Vanans makt

Jag glömde min MP3-spelare hemma hos en kompis igår. Jag insåg fadäsen rätt fort, men det fanns ingen möjlighet att gå tillbaka och hämta den eftersom kompisen lämnade lägenheten samtidigt som jag. Är det någon gång jag känner att jag verkligen behöver min MP3-spelare så är det när jag åker tunnelbana. Jag känner mig otrygg utan den, det finns inget annat att gömma sig bakom. Man tvingas se omgivningen som den verkligen är utan något förskönande ljudspår. Men framför allt så blir mina vanor rubbade. Precis som det gör med så många andra saker omkring mig så finns det vissa rutiner runt användandet av spelaren. Det mest tydliga exemplet var igår när jag hade varit och handlat. Jag har alltid musik på när jag är och handlar och när jag kommer till kassan brukar jag stänga av ljudet men behålla hörlurarna på. När jag sedan har betalat och packat ner varorna brukar jag sätta på ljudet igen. Det ville jag göra även igår och började därför fingra mig på bröstet på jakt efter MP3-spelaren som brukar hänga där, men det fanns ju ingen spelare där. Jag insåg då hur styrd man är av en del vanor som man inte ens vet att man har förrän något har rubbat dom. Nu är i alla fall MP3-spelaren åter hos mig. Det känns tryggt.