Zozo är inte so so

Jag såg Josef Fares nya film Zozo häromdan och jag kan inte sluta tänka på den. Kort kan man säga att filmen handlar om 11-årige Zozo som under inbördeskriget i Libanon flyr till Sverige. Att jag inte kan sluta tänka på en film brukar betyda att jag gillar den väldigt mycket och så är fallet även här. Fast vanligtvis brukar min eftertänksamhet bero på att det var några smarta vändningar i filmen, eller ett bra annorlunda manus eller liknande. I det här fallet handlar det snarare om att jag förebrår mig själv. Jag kan inte förstå hur man, eller jag åtminstone, kan ha varit så blind inför hur det måste kännas att komma som flykting till ett främmande land. Att mötas av ett språk man inte förstår, fördomar och folks brist på acceptans och empati skulle nog kännas knäckande för de flesta av oss. Att se filmen kändes som att få ett slag i ansiktet, eller åtminstone en väckarklocka, som tyvärr kom 20 år för sent, men bättre sent än aldrig. Filmen är inte enbart nattsvart utan innehåller vissa komiska inslag som man känner igen från till exempel Fares Jalla! Jalla!. Så om ni inte redan har sett filmen är det rekommendation på att göra det snarast.