vissa tillfällen som för evigt sitter fastetsat i mitt minne. Jag har ändå varit duktig hittills och bara räddad två plagg från grovsoporna...

Faktumet att jag äntligen är på väg att flytta börjar så sakta sjunka in. Fast jag väntar fortfarande på att jag ska vakna upp ur drömmen och inse att det inte är sant.
Har idag inhandlat tio svarta sopsäckar, 50 meter silvertejp och en hasp.
För övrigt har jag redan börjat oroa mig för att ingen vill köpa min lägenhet nästa helg.

Slit och släng

Jag måste ändå säga att det är rätt så befriande att göra sig av med en massa saker som man innerst inne vet att man inte kommer att sakna det minsta. Jag har till och med slängt ett linne idag som jag bara använt en enda gång, visst är jag duktig. Jag har även slängt min genom tiderna absoluta favorittröja som jag visserligen inte har använt på flera år på grund av att den knappt hänger ihop längre. Dessutom har jag slängt ett trettiotal större kuvert som jag har fått CD-skivor och DVD-filmer skickade till mig i och som jag har sparat för att de kunde vara bra att ha om man skulle skicka en skiva eller film någon gång. Även en påse med korkar till coca cola-flaskor har åkt ut med soporna. Funderar på vad jag ska göra med min Blur-pulka som jag vann i Expressen för massor av år sedan. Det vore ju synd att slänga den, men den har ju bara legat i garderoben i 8 år. Det kanske kommer att bli en relativt smärtfri flytt trots allt.

Friday is yesterday

Efter mycket inre stridigheter har jag beslutat att min samling av fredagsbilagor får gå till återvinning. Det var inget lätt beslut men förnuftet fick segra den här gången. Fast jag kan inte släppa taget helt, jag har sorterat ut vissa nummer av nostalgiska själ...

Hatar hatar hatar

Jag hatar mig själv just nu. Varför ska det vara så svårt att få saker gjorda? Varför röjer jag i två minuter för att sedan sätta mig apatiskt och tycka att allt bara är jobbigt och omöjligt. Jag börjar fundera på om det inte är enklare att slänga allt och sedan köpa nytt. Nä, på det igen bara!

Fröken Julie

Just hemkommen från dramatens sista genrep av Fröken Julie som har premiär i morgon. Mikael Persbrandt var lika fantastisk som vanligt och till och med Maria Bonnevie som brukar väsa som hemskt var bra idag, det tillhör inte vanligheterna. Gå och se!

Megaröj

Det är massiv röjning som gäller hemma hos mig i helgen. Dels för att jag måste göra mig av med en massa saker inför flytten och dels för att det kommer att vara visning på min lägenhet nästa helg och då är det ju bra om det går att öppna klädkammaren utan att en massa saker ramlar ut. Är det någon som är sugen på en tvåa på 60 kvm i Rågsved (eller Hagsätra som det nog kommer att stå i annonsen) så är det bara att komma på visning kl 15 den 9/10. Vad jag inte förstår är hur jag ska kunna skiljas från allt skräp. Jag tror jag ska gå hårt ut och slänga mina ca 1000 fredagsbilagor från Aftonbladet och Expressen från åren 1991-2001. Eller ska man fota varje framsida och lägga ut alla ex till försäljning på Tradera? Nä, det verkar jobbigt. Men jag inser att jag håller fast vid saker alldeles för länge när till och med min kära moder tycker att jag ska göra mig av med kläder som jag inte har använt på 15 år. Det kommer bli en tuff match i helgen mellan min sparsida och min slängsida.

Kontrakt

Då var kontaktet undertecknat. Jag tror fortfarande att jag inte riktigt har fattat vad som har hänt. Jag fick lägenheten! Hur är det möjligt? Fick och fick föresten, den var ju inte helt gratis, men ändå. Från och med den 1:a november bor jag på Tavastgatan. Trevligt!

Kontraktskontakt

Nu händer det saker må jag säga. Jag ska tydligen skriva kontrakt på en lägenhet i kväll. Man ska inte ropa hej, men det känns onekligen som att jag kommer att flytta till Söder om en månad. Det känns kul och lite läskigt samtidigt...

Högre än vad två öron klarar

Jag har haft tinnitus ända sedan jag var liten men det är oftast inget jag upplever som något problem. Visst var det jobbigt när jag i 10- årsåldern började höra ljud som ingen annan hörde, men eftersom ljuden har funnits med mig under lång tid så har jag blivit så van att jag oftast inte ens tänker på att de finns där. Hur just min tinnitus låter är svårt att beskriva, men som en blandning av ett susande och ringande skulle man nog kunna säga. Enda gångerna jag upplever det som ett problem är när tinnitusen ändrar sig på något sätt från det jag är van vid. Själva orsaken till tinnitusen vet jag inte, men antagligen har det att göra med att jag var öronbarn.

På senare tid har jag dock märkt att jag har blivit känsligare för ljud, men om det har något samband med tinnitusen att göra vet jag inte, men det är väl inget orimligt antagande att tro att det är så. Den ökade ljudkänsligheten som jag nu upplever gör bland annat att det känns jobbigt att vistas i folksamlingar där det pratas mycket och högt. Ett exempel på detta är runt fikabordet på jobbet där det utan problem kan föras tre diskussioner samtidigt och allt prat blandas ihop till ett enda stort kackel som låter högt och skränigt där jag dessutom kan ha svårt att urskilja vad som sägs överhuvudtaget. Detsamma gäller om jag är ute på någon lokalisation där det spelas hög musik och man samtidigt ska försöka hålla en konversation. Det blir ju lite svårt om man inte hör vad de andra säger och det brukar sluta med att jag ger upp och istället blir introvert. Jag har i alla fall blivit så pass förnuftig att jag börjat använda öronproppar på konserter, vilket jag nu i efterhand önskar att jag börjat med långt tidigare. Det kanske är dags att ta med propparna till jobbet också…

Hur blev jag så långsiktig?

Så länge jag kan minnas har jag levt och tänkt relativt kortsiktigt, tagit en dag i taget. Det gäller alla tänkbara områden. Jag sparar inga pengar, har inte ens något privat pensionssparande. Jag missköter min hälsa på alla tänkbara sätt och tänker att jag ska bli hälsosammare senare. Jag är dålig på att sköta relationerna till mina vänner och familj och brukar även där tänka att jag ska bli bättre i framtiden. Jag skjuter upp i princip allt som kan skjutas upp och tänker att jag kan göra det i morgon eller ännu senare (gäller både privat och på jobbet), det finns massor av exempel. Med allt detta i minnet så förstår jag inte hur jag helt plötsligt kan vara så förnuftig när det handlar om lägenhetsköp och framtiden. Jag börjar tänka att jag ska ha råd att betala räntan på bostadslånet när väl räntenivåerna stiger. Den här känslan känner jag inte alls igen mig i. Det kanske är detta som kallas för att vara ansvarsfull. Jag kanske håller på att bli vuxen? Nä, så illa kan det väl inte vara...

Mannen i det färgade minnet (fyra månader senare)

Det har nu gått fyra månader sedan man fick uppleva de där magiska kvällarna på Storängsbotten i slutet av maj. Tiden går som vanligt alldeles för fort och trots att minnena är starka så bleknar de undan för undan ändå. Kvar finns i alla fall en fantastisk bootleg som man kan ta till hjälp för att hindra minnena från att tappa färgerna helt.

Och han som stirrar ut från spegeln, det kan väl inte vara jag
När blev jag så ful och trött och gammal, så ensam, feg och svag
Och när man hatar den man blivit och man föraktar den man var
Så finns det ingen gud i världen som kan ge mig något svar
Förutom vi ska alla en gång dö...

Hung up

Det har väl inte undgått någon att Madonna av självaste Björn&Benny har fått tillstånd att sampla en snutt från Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) till sin nya singel Hung up. Så det var med stor nyfikenhet jag började lyssna på en nerladdad version av låten igår kväll. Jag vet inte om det var den officiella singelversionen jag hörde eller om det var en remix men efter att ha hört låten så kändes det lite som att det var en remix av Abba-låten och inte en ny Madonna-låt. Var den bra då? Kommer det att bli en hit? Kommer stenrika B&B att bada i ännu mer pengar? Självklart!

Beslutsfattare

du sa, gör ditt val, ta ett självständigt beslut
september, och jag fattar ett svårt beslut
nu när jag tagit beslutet är jag lugn
världens snabbaste beslut

Han verkar till skillnad från vissa andra vara bra på beslut den där J.Berg.

Vanans makt

Jag glömde min MP3-spelare hemma hos en kompis igår. Jag insåg fadäsen rätt fort, men det fanns ingen möjlighet att gå tillbaka och hämta den eftersom kompisen lämnade lägenheten samtidigt som jag. Är det någon gång jag känner att jag verkligen behöver min MP3-spelare så är det när jag åker tunnelbana. Jag känner mig otrygg utan den, det finns inget annat att gömma sig bakom. Man tvingas se omgivningen som den verkligen är utan något förskönande ljudspår. Men framför allt så blir mina vanor rubbade. Precis som det gör med så många andra saker omkring mig så finns det vissa rutiner runt användandet av spelaren. Det mest tydliga exemplet var igår när jag hade varit och handlat. Jag har alltid musik på när jag är och handlar och när jag kommer till kassan brukar jag stänga av ljudet men behålla hörlurarna på. När jag sedan har betalat och packat ner varorna brukar jag sätta på ljudet igen. Det ville jag göra även igår och började därför fingra mig på bröstet på jakt efter MP3-spelaren som brukar hänga där, men det fanns ju ingen spelare där. Jag insåg då hur styrd man är av en del vanor som man inte ens vet att man har förrän något har rubbat dom. Nu är i alla fall MP3-spelaren åter hos mig. Det känns tryggt.

Same procedure as last Sunday

Ja jag vet, det är ett himla tjat om lägenheter för tillfället, men det är ju det som upptar min tankar mest för tillfället. Nu är det alltså dags att ge sig ut på jakt igen, det är ju söndagseftermiddag. Tyvärr är det bara två visningar av intresse idag och den ena lägenheten kommer dessutom att bli alltför dyr för mig. Wish me luck...

Geten

Har idag varit på teater för tredje dagen på rad. Geten var pjäsen för dagen. Den handlar om en man (Michael Nyqvist) som blir förälskad i en get vilket hans fru (Suzanne Reuter) inte blir direkt förtjust över. Tänkvärd pjäs med bra skådespel gör den klart sevärd.

Game over

Besvikelse. Och ilska. Det är vad jag kände tidigare idag. Det blev alltså ingen lägenhet på grund av en slö mäklare och en pensionerad ekonomiprofessor. Vad var det då som hände. Efter att min enda kvarvarande konkurrent igår hade höjt budet till 1360' så höjde jag i morse till 1375'. När mäklaren ringer tillbaka säger hon att Helen, eller vad hon nu hette, hade dragit sig ur budgivningen, men att det nu hade dykt upp en ny budgivare som redan bodde i föreningen och som nu hade lagt ett bud på 1390'. Lätt chockad över vändningen bjuder jag nu det som visar sig bli mitt sista bud; 1 400 000. Mäklaren lovar att ringa tillbaka så snabbt hon kan, vilket med tanke på hennes tidigare snabbhet med lite tur borde vara idag. Under tiden gör jag en sökning på den nya budgivaren som visar sig vara en f.d. professor som borde ha råd att bjuda en del. Dessutom visar det sig att han sitter med i styrelsen i bostadsrättsföreningen. Nu börjar min allra mest konspiratoriska sida av mig sätta igång och kommer fram till att föreningen försöker pressa upp priset på lägenheten. Mäklaren ringer och säger att professorn höjt budet till 1410’. Jag säger då att det inte känns kul längre och drar mig ut och ger mäklaren en gliring om att det är hennes fel att jag inte fick lägenheten på grund av hennes slöhet och hon säger då att hon har en visning på söndag som kanske kan vara något för mig. Pyttsan.

If this is communication...

Följande telefonsamtal utspelade sig mellan mig och min kära moder under gårdagskvällen:

Modern: Fick du lägenheten?
Sonen: Det är inte klart än.
M: Blev du överbjuden?
S: Ja.
M: Så då får du kolla upp någon ny lägenhet nu då?
S: Nej, jag bjöd över så klart.
M: Nää, det ska du väl inte göra!?!
S: *klick*

Vad är det som gör att man, eller jag åtminstone, inte har något tålamod när det gäller oönskade kommentarer från sina föräldrar? Kan det vara deras brist på verklighetsförankring? Kan dom inte bara vara stöttande och lita på det man säger till dom? Att säga att man genom att flytta sänker sin boendekostnad och bor där man vill verkar inte gå inte om man samtidigt nämner priset på lägenheten. Samtidigt kan jag inte låta bli att få lite dåligt samvete över mitt agerande, men man kan ju alltid skylla på att batteriet i mobilen tog slut...

The feshöjning story continues

När slömäklaren hör av sig efter fem timmar (på mitt mobilsvar) så har någon återigen feshöjt med 10 000 till 1360'. Vad jag undrar nu är vad som har hänt under de här fem timmarna. Har slömäklaren spelat tetris hela eftermiddagen eller tillåter hon alltid att spekulanterna tar fem timmar på sig för att komma med en feshöjning. I den här takten kan man nog räkna med att kontraktet blir skrivet någon gång efter nyår. Funderar på att höja budet med 50 öre när jag ringer till mäklaren i morgon.

Världens snabbaste mäklare

...är i alla fall inte den jag har att göra med för tillfället. Efter gårdagens bud på 1 300 000 så tog det henne en stund in på eftermiddagen för att ringa och tala om att någon hade feshöjt till 1310' och att någon annan sedan mesat upp ytterligare 10 000. Så när jag då bjuder 1350' så hoppas man ju att det ska gå snabbt för henne att återkomma, men icke, så jag får väl snällt lugna mig till i morgon.

Lost in sleeping

Som jag förutspådde blev nattsömnen inte så bra. Jag drömde att jag blev överbjuden på lägenheten och klockan 05:18 gav jag upp och hasade mig upp och började ladda ner det första avsnittet av säsong två av Lost som hade sänts någon timme tidigare. Gick sedan och försökte sova lite till, men hamnade bara i lägenhetsdrömmarna igen. Så istället gick jag upp och såg på Lost. Oj oj oj säger jag bara. Jag måste nog fortsätta att gå upp tidigt på torsdagar och se på Lost till frukost. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Lost är en av de bästa serier som någonsin producerats. Synd bara att man måste vänta en vecka till nästa avsnitt...

I väntans tider

Snart är det dags att försöka sova, hur det nu ska gå till. Hela dagen väntade jag på att mäklaren skulle ringa och säga att mitt bud på 1.3 miljoner från igår skulle ha blivit överbjudit men när hon väl ringer vid halv sex så säger hon att mitt bud står sig, ingen har bjudit över. Men hon tillägger att det är två personer som hon inte har fått tag på och att hon ska fortsätta att försöka få tag på dom och sedan återkomma i morgon igen. I samma stund som samtalet avslutas så sätter den negativa delen av min hjärna igång och börjar ifrågasätta en massa. Är det verkligen en bra affär? Blir det inte för dyrt när räntorna stiger? Är det så bra att på bo på nedre botten igen? Är inte huset lite trist? Och är inte lägenheten lite sunkig egentligen? Min goda hjärna har så gott det går försökt att slå ner dessa tankar under kvällen och jag vet inte vilken sida som har vunnit kampen. Vad jag däremot vet är att jag har velat flytta till söder alltsedan jag flyttade till Stockholm för drygt 8.5 år sedan och det faktumet tillsammans med att om jag flyttar till den här lägenheten kommer att ha mindre än tio minuters promenad till flera av mina vänner borde göra att de positiva aspekterna väger över. Men det fattar inte hela min hjärna för den brukar vilja ligga vaken och grubbla på saker istället för att sova som resten av kroppen vill. Föresten så vet jag inte varför jag oroar mig överhuvudtaget eftersom mäklaren med största sannolikhet kommer att ringa i morgon och säga att hon fått ett högre bud och i så fall vet jag inte om jag är beredd att bjuda över...

Bolibompa

6:30 brukar väckarklockan ringa på vardagarna. Det är i och för sig en sanning med modifikation. Dels så brukar jag redan vara vaken så jag hinner stänga av alarmet innan det sätter igång, och dessutom är det mobilens alarm och ingen väckarklocka, men i alla fall. Åter till ämnet. Jag hinner duscha, plocka fram frukost och bänka mig framför TV:n lagom till 6:45 då barnprogrammet drar igång i SVT. Detta är inget jag har planerat, det är helt enkelt en följd av min morgonrutin. Just nu visas Meckar-Micke som beskrivs så här: "Om du har problem med någon maskin… ring till Meckar Micke och hans team! Meckar Micke är en figur som i original heter Engie Benjy och han härstammar från Storbritannien. Filmerna, som är en kombination av CGI-animation och Stop Motion, är i första hand avsedda för barn i förskoleåldern." Förskoleåldern, ja då kan det ju passa mig. Det är i alla fall ett slags pedagogiskt program där vi tittare även får känna oss delaktiga och svara på frågor som Meckar-Micke ställer till oss genom rutan. Det är ett rätt harmlöst program som inte lämnar några större men. Fast jag har ett problem; signaturmelodin. Den har en förmåga att poppa upp i huvudet flera gånger om dan och det känns inte helt bra...

In your room, i mitt huvud

Ni fick häromdan en hemläxa, kära läsare. Ni har väl gjort den? Om inte så skit samma, själva inlägget i sig var mest ett nödinlägg eftersom jag inte ville att lördagen skulle bli första dagen utan inlägg i bloggen och då tog jag till det gamla klassiska låtanalystricket. Fiffigt va? Att det blev just den här låten berodde på att jag lyssnade mycket på den i förra veckan. Nåja, nu tänkte jag i alla fall redogöra för min tolkning av texten. Om ni inte redan känner till det så är In your room en låt med Depeche Mode, för övrigt en av mina absoluta favoritlåtar med DM.

Texten är relativt lättolkad. Jag tänker inte gå in på enskilda textrader utan nöjer mig med att säga något om texten i sin helhet. Jaget i texten beskriver någon/något som har makt eller kontroll över jaget och det är lätt att få uppfattningen att jaget är beroende av duet. Vidare så verkar det dessutom som att jaget inte kan eller kanske inte ens vill bli kvitt sin beroendeställning till duet. Det är då lätt att tänka sig att det är en drog som duet åsyftar. Det är inte heller en orimlig tolkning om man vet vad Dave Gahan genomgick tiden före och även under inspelningen av albumet som låten kommer ifrån. Men duet kan lika gärna vara en person, någon som jaget har en starkare relation till, om än något osund sådan som det verkar. I min egen tolkning där jag är jaget (vilket oftast är fallet när jag sätter mig in i låttexter) så står duet snarare för ett väsen eller en högre makt. För att inte riskera att klassas mer psycho än jag redan gör så avstår jag från att ge några fler steg i min tolkning. Tilläggas bör att låten måste höras, den är otroligt mäktig. Den börjar lugnt och byggs sedan upp hela tiden under sina drygt sex minuter. Observera dock att det är albumversionen som gäller, håll er borta från singelversionen som är förvånansvärt blek i jämförelse.

Ekonomisk fartblindhet

Jag bjöd nyss 1.3 miljoner för en lägenhet på 31 kvadratmeter. Det är inte klokt vad man får för pengarna nu för tiden. Eller får och får, jag har ju inte ens vunnit budgivningen än. Jag börjar tappa greppet om pengars värde känns det som. Ändå kan jag tycka att det är dyrt med en lunch för 80 spänn. Förra veckan var min smärtgräns 1 250 000. Ska det fortsätta så här så kommer jag att bjuda 1.5 miljoner om en månad. Jag måste hejda mig om jag inte ska gå i personlig konkurs när räntorna stiger. Ändå tror jag att jag är mer sansad än många andra bostadsspekulanter. Min filosofi är att jag vill kunna ha råd att betala dubbelt så hög ränta jämfört med dagens nivåer utan att för den sakens skull vara tvungen att sänka min levnadsnivå i övrigt, vilket är en paradox eftersom jag inte har några pengar kvar i slutet av månaden i alla fall...

Välkommet vemod

Igår när jag satt på tunnelbanan på väg in till city så drabbades jag av vemod. Jag vet inte ens om vemod är rätt ord för att beskriva känslan, men det är det bäst beskrivande ordet jag kommer på. Anledningen till att jag tvekar inför ordvalet är att jag oftast vet varför jag känner mig vemodig och så var inte fallet igår. Dessutom var det inte en helt obehaglig känsla vilket också tyder på något annat än vemod. Följande händer: Jag sitter som så många gånger förr och halvsover, just nu med Radiohead i hörlurarna och dagdrömmarna blir allt djupare samtidigt som Thom Yorkes ångestladdade stämma matar mina öron med mantrat It wears him out (från Fake plastic trees). Känslan kommer över mig i samma stund som jag helt plötsligt vaknar upp ur min dvala. Tvärtemot vad jag brukar känna när jag drabbas av vemod så känner jag en märklig obeskrivlig glädje och någon slags luddig trygghet och jag försöker komma tillbaka till samma dvala som jag nyss vaknade från. Jag vill inte gå av tunnelbanan när jag väl kommer fram utan vill bara sitta och dagdrömma och låta mig lindas in i Thoms stämma. Tyvärr är jag ju inte så spontan av mig och dessutom tror jag inte att kamraten jag skulle träffa hade blivit så glad om jag hade suttit kvar i mitt positiva vemod, på väg till Hässelby. Det får bli en annan dag.

Crash

Det är nu en vecka sedan jag såg Crash på bio och jag kan fortfarande inte sätta ett betyg på den. Måste man det då undrar någon. Självklart, vad vore annars meningen med livet? Jag kan börja med att säga att filmen är bra, det råder ingen tvekan om det. Men jag blir så störd av innehållet i filmen så jag sitter mest och skruvar på mig och hoppas att filmen ska ta slut. Filmen handlar enkelt uttryckt om rasmotsättningar i Los Angeles och då inte bara motsättningar mellan svarta och vita utan alla raser mot alla andra känns det som. Nu är det ju inte så att jag hittills har gått omkring omkring med tron att alla är snälla och rara mot varandra i L.A., men om det verkligen finns så starka fördomar som målas upp i filmen så är det ett under att staden inte gått under än. Jag blir illa berörd på ett sätt som till och med förvånar mig själv. Det känns som att filmen är på riktigt. Att filmen berör och känns äkta är ju två saker som gör att en film är värd ett högt betyg och egentligen vill jag ge filmen högsta betyg, men samtidigt gör den här obehagskänslan i mig att jag inte vill ge filmen en femma. Jag får nog ge mig själv och filmen lite mer tid...

In your room

Nu är det dags för textanalys. Studera nedanstående text så återkommer jag om ett tag redogör för min tolkning av texten så får vi se om ni har samma. Okej?

In your room
Where time stands still
Or moves at your will
Will you let the morning come soon
Or will you leave me lying here
In your favourite darkness
Your favourite half-light
Your favourite consciousness
Your favourite slave

In your room
Where souls disappear
Only you exist here
Will you lead me to your armchair
Or leave me lying here
Your favourite innocence
Your favourite prize
Your favourite smile
Your favourite slave

I’m hanging on your words
Living on your breath
Feeling with your skin
Will I always be here

In your room
Your burning eyes
Cause flames to arise
Will you let the fire die down soon
Or will I always be here
Your favourite passion
Your favourite game
Your favourite mirror
Your favourite slave

I’m hanging on your words
Living on your breath
Feeling with your skin
Will I always be here

Ta vara på tiden

En något morbid tanke slog mig häromdan. Förväntat antal år man har kvar att leva vid 65 års ålder i Sverige är för kvinnor ca 20 år och för män ca 17, det vill säga att de lever till 85 respektive 82 års ålder. Det innebär att mina föräldrar, som visserligen bara är knappt 60 har 27 respektive 23 år kvar att leva. Om man till detta tar in i beräkningen att jag träffar dom ca två veckor om året, vilket nog är lite högt räknat och det kommer kanske att bli mindre och mindre ju längre tiden går, så kommer jag bara att träffa min mamma 54 veckor och min pappa 46 veckor till, det vill säga cirka ett år. Det här tankeexperimentet går ju även att applicera på andra i sin omgivning. Ta till exempel alla goda vänner du har men som du inte träffar lika ofta som du önskar eller borde. Så glöm inte ta bara på den tid du har, den kan vara slut fortare än du anar.

Teaterhösten -05

Så är den då igång igen, teatersäsongen. I kväll var det dags för höstens andra föreställning (Tolvskillingoperan på Stadsteatern) och det blev ävn höstens första "gå hem i pausen"-föreställning. En av de pjäser jag ser fram emot mest i höst är det dags för redan i morgon. Den heter Vera och är skriven av Kristina Lugn. Det kommer att bli första gången jag får nöjet att se Ewa Fröling på en scen. Det brukar sällan bli bra när jag har för höga förväntningar, men följande rader från pjäsen lovar gott:

Man blir friskare av kroppskontakt, man lever längre och det är bra, för annars hinner man ju inte lida så mycket som man förtjänar.

Hur är det?

Så brukar folk fråga. Vad de egentligen menar är: Hur mår du? Svaret på den frågan oavsett de faktiska omständigheterna och oavsett vem som frågar brukar oftast bli: Jodå, det är bra. Varför svarar vi så? Antagligen för att personen som frågar inte alls är intresserad av att få reda på vår fysiska eller psykiska hälsa utan bara använder frågan som inledning på ett samtal. De flesta är så vana vid att få den frågan så de svarar dessutom oftast innan de ens hinner tänka efter. Även den mest snoriga och hostande person man möter svarar: Jodå, det är bra. Även när man hör på rösten att någon är nedstämd eller liknande så kommer samma svar. Det är då man istället försöker med: Men hur mår du, egentligen? Om man nu är intresserad av personens psykiska hälsa vill säga, de flesta brukar ha svårt att ens tangera det området. Så nästa gång ni frågar någon hur det är, så tro inte att det är hela sanningen ni får om svaret är: Jodå, det är bra.

Feministiskt initiativ

Var det någon som såg Fis kongress på tv i helgen som gick? Visst var det fantastisk TV-underhållning? Jag förstår inte varför SVT lägger ner en massa pengar på att producera dåliga underhållningsprogram när de istället kan sända valda delar av Fis kongress upphackat i entimmesprogram kl 20:00 varje lördag hela hösten. Garanterat hög underhållning till en låg penning.
Det ska bli spännande att se hur länge de kan hålla ihop innan korthuset faller. Svaret på den frågan beror väl på hur lång tid det tar innan de gör sig av med Tiina Rosenberg. Hon verkar inte inse att hennes agerande inte stärker Fi, (om man nu ska tro på allt medierna skriver att hon har sagt) men om hon försvinner så försvinner även en stor del av underhållningen och det vore ju synd för oss som ser underhållningsvärdet i cirkusen.

Facit av helgens lägenhetsvisningar

Här följer en uppdatering om vad helgens lägenhetsvisningar gav.

Katarina Bangata 13, 35 kvm, månadsavgift 1084, utrop 895', senaste bud 1525' (+70%).
Ett stenkast från Götgatan, nybildad oäkta förening som aldrig kommer att bli äkta, höga lån, känns lite riskfyllt.
Lite sunkig lägenhet som behövde en del renovering, jag bjöd 1200', men tappade intresse när det sprang i väg för mycket för fort.

Klara Norra Kyrkogata 15, 30 kvm, månadsavgift 2081, utrop 975', senaste bud 1250' (+28%)
Mitt i City, nybildad förening som kommer bli äkta.
Har inte bjudit på denna då jag tyckte det var för hög månadsavgift i relation till priset. Fast jag trodde nog att den skulle bli ännu dyrare, vilket den också kan bli eftersom budgivningen inte är över.

Vulcanusgatan 8, 27,5 kvm, månadsavgift 1083, utrop 895', senaste bud 1270' (+42%)
Atlaskvarteren vid S:t Eriksplan, stabil förening med endast några få miljoner kvar i lån.
Har insett att det finns vissa fördelar med att bo nära jobbet. När mäklaren ringde på morgonen idag så var mitt bud på 1150' från igår höjt till 1160' så då höjde jag till 1175'. Det var en till som bjuder aktivt och två som funderar, så totalt var vi då fyra kvar som var intresserade. Före lunch hade en bjudit 1180' och nästa 1200'. Eftersom jag då verkade tveksam sa mäklaren att jag kunde fundera över lunchen. När han ringde tillbaka efter lunchen var budet uppe i 1230' varpå jag höjde till 1250', vilket inte höll mer än 10 minuter då min enda kvarvarande konkurrent hade höjt till 1270'. Då kastade jag in handuken. Nu har jag istället börjat spana in vad det är för visningar som gäller på söndag.