Högre än vad två öron klarar

Jag har haft tinnitus ända sedan jag var liten men det är oftast inget jag upplever som något problem. Visst var det jobbigt när jag i 10- årsåldern började höra ljud som ingen annan hörde, men eftersom ljuden har funnits med mig under lång tid så har jag blivit så van att jag oftast inte ens tänker på att de finns där. Hur just min tinnitus låter är svårt att beskriva, men som en blandning av ett susande och ringande skulle man nog kunna säga. Enda gångerna jag upplever det som ett problem är när tinnitusen ändrar sig på något sätt från det jag är van vid. Själva orsaken till tinnitusen vet jag inte, men antagligen har det att göra med att jag var öronbarn.

På senare tid har jag dock märkt att jag har blivit känsligare för ljud, men om det har något samband med tinnitusen att göra vet jag inte, men det är väl inget orimligt antagande att tro att det är så. Den ökade ljudkänsligheten som jag nu upplever gör bland annat att det känns jobbigt att vistas i folksamlingar där det pratas mycket och högt. Ett exempel på detta är runt fikabordet på jobbet där det utan problem kan föras tre diskussioner samtidigt och allt prat blandas ihop till ett enda stort kackel som låter högt och skränigt där jag dessutom kan ha svårt att urskilja vad som sägs överhuvudtaget. Detsamma gäller om jag är ute på någon lokalisation där det spelas hög musik och man samtidigt ska försöka hålla en konversation. Det blir ju lite svårt om man inte hör vad de andra säger och det brukar sluta med att jag ger upp och istället blir introvert. Jag har i alla fall blivit så pass förnuftig att jag börjat använda öronproppar på konserter, vilket jag nu i efterhand önskar att jag börjat med långt tidigare. Det kanske är dags att ta med propparna till jobbet också…