Kapitel 24

En bråkdel av en sekund är ibland allt som behövs. Den här gången händer det när han befinner sig i en butik. Han råkar passera en spegel och ser sin spegelbild stirra tillbaka på honom med en tom blick. Minnet från det som inträffade några månader tidigare dyker upp i hans huvud. En händelse som när den inträffade upptog en stor del av hans tankar men som sedan en tid tillbaka hade sjunkit allt djupare ner i hans tankar. Medan han står där och ser på sig själv så känner han hur ögonen är på väg att börja fyllas av tårar men han låter det inte ske utan slår bort alla tankar på det förgångna och allt som finns kvar är den tomma blickrn i spegeln.

Strax därefter står han åter på den regnfyllda gatan. Han är på väg att träffa några vänner för att fika. Han får då åter ett besök av ett minne, fast denna gång ett betydligt äldre. Han vet inte varför minnet gör sig påmint just nu, antagligen för at minnet påminner om den situation hans strax ska befinna sig i. Minnet, som kommer från barndomen, är så tydligt och starkt att det känns som att han är där just nu. Platsen är kafeterian på det lokala Domusvaruhuset som fanns i staden i närheten av hans barndomshem. Han är i tioårsåldern och ska fika med sin pappa. Detta brukade vara en av hans favoritstunder. Det hände då och då att bara han ensam med sin pappa brukade åka in till staden på helgerna och gå och titta i olika affärer. Med affärer avsågs i det här fallet vanligtvis affärer av det slag som pappor brukar gilla, men han tyckte det var okej för han visste vad som komma skulle. Efter alla affärsbesök brukade de avsluta med att gå och fika och det var ett sådant minne som nu trängde fram i hans huvud.

Han står vid läskautomaten och fyller coca-cola i ett glas och stoppar två sugrör i glaset. Han ställer det till bredden fyllda glaset på den bruna brickan och frågar sedan pappa hur många kakor han får ta. Egentligen behöver hans pappa inte svara för han vet vid det här laget vad svaret ska bli: ”Du kan ta ett Wienerbröd och en annan kaka också”. Men redan innan hans pappa hunnit svara så ligger den extra kakan på assietten. De går fram till ett av fönster-borden, borstar undan några kaksmulor från den rödvitrutiga duken och slår sig ner. De sitter under gemensam tystnad och tittar ut genom fönstret samtidigt som de äter sina Wienerbröd. De behöver inte säga så mycket till varandra, det har de aldrig behövt, de förstår ändå varandra rätt så väl.

När det här minnet nu dyker upp i hans huvud så inser han hur tryggt han hade det som barn jämfört med idag och hur mycket han uppskattade de här stunderna ensam, tillsammans med sin pappa. Detta starka minne som gav denna insikt gör att tårarna återigen är på väg att fylla hans ögon. Skillnaden är att den här gången låter han det ske.