Jag älskar Morrissey och Smiths för att de formulerar sig precis som jag skulle vilja formulera mig. Pessimistiskt, sarkastiskt och vardagspoetiskt.
Jag är likadan.
Glöm inte att läsa Johan Hiltons blog om ni vill drunkna i tonårsångest.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar