Det har nu gått fyra månader sedan man fick uppleva de där magiska kvällarna på Storängsbotten i slutet av maj. Tiden går som vanligt alldeles för fort och trots att minnena är starka så bleknar de undan för undan ändå. Kvar finns i alla fall en fantastisk bootleg som man kan ta till hjälp för att hindra minnena från att tappa färgerna helt.
Och han som stirrar ut från spegeln, det kan väl inte vara jag
När blev jag så ful och trött och gammal, så ensam, feg och svag
Och när man hatar den man blivit och man föraktar den man var
Så finns det ingen gud i världen som kan ge mig något svar
Förutom vi ska alla en gång dö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar