Välkommet vemod

Igår när jag satt på tunnelbanan på väg in till city så drabbades jag av vemod. Jag vet inte ens om vemod är rätt ord för att beskriva känslan, men det är det bäst beskrivande ordet jag kommer på. Anledningen till att jag tvekar inför ordvalet är att jag oftast vet varför jag känner mig vemodig och så var inte fallet igår. Dessutom var det inte en helt obehaglig känsla vilket också tyder på något annat än vemod. Följande händer: Jag sitter som så många gånger förr och halvsover, just nu med Radiohead i hörlurarna och dagdrömmarna blir allt djupare samtidigt som Thom Yorkes ångestladdade stämma matar mina öron med mantrat It wears him out (från Fake plastic trees). Känslan kommer över mig i samma stund som jag helt plötsligt vaknar upp ur min dvala. Tvärtemot vad jag brukar känna när jag drabbas av vemod så känner jag en märklig obeskrivlig glädje och någon slags luddig trygghet och jag försöker komma tillbaka till samma dvala som jag nyss vaknade från. Jag vill inte gå av tunnelbanan när jag väl kommer fram utan vill bara sitta och dagdrömma och låta mig lindas in i Thoms stämma. Tyvärr är jag ju inte så spontan av mig och dessutom tror jag inte att kamraten jag skulle träffa hade blivit så glad om jag hade suttit kvar i mitt positiva vemod, på väg till Hässelby. Det får bli en annan dag.