måndag, oktober 17, 2005

Lägenhetsläget

Glad i hågen och med stora förhoppningar om att det skulle gå bra på visningen av min lägenhet igår, begav jag mig in till stan för att titta på soffor. Jag hittade en del bra, framför allt en på 3,6 meter för 28000, men även en del andra mer realistiska alternativ. När klockan blev 15:45, tiden då visningen skulle vara över, väntade jag med spänning på att mäklaren skulle ringa. Han ringde en stund därefter och säger att det var tre personer som kom på visningen. I ungefär samma stund försvinner allt mitt goda humör och all livsglädje bara rinner ur mig. Det är ju så att jag måste sälja min nuvarande lägenhet före den 1:a novemver annars beviljar inte banken lånet till den nya lägenheten. Jag beger mig hemåt till min lägenhet som måste ha drabbats av någon hemsk förbannelse eftersom ingen vill köpa den. Efter att ha försökt tänka positivt, att det faktiskt kanske är någon av dom som har tittat på lägenheten som vill ha den och att det faktiskt även är en visning i morgon också så ger jag upp, jag kan inte förmå mig själv till att tänka postivit. Jag sitter istället och stirrar apatiskt in i vägen och ser framför mig hur min nya lägenhet glider ur händerna på mig. När klockan blir 21:30 orkar jag inte mer utan går och lägger mig, när hände det vid den tiden senast? Nåja, det blir inte mycket till sömn i alla fall.

Måndag morgon, jag är fortfarande låg. Jag beger mig till jobbet och väntar på mäklarens samtal, som jag förväntar mig ska komma vid 9:30. Mycket riktigt, mäklaren ringer strax efter halv tio och säger att ett par verkar vara intresserade av lägenheten och att dom ska komma och titta i kväll igen. Detta lilla hopp gör att jag känner mig förvånansvärt uppåt helt plötsligt, precis vad jag behövde. Dagen går och jag håller något slags jämnmod uppe. Det blir kväll och jag beger mig hem för att hinna hem precis till visningen ska ta slut för att få prata med mäklare live. Jag frågar hur många som har varit där och han svarar: Inte en enda. Inte ens paret som var intresserade hade varit där. Återigen kändes det som att någon hade dragit undan mattan under fötterna på mig. Jo, jag vet, paret som var på visningen igår kan mycket väl vara intresserade fortfarande, men den chansen är väl inte så stor, i alla fall inte i min pessimistiska hjärna. Så nu sitter jag här igen, ensam med mina tankar som går i rundgång, tankar som inte leder någon vart, tankar som inte får någon stillhet förrän mäklaren ringer i morgon. Det är väl lika bra jag går och lägger mig och vrider mig i sängen så länge.

Inga kommentarer: