Pratsamma främlingar

Tillhör du den typ av människor som brukar råka ut för att okända människor börjar tala med dig? Det brukar inte hända mig så ofta, men det är obekvämt när det väl händer. Om dessa oönskade situationer uppstår när man är i sällskap med någon så löser det sig oftast smidigt genom att man konverserar med sitt sällskap. Inte helt sällan brukar då den obekanta individen inse att man inte har någon större lust att samtala med denne. Då är det svårare att undvika samtal när någon börjar prata och man är helt ensam, till exempel på tunnelbanan. Missförstå mig inte nu. Jag har absolut inget emot att folk frågar vad klockan är eller om de kommenterar någon enstaka händelse, men när de inte slutar prata så blir det jobbigt. Tack och lov att det finns bärbara musikspelare som räddar en. Till och med de som lider svårast av pratsjukan brukar låta en vara ifred om de ser att man har hörlurar och låtsas sova. Vari består då denna aversion emot att prata med okända människor? Det kan ju bero på att 95 % av alla som börjar prata med en antingen är berusade eller lider av någon mer eller mindre alvarlig psykisk sjukdom. Det i sin tur leder till att man redan på förhand dömer ut de 5 % som man skulle kunna ha ett givande samtal med.

För ett tag sedan råkade jag ut för en incident på 7-Eleven. Jag stod i kön ensam, mitt sällskap hade redan gått och satt sig vid ett bord. När jag då står där och väntar på min tur så dyker det upp en kille/man bakom mig i kön. Först trodde jag att han tänkte högt eller pratade med sig själv, men det visade sig att han pratade med mig, han ville veta vad jag hade för typ av mobilabonnemang. Jag svarade lite artigt och hoppades att han ska nöja sig med mitt svar men självklart inte! Väluppfostrad som man är fortsatte jag att svara på alla hans frågor om mobiltelefonabonnemangsdjungeln som han hade. Han kunde ju inte veta att jag inombords skrek: Stick och brinn! Det blev min tur, jag betalar kaffet och pistagebullarna och går och sätter mig hos mitt sällskap och hoppas att Mr. Disturbing ska köpa sitt kontantkort och lämna butiken. Sådan tur hade man ju förstås inte. Nej då, självklart så sätter han sig på en stol bakom ryggen på mig och fortsätter pratar om mobiltelefonabonnemang. Det hjälper inte att jag pratar med mitt sällskap, han kräver ändå min fulla uppmärksamhet. Det leder till att vi avlägsnar oss så fort som möjligt bara för att slippa hör mer på hans mobiltjat. Vad var det för fel på honom då? Berusad? Ja. Psykiskt sjuk? Inte nödvändigtvis, men misstänkt. Nästa gång ska jag spela stum, skaka på huvudet och tänka: Stick och brinn!