Jag drömde om...

Jag har de senaste nätterna haft samma dröm om och om igen. Jag skulle inte vilja kalla drömmen för mardröm, men av någon anledning så vaknar jag av den. Varje gång jag vaknar minns jag vad som har hänt i drömmen, men efter någon timme i vaket tillstånd finns inte ett spår kvar av drömmen, minnet är helt tomt. De ständiga uppvaknandena har lett till att jag, förutom att jag börjar bli rätt trött, började att tänka på en dröm som jag hade relativt ofta som barn och som jag nu vill återge.

I drömmen hände allt exakt likadant varje gång, det fanns aldrig minsta lilla variation. Det slutade alltid med att jag vaknade upp kallsvettig, ett faktum som borde leda till slutsatsen att drömmen var en mardröm och det var även så jag upplevde den då. Men, drömmen låter kanske inte lika hemsk när man återger den. Vad var det så som hände i drömmen? Jo, jag är ute och går på en gata. Av någon underlig anledning är gatan rund, det vill säga att den går i en cirkel, vilket innebär att man efter ett tag kommer tillbaka till samma plats varifrån man började gå. Jag gick alltid medurs i drömmen. På höger sida ligger det hus och på vänster sida finns det ingenting, förutom ett stup rakt ner, men det tänker man inte på i början av drömmen. Husen på den högra sidan är identiska tvåplansvillor, med likadana uppfarter, tomter, brevlådor, häckar och så vidare. Vid varje brevlåda står även en kommunal gatlykta och dessa är tända eftersom det alltid är mörkt ute i drömmen. Jag är alltså ute och går på en cirkulär gata mitt i natten, vilket måste vara en vanligt förekommande sysselsättning för ett barn på. Nåja. Varje gång jag kommer till ett nytt hus så möter jag någon. Denna någon är alltid en man med hatt och vi möts alltid rakt under gatlyktan. När vi möts lyfter han på hatten och hälsar, men jag har inget minne av att jag hälsar tillbaka. Vad som händer sen är att allting går fortare och fortare, det tar mindre och mindre tid mellan mina möten med mannen i hatten. Till slut går det så fort att jag pressas längre och längre ut till vänster av gatan på grund av centrifugalkraften vilket leder till att jag faller utför stupet på vänsterkanten. Under mitt fall ner mot det bottenlösa slutet så vaknar jag upp, vilket man alltid lär göra i falldrömmar tydligen. Den gode Freud lär ha sagt att falldrömmar är vanligt förekommande drömmar vilka har ångestkaraktär och kan tydas som att drömmaren är rädd att begå ett moraliskt felsteg, förlora sitt arbete eller sitt goda anseende. Jag vet inte vad som försiggick i mitt huvud som tioåring, men eftersom jag inte hade något jobb och inget anseende så måste jag tydligen ha varit rädd för att begå ett moraliskt felsteg…