Kaj Kindvall är död!

Det var en eftermiddag efter en helt vanlig skoldag i nian. Jag och några klasskamrater sitter på bussen på väg hem till landet igen. En av klasskamraterna sitter och bläddrar i en kvällstidning. Han stoppar plötsligt sitt bläddrande i tidningen och utbrister "Kaj Kindvall är död!" Kul skämt tänkte jag, helt övertygad om att det var just ett skämt. En av de andra klasskamraterna som sitter bredvid lustigkurren med kvällstidningen säger "Får jag se" och sträcker sig efter tidningen och säger något i stil med "Det var som fan, en bilolycka". Mindre övertygad om att det är ett skämt börjar jag bli lite lätt panikslagen. Att Kaj Kindvall skulle dö var något av det värsta jag kunde tänka mig som 16-åring. Det hade varit lätt att genomskåda bluffen genom att be om att få se vad som stod i tidningen men det var jag alldeles för stolt för att be om. Då skulle jag ju visa att jag trodde att skämtet var sant och skämtarna skulle ha vunnit och det var det sista jag ville. Istället sitter jag där i min tysthet och funderar på om det verkligen kan vara sant. Alla andra runtomkring babblar på som vanligt. När jag kliver av bussen hemma i byn så börjar jag gå med tunga steg hemåt, nu mer och mer övertygad om att det faktiskt är sant, Kaj Kindvall är död! Vad händer med Tracks nu? Något överdrivet skulle man kunna säga att det var Tracks jag levde för då (det gick över fem år senare, vilket är en annan historia). När jag kommer hem slänger jag mig på sängen och ligger där helt viljelös. Efter någon timme kommer mamma hem från jobbet och hon hittar mig där och undrar vad som har hänt. Först vill jag inte säga något eftersom jag vet att jag kommer att börja gråta om jag försöker säga minsta lilla ord, men efter ett tag när mamma har blivit lite orolig och tror att det är något alvarligt som har hänt så snyftar jag fram att Kaj Kindvall är död. Jag tvingar iväg mamma till affären för att köpa tidningen som dödsbudet hade stått i. 10 minuter senare får jag tidningen i min hand och börjar frenetiskt leta efter notisen. Det visar sig dock inte finnas någon, inte om Kaj Kindvall i alla fall, däremot så var det någon mindre känd rallyförare som hade omkommit. Jag drog en lättnandens suck och blev glad, fast jag var fortfarande skakad. Efteråt blev jag förvånad över mig själv och förstod inte hur jag kunde reagera så starkt som jag hade gjort. Idag skulle jag inte ha reagerat på samma sätt, men det beror ju på en mängd olika faktorer. Samtidigt så finns ju fortfarande väldigt många delar av den där 16-åringen kvar inom mig, delar som jag inte skulle vilja vara utan.