Joakim, Håkan och Ola

Tre inte helt ovanliga namn på barn av 70-talet. Men lägg därtill Berg, Hellström och Salo och namnen klingar lite annorlunda. Under gårdagens stockholmsbesök av den ambulerande minifestivalen Where the Action is så uppträdde två av dessa herrar; Håkan Hellström och Ola Salo med The Ark. Under The Arks spelning började jag tänka på och jämföra Håkans och Olas agerande på scen och kunde inte låta bli att även väva in Jocke Berg i mina tankar. När det gäller musiken de framför så finns det flera skillnader men jag bortser från det i mina jämförelser. Gemensamt för alla tre är dock att de skriver musiken och framför allt texterna själva vilket innebär att det till stor del är deras egna tankar och upplevelser de ger uttryck för på scen. Men när det kommer till själva framförandet, deras agerande på scen, så skiljer de sig åt, vilket inte enbart låter sig förklaras av olikheten i deras musik. Det finns två stora skillnader: Scenspråket & mellansnacket.

Jocke har väl aldrig varit känd för att vara de stora gesternas man. Han står ofta rätt still på scen (jämfört med de båda andra) förutom några enstaka slag på bröstet och stundtals några hetsiga utfall då han försöker få igång publiken. Men oftast är han orörlig och ser rätt cool ut och om det beror på någan slags divighet eller blyghet låter jag vara osagt. Håkan däremot, hans känslor går det inte att ta miste på, han sprudlar av spelglädje och hoppar runt rätt flitigt på scen. Hela han lyser av en glädje som smittar av sig i de snabba låtarna och på samma känns hans ångest väldigt påtaglig i de lugna. Olas scenspråk slutligen är ju väldigt teatraliskt. Det finns inte en rörelse, inte en pose, som inte är en del av hans skådespel men så är har han ju varit musikalartist dessutom. Jag vet att vissa tycker att han spelar över, men jag fullkomligt älskar det.

Mellansnacket då? Jo deras respektive mellansnack speglar till stor del deras scenspråk. Jocke säger inte alltför mycket mellan låtarna, det blir oftast något kort om vad kommande låt handlar om. Har man riktig tur så kan det bli en liten längre anekdot. Håkan å andra sidan är mer talför mellan låtarna och brukar snacka rätt så flitigt om hans uppväxt. Det kan handla om positiva saker men mer frekvent handlar det om lite mer ångestladdade berättelser från hans barndom som man kan relatera till. Olas teatraliska framtoning framträder även i hans mellansnack. Han låter ofta som en predikant och ibland hamnar sig hans predikningar farligt nära gränsen för vad som är klyschigt och banalt men han lyckas ändå alltid hamna på rätt sida av gränsen.

Så vem är den störste artisten? Vem ger mest till publiken? Vem väcker mest känslor? Det är inte helt enkelt att svara på, åtminstone inte för mig. Det kan tyckas att Jockes små gester och minimalistiska mellansnack inte ger lika mycket som när Håkan bjuder på sig själv eller som när Ola showar som mest. Men så enkelt är det inte, Jocke ger minst lika mycket. Det är förstås svårt att bortse från musiken och låttexterna helt när man ska jämföra de tre sångarna och det är ingen hemlighet att Jocke och kent står högst i kurs hos mig. Så om jag tvingas utse en av dessa som "vinnare" som blir det nog ändå Jocke. Men jag skulle ändå inte vilja vara utan Håkan och Ola, alla tre ger något som känns. Men varför just Jocke då? Det får förklaras vid ett senare tillfälle...