Pratsamma främlingar

Tillhör du den typ av människor som brukar råka ut för att okända människor börjar tala med dig? Det brukar inte hända mig så ofta, men det är obekvämt när det väl händer. Om dessa oönskade situationer uppstår när man är i sällskap med någon så löser det sig oftast smidigt genom att man konverserar med sitt sällskap. Inte helt sällan brukar då den obekanta individen inse att man inte har någon större lust att samtala med denne. Då är det svårare att undvika samtal när någon börjar prata och man är helt ensam, till exempel på tunnelbanan. Missförstå mig inte nu. Jag har absolut inget emot att folk frågar vad klockan är eller om de kommenterar någon enstaka händelse, men när de inte slutar prata så blir det jobbigt. Tack och lov att det finns bärbara musikspelare som räddar en. Till och med de som lider svårast av pratsjukan brukar låta en vara ifred om de ser att man har hörlurar och låtsas sova. Vari består då denna aversion emot att prata med okända människor? Det kan ju bero på att 95 % av alla som börjar prata med en antingen är berusade eller lider av någon mer eller mindre alvarlig psykisk sjukdom. Det i sin tur leder till att man redan på förhand dömer ut de 5 % som man skulle kunna ha ett givande samtal med.

För ett tag sedan råkade jag ut för en incident på 7-Eleven. Jag stod i kön ensam, mitt sällskap hade redan gått och satt sig vid ett bord. När jag då står där och väntar på min tur så dyker det upp en kille/man bakom mig i kön. Först trodde jag att han tänkte högt eller pratade med sig själv, men det visade sig att han pratade med mig, han ville veta vad jag hade för typ av mobilabonnemang. Jag svarade lite artigt och hoppades att han ska nöja sig med mitt svar men självklart inte! Väluppfostrad som man är fortsatte jag att svara på alla hans frågor om mobiltelefonabonnemangsdjungeln som han hade. Han kunde ju inte veta att jag inombords skrek: Stick och brinn! Det blev min tur, jag betalar kaffet och pistagebullarna och går och sätter mig hos mitt sällskap och hoppas att Mr. Disturbing ska köpa sitt kontantkort och lämna butiken. Sådan tur hade man ju förstås inte. Nej då, självklart så sätter han sig på en stol bakom ryggen på mig och fortsätter pratar om mobiltelefonabonnemang. Det hjälper inte att jag pratar med mitt sällskap, han kräver ändå min fulla uppmärksamhet. Det leder till att vi avlägsnar oss så fort som möjligt bara för att slippa hör mer på hans mobiltjat. Vad var det för fel på honom då? Berusad? Ja. Psykiskt sjuk? Inte nödvändigtvis, men misstänkt. Nästa gång ska jag spela stum, skaka på huvudet och tänka: Stick och brinn!

I väntan på Depeche Mode

I morgon är det tänkt att man äntligen ska få reda på när Depeche Mode kommer till Sverige och spelar nästa gång. Tipset är slutet av februari/början av mars med tanke på hur deras turnéschema ser ut. Hela turnén är redan färdigplanerad förutom datumen för Sverige, Norge och Finland. Det innebär med största sannolikhet att biljetterna kommer att släppas rätt så snart och med biljettsläpp så följer ju numera ångest på grund av den biljetthysteri som brukar råda när artister av det större slaget har konsert på gång. Men det ska väl lösa sig som vanligt hoppas jag, men ändå så kommer det vara lite pirrigt i magen innan släppet.

Märkliga mäklare

Varför blir inte alla människor mäklare? Jag menar det måste ju vara yrket med världens mest lättförtjänta pengar. Det verkar dessutom som att man inte behöver ha några speciella kvalifikationer. Jo, jag vet man måste ha någon typ av mäklarutbildning, men vad lär dom ut där egentligen? Hur man står och spyr ut en massa floskler om hur fantastisk den sunkiga lägenheten man står i egentligen är? Eller hur fantastiskt välplanerade de 29 kvadratmetrarna man står på är, när det i själva verket bara går att möblera på ett sätt, det vill säga om man överhuvudtaget får in några möbler genom det som ska föreställa hall. Frågar man sen något om lägenhet som man kan förvänta sig att mäklaren bör veta när han håller i visningen så har han förstås ingen aning utan börjar frenetiskt bläddra i lägenhetsbeskrivningen eller årsredovisningen i förhoppning om att snabbt hitta svaret eller att den hugade spekulanten ska glömma bort sin fråga. Fast det som verkar vara det allra viktigaste som lärs ut på mäklarutbildningen måste ändå vara konsten hur man sätter utropspriset så långt från verkligheten som det bara är möjligt. Det är förmodligen det finaste priset man kan vinna på den årliga mäklargalan, det vill säga priset för mest undersatta utropspris, som antagligen varje år går till någon sliskig östermalmsmäklare som lyckats kränga 18 kvm för det trefaldiga utropspriset.
Låter jag bitter? Har jag varit på visning idag? Kommer någon annan att köpa lägenheten? Ja, vad tror ni…

The Motorhomes

Under min vanliga söndagsångest igår insåg jag hur mycket jag saknar The Motorhomes, bandet som efter, eller redan före, sitt andra album hamnade i en massa inre stridigheter. Bandmedlemmarnas olika syn på hur bandet skulle utvecklas musikaliskt ledde till flertalet bandmedlemsbyten och när sångaren Mattias Edlund meddelade att han slutat i bandet på grund av personliga skäl resulterade det i att bandet lades ner istället för att de ge ut ett nytt album. De hann bara ge ut två album. Debutalbumet Songs for me (and my baby) från -99 är det bästa av de båda och innehåller flera riktigt bra låtar, bland annat den låt vars titel jag för tillfället har lånat som överskrift här ovan, For whom it may concern. Jag hoppas att Mattias beslutar sig för att inom en inte alltför avlägsen framtid återigen ställa sig framför en mikrofon och låta sin ljuva stämma ljuda.

Joakim, Håkan och Ola

Tre inte helt ovanliga namn på barn av 70-talet. Men lägg därtill Berg, Hellström och Salo och namnen klingar lite annorlunda. Under gårdagens stockholmsbesök av den ambulerande minifestivalen Where the Action is så uppträdde två av dessa herrar; Håkan Hellström och Ola Salo med The Ark. Under The Arks spelning började jag tänka på och jämföra Håkans och Olas agerande på scen och kunde inte låta bli att även väva in Jocke Berg i mina tankar. När det gäller musiken de framför så finns det flera skillnader men jag bortser från det i mina jämförelser. Gemensamt för alla tre är dock att de skriver musiken och framför allt texterna själva vilket innebär att det till stor del är deras egna tankar och upplevelser de ger uttryck för på scen. Men när det kommer till själva framförandet, deras agerande på scen, så skiljer de sig åt, vilket inte enbart låter sig förklaras av olikheten i deras musik. Det finns två stora skillnader: Scenspråket & mellansnacket.

Jocke har väl aldrig varit känd för att vara de stora gesternas man. Han står ofta rätt still på scen (jämfört med de båda andra) förutom några enstaka slag på bröstet och stundtals några hetsiga utfall då han försöker få igång publiken. Men oftast är han orörlig och ser rätt cool ut och om det beror på någan slags divighet eller blyghet låter jag vara osagt. Håkan däremot, hans känslor går det inte att ta miste på, han sprudlar av spelglädje och hoppar runt rätt flitigt på scen. Hela han lyser av en glädje som smittar av sig i de snabba låtarna och på samma känns hans ångest väldigt påtaglig i de lugna. Olas scenspråk slutligen är ju väldigt teatraliskt. Det finns inte en rörelse, inte en pose, som inte är en del av hans skådespel men så är har han ju varit musikalartist dessutom. Jag vet att vissa tycker att han spelar över, men jag fullkomligt älskar det.

Mellansnacket då? Jo deras respektive mellansnack speglar till stor del deras scenspråk. Jocke säger inte alltför mycket mellan låtarna, det blir oftast något kort om vad kommande låt handlar om. Har man riktig tur så kan det bli en liten längre anekdot. Håkan å andra sidan är mer talför mellan låtarna och brukar snacka rätt så flitigt om hans uppväxt. Det kan handla om positiva saker men mer frekvent handlar det om lite mer ångestladdade berättelser från hans barndom som man kan relatera till. Olas teatraliska framtoning framträder även i hans mellansnack. Han låter ofta som en predikant och ibland hamnar sig hans predikningar farligt nära gränsen för vad som är klyschigt och banalt men han lyckas ändå alltid hamna på rätt sida av gränsen.

Så vem är den störste artisten? Vem ger mest till publiken? Vem väcker mest känslor? Det är inte helt enkelt att svara på, åtminstone inte för mig. Det kan tyckas att Jockes små gester och minimalistiska mellansnack inte ger lika mycket som när Håkan bjuder på sig själv eller som när Ola showar som mest. Men så enkelt är det inte, Jocke ger minst lika mycket. Det är förstås svårt att bortse från musiken och låttexterna helt när man ska jämföra de tre sångarna och det är ingen hemlighet att Jocke och kent står högst i kurs hos mig. Så om jag tvingas utse en av dessa som "vinnare" som blir det nog ändå Jocke. Men jag skulle ändå inte vilja vara utan Håkan och Ola, alla tre ger något som känns. Men varför just Jocke då? Det får förklaras vid ett senare tillfälle...

Håkan Hellström

Det är snart dags för min åttonde konsert med världens bästa Håkan. Hoppas det blir lika bra som vanligt.

"Allt av vikt jag säger har jag stulit ur en bok"

De som känner mig vet att så inte är fallet. För att kunna stjäla något ur en bok så måste man ju läsa böcker vilket jag väldigt sällan gör. Jag skulle verkligen vilja uppnå det tillståndet då man blir uppslukad av en bok, men det händer aldrig. Och jag önskar verkligen att jag hade tålamodet som krävs för att läsa böcker, men det har jag inte. Det händer dock då och då att jag gör tappra försök. Men om inte boken lyckas fånga mig redan på sida ett så är det kört, det är ingen mening att jag ens fortsätter läsa. Jag börjar nämligen tänka på annat i stället och efter en stund inser jag att jag har läst flera sidor utan att minnas vad jag just läst. Som tur är så brukar de flesta böcker, som anses vara bra, för eller senare filmatiseras. Har man då redan läst boken så känns det ju som att man har gjort det i onödan eftersom man nu kan se filmen istället.

Editors

Dags för ett tips om lite ny musik: Editors.
Vet inte varför, men det känns som att man vill att de ska heta The Editors, det ser så tomt ut utan ett "The". Jag läste någonstans att Editors låter som en blandning av tidiga R.E.M., Cure, Joy Division och Echo & The Bunnymen. Jag vet inte riktigt om jag skulle beskriva deras sound så, men bra är det i alla fall. Deras debutalbum heter The Back Room och har precis släppts i Sverige. Klart värt att spana in om man uppskattar bra brittisk pop.
http://www.editorsofficial.com/

TV-stress

Minns ni när de enda tv-serier som fanns att se var de som SVT visade? Och så småningom TV3, TV4 och Kanal 5? Men så är det väl fortfarande tänker vissa. Ja, om man inte har tillgång till bredband så är det måhända så, men det har ju många hushåll nu. Detta gör att det nu inte finns några hinder (mer än de lagliga) att ladda ner det senaste avsnittet av din favoritserie mer än några minuter efter att det just har visats i USA. Jag hade i början en delvis motsträvig inställning till att se på nedladdade TV-serier, jag vet inte varför det var så men jag har i alla fall ändrat inställning nu. Den första nerladdade TV-serie jag såg var de tio sista avsnitten av Vänner. Detta var ca 3-5 månader innan de visades på Kanal 5 och jag hade ingen lust att vänta på upplösningen. Jag började därefter ladda ner och se på Joey, men det var mest för att det var en spin off till Vänner. Visst insåg jag väl nu alla fördelar med att ladda ner, men samtidigt blev jag drabbad av någon slags TV-stress. ”Du måste ladda ner Lost och se på det, det är grymt bra!”, ”Desperate Housewives är kul, det måste du se på”. Okej, måste jag? Det tog några månader innan jag väl laddade ner Lost. Det hade väl hunnit gå 12 avsnitt och jag blev tagen på en gång. Jag såg som mest fem avsnitt på samma dag, jag fastnade och blev beroende. Det är en av de bästa TV-serier som gjorts. När jag väl hade sett ikapp alla avsnitt av Lost så började jag se på Desperate Housewives i ett rasande tempo. Sen började jag tänka att det måste finnas en massa andra bra TV-serier som man ”borde” kolla på och det var ungefär då jag började känna mig stressad. Hur skulle jag hinna med att se på alla serier? Hur skulle jag veta vilka som var bra? Var jag tvungen att se ett par avsnitt av alla serier som fanns? Stressen släppte efter ett tag när jag insåg att jag faktiskt inte behöver se på alla serier.Nu kommer snart hösten och med säkerhet även stressen. Jag såg igår en lista över alla TV-serier som kommer att gå i USA i höst, detta framkallade en viss stress. Jag måste ju fortsätta att se på Lost, Desperate Housewives och Joey, men det stannar nog inte där. Säkerligen kommer någon av de nya serierna att vara bra. Till exempel så verkar Prison Break vara lovande. Som om inte det vore nog så kommer man antagligen att fastna för någon svensk serie, Kommissionen som började igår verkar ju lovande. Dessutom så har jag två säsonger av Six Feet Under och tre säsonger av 24 som jag inte har sett…

Tid

Tid är något som fascinerar mig, jag finner mig ofta i tankar om tid. Det finns mycket att säga om tid, egentligen rena självklarheter. Jag lever i nuet, fruktar ibland framtiden och blir nostalgisk över tiden som flytt.

Varför en blog?

Bra fråga... Jag vet inte varför egentligen, tänkte mest att det kunde vara kul att skriva ner vissa av mina tankar, funderingar och åsikter någonstans. Inte för att mina tankar är speciella på något sätt, tvärtom. Fast jag har upptäckt att jag stundtals kommer till insikt om saker och ting lättare om jag får skriva ner det som rör sig i huvudet på mig. Men antagligen kommer inläggen mestadels att bestå av en massa osammanhängande dravel och handla om hur bra kent är, får väl se hur modigt det blir i övrigt...
Vinkeln? Ja något skulle det ju stå och jag provade med en massa olika varianter som redan var upptagna. Till slut kom jag att tänka på Den döda vinkeln (med kent förstås) som hade videopremiär idag, inte mycket till video men en del av bilderna i videon från försommarens konserter gav ju upphov till rysningar. Dessutom är det ju min vinkel på saker och ting som jag kommer att skriva här.
Nu återstår det att se hur långlivat det här infallet blir...