Fröken Julie

Just hemkommen från dramatens sista genrep av Fröken Julie som har premiär i morgon. Mikael Persbrandt var lika fantastisk som vanligt och till och med Maria Bonnevie som brukar väsa som hemskt var bra idag, det tillhör inte vanligheterna. Gå och se!

Megaröj

Det är massiv röjning som gäller hemma hos mig i helgen. Dels för att jag måste göra mig av med en massa saker inför flytten och dels för att det kommer att vara visning på min lägenhet nästa helg och då är det ju bra om det går att öppna klädkammaren utan att en massa saker ramlar ut. Är det någon som är sugen på en tvåa på 60 kvm i Rågsved (eller Hagsätra som det nog kommer att stå i annonsen) så är det bara att komma på visning kl 15 den 9/10. Vad jag inte förstår är hur jag ska kunna skiljas från allt skräp. Jag tror jag ska gå hårt ut och slänga mina ca 1000 fredagsbilagor från Aftonbladet och Expressen från åren 1991-2001. Eller ska man fota varje framsida och lägga ut alla ex till försäljning på Tradera? Nä, det verkar jobbigt. Men jag inser att jag håller fast vid saker alldeles för länge när till och med min kära moder tycker att jag ska göra mig av med kläder som jag inte har använt på 15 år. Det kommer bli en tuff match i helgen mellan min sparsida och min slängsida.

Kontrakt

Då var kontaktet undertecknat. Jag tror fortfarande att jag inte riktigt har fattat vad som har hänt. Jag fick lägenheten! Hur är det möjligt? Fick och fick föresten, den var ju inte helt gratis, men ändå. Från och med den 1:a november bor jag på Tavastgatan. Trevligt!

Kontraktskontakt

Nu händer det saker må jag säga. Jag ska tydligen skriva kontrakt på en lägenhet i kväll. Man ska inte ropa hej, men det känns onekligen som att jag kommer att flytta till Söder om en månad. Det känns kul och lite läskigt samtidigt...

Högre än vad två öron klarar

Jag har haft tinnitus ända sedan jag var liten men det är oftast inget jag upplever som något problem. Visst var det jobbigt när jag i 10- årsåldern började höra ljud som ingen annan hörde, men eftersom ljuden har funnits med mig under lång tid så har jag blivit så van att jag oftast inte ens tänker på att de finns där. Hur just min tinnitus låter är svårt att beskriva, men som en blandning av ett susande och ringande skulle man nog kunna säga. Enda gångerna jag upplever det som ett problem är när tinnitusen ändrar sig på något sätt från det jag är van vid. Själva orsaken till tinnitusen vet jag inte, men antagligen har det att göra med att jag var öronbarn.

På senare tid har jag dock märkt att jag har blivit känsligare för ljud, men om det har något samband med tinnitusen att göra vet jag inte, men det är väl inget orimligt antagande att tro att det är så. Den ökade ljudkänsligheten som jag nu upplever gör bland annat att det känns jobbigt att vistas i folksamlingar där det pratas mycket och högt. Ett exempel på detta är runt fikabordet på jobbet där det utan problem kan föras tre diskussioner samtidigt och allt prat blandas ihop till ett enda stort kackel som låter högt och skränigt där jag dessutom kan ha svårt att urskilja vad som sägs överhuvudtaget. Detsamma gäller om jag är ute på någon lokalisation där det spelas hög musik och man samtidigt ska försöka hålla en konversation. Det blir ju lite svårt om man inte hör vad de andra säger och det brukar sluta med att jag ger upp och istället blir introvert. Jag har i alla fall blivit så pass förnuftig att jag börjat använda öronproppar på konserter, vilket jag nu i efterhand önskar att jag börjat med långt tidigare. Det kanske är dags att ta med propparna till jobbet också…

Hur blev jag så långsiktig?

Så länge jag kan minnas har jag levt och tänkt relativt kortsiktigt, tagit en dag i taget. Det gäller alla tänkbara områden. Jag sparar inga pengar, har inte ens något privat pensionssparande. Jag missköter min hälsa på alla tänkbara sätt och tänker att jag ska bli hälsosammare senare. Jag är dålig på att sköta relationerna till mina vänner och familj och brukar även där tänka att jag ska bli bättre i framtiden. Jag skjuter upp i princip allt som kan skjutas upp och tänker att jag kan göra det i morgon eller ännu senare (gäller både privat och på jobbet), det finns massor av exempel. Med allt detta i minnet så förstår jag inte hur jag helt plötsligt kan vara så förnuftig när det handlar om lägenhetsköp och framtiden. Jag börjar tänka att jag ska ha råd att betala räntan på bostadslånet när väl räntenivåerna stiger. Den här känslan känner jag inte alls igen mig i. Det kanske är detta som kallas för att vara ansvarsfull. Jag kanske håller på att bli vuxen? Nä, så illa kan det väl inte vara...

Mannen i det färgade minnet (fyra månader senare)

Det har nu gått fyra månader sedan man fick uppleva de där magiska kvällarna på Storängsbotten i slutet av maj. Tiden går som vanligt alldeles för fort och trots att minnena är starka så bleknar de undan för undan ändå. Kvar finns i alla fall en fantastisk bootleg som man kan ta till hjälp för att hindra minnena från att tappa färgerna helt.

Och han som stirrar ut från spegeln, det kan väl inte vara jag
När blev jag så ful och trött och gammal, så ensam, feg och svag
Och när man hatar den man blivit och man föraktar den man var
Så finns det ingen gud i världen som kan ge mig något svar
Förutom vi ska alla en gång dö...

Hung up

Det har väl inte undgått någon att Madonna av självaste Björn&Benny har fått tillstånd att sampla en snutt från Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight) till sin nya singel Hung up. Så det var med stor nyfikenhet jag började lyssna på en nerladdad version av låten igår kväll. Jag vet inte om det var den officiella singelversionen jag hörde eller om det var en remix men efter att ha hört låten så kändes det lite som att det var en remix av Abba-låten och inte en ny Madonna-låt. Var den bra då? Kommer det att bli en hit? Kommer stenrika B&B att bada i ännu mer pengar? Självklart!

Beslutsfattare

du sa, gör ditt val, ta ett självständigt beslut
september, och jag fattar ett svårt beslut
nu när jag tagit beslutet är jag lugn
världens snabbaste beslut

Han verkar till skillnad från vissa andra vara bra på beslut den där J.Berg.

Vanans makt

Jag glömde min MP3-spelare hemma hos en kompis igår. Jag insåg fadäsen rätt fort, men det fanns ingen möjlighet att gå tillbaka och hämta den eftersom kompisen lämnade lägenheten samtidigt som jag. Är det någon gång jag känner att jag verkligen behöver min MP3-spelare så är det när jag åker tunnelbana. Jag känner mig otrygg utan den, det finns inget annat att gömma sig bakom. Man tvingas se omgivningen som den verkligen är utan något förskönande ljudspår. Men framför allt så blir mina vanor rubbade. Precis som det gör med så många andra saker omkring mig så finns det vissa rutiner runt användandet av spelaren. Det mest tydliga exemplet var igår när jag hade varit och handlat. Jag har alltid musik på när jag är och handlar och när jag kommer till kassan brukar jag stänga av ljudet men behålla hörlurarna på. När jag sedan har betalat och packat ner varorna brukar jag sätta på ljudet igen. Det ville jag göra även igår och började därför fingra mig på bröstet på jakt efter MP3-spelaren som brukar hänga där, men det fanns ju ingen spelare där. Jag insåg då hur styrd man är av en del vanor som man inte ens vet att man har förrän något har rubbat dom. Nu är i alla fall MP3-spelaren åter hos mig. Det känns tryggt.

Same procedure as last Sunday

Ja jag vet, det är ett himla tjat om lägenheter för tillfället, men det är ju det som upptar min tankar mest för tillfället. Nu är det alltså dags att ge sig ut på jakt igen, det är ju söndagseftermiddag. Tyvärr är det bara två visningar av intresse idag och den ena lägenheten kommer dessutom att bli alltför dyr för mig. Wish me luck...

Geten

Har idag varit på teater för tredje dagen på rad. Geten var pjäsen för dagen. Den handlar om en man (Michael Nyqvist) som blir förälskad i en get vilket hans fru (Suzanne Reuter) inte blir direkt förtjust över. Tänkvärd pjäs med bra skådespel gör den klart sevärd.

Game over

Besvikelse. Och ilska. Det är vad jag kände tidigare idag. Det blev alltså ingen lägenhet på grund av en slö mäklare och en pensionerad ekonomiprofessor. Vad var det då som hände. Efter att min enda kvarvarande konkurrent igår hade höjt budet till 1360' så höjde jag i morse till 1375'. När mäklaren ringer tillbaka säger hon att Helen, eller vad hon nu hette, hade dragit sig ur budgivningen, men att det nu hade dykt upp en ny budgivare som redan bodde i föreningen och som nu hade lagt ett bud på 1390'. Lätt chockad över vändningen bjuder jag nu det som visar sig bli mitt sista bud; 1 400 000. Mäklaren lovar att ringa tillbaka så snabbt hon kan, vilket med tanke på hennes tidigare snabbhet med lite tur borde vara idag. Under tiden gör jag en sökning på den nya budgivaren som visar sig vara en f.d. professor som borde ha råd att bjuda en del. Dessutom visar det sig att han sitter med i styrelsen i bostadsrättsföreningen. Nu börjar min allra mest konspiratoriska sida av mig sätta igång och kommer fram till att föreningen försöker pressa upp priset på lägenheten. Mäklaren ringer och säger att professorn höjt budet till 1410’. Jag säger då att det inte känns kul längre och drar mig ut och ger mäklaren en gliring om att det är hennes fel att jag inte fick lägenheten på grund av hennes slöhet och hon säger då att hon har en visning på söndag som kanske kan vara något för mig. Pyttsan.

If this is communication...

Följande telefonsamtal utspelade sig mellan mig och min kära moder under gårdagskvällen:

Modern: Fick du lägenheten?
Sonen: Det är inte klart än.
M: Blev du överbjuden?
S: Ja.
M: Så då får du kolla upp någon ny lägenhet nu då?
S: Nej, jag bjöd över så klart.
M: Nää, det ska du väl inte göra!?!
S: *klick*

Vad är det som gör att man, eller jag åtminstone, inte har något tålamod när det gäller oönskade kommentarer från sina föräldrar? Kan det vara deras brist på verklighetsförankring? Kan dom inte bara vara stöttande och lita på det man säger till dom? Att säga att man genom att flytta sänker sin boendekostnad och bor där man vill verkar inte gå inte om man samtidigt nämner priset på lägenheten. Samtidigt kan jag inte låta bli att få lite dåligt samvete över mitt agerande, men man kan ju alltid skylla på att batteriet i mobilen tog slut...

The feshöjning story continues

När slömäklaren hör av sig efter fem timmar (på mitt mobilsvar) så har någon återigen feshöjt med 10 000 till 1360'. Vad jag undrar nu är vad som har hänt under de här fem timmarna. Har slömäklaren spelat tetris hela eftermiddagen eller tillåter hon alltid att spekulanterna tar fem timmar på sig för att komma med en feshöjning. I den här takten kan man nog räkna med att kontraktet blir skrivet någon gång efter nyår. Funderar på att höja budet med 50 öre när jag ringer till mäklaren i morgon.

Världens snabbaste mäklare

...är i alla fall inte den jag har att göra med för tillfället. Efter gårdagens bud på 1 300 000 så tog det henne en stund in på eftermiddagen för att ringa och tala om att någon hade feshöjt till 1310' och att någon annan sedan mesat upp ytterligare 10 000. Så när jag då bjuder 1350' så hoppas man ju att det ska gå snabbt för henne att återkomma, men icke, så jag får väl snällt lugna mig till i morgon.

Lost in sleeping

Som jag förutspådde blev nattsömnen inte så bra. Jag drömde att jag blev överbjuden på lägenheten och klockan 05:18 gav jag upp och hasade mig upp och började ladda ner det första avsnittet av säsong två av Lost som hade sänts någon timme tidigare. Gick sedan och försökte sova lite till, men hamnade bara i lägenhetsdrömmarna igen. Så istället gick jag upp och såg på Lost. Oj oj oj säger jag bara. Jag måste nog fortsätta att gå upp tidigt på torsdagar och se på Lost till frukost. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Lost är en av de bästa serier som någonsin producerats. Synd bara att man måste vänta en vecka till nästa avsnitt...

I väntans tider

Snart är det dags att försöka sova, hur det nu ska gå till. Hela dagen väntade jag på att mäklaren skulle ringa och säga att mitt bud på 1.3 miljoner från igår skulle ha blivit överbjudit men när hon väl ringer vid halv sex så säger hon att mitt bud står sig, ingen har bjudit över. Men hon tillägger att det är två personer som hon inte har fått tag på och att hon ska fortsätta att försöka få tag på dom och sedan återkomma i morgon igen. I samma stund som samtalet avslutas så sätter den negativa delen av min hjärna igång och börjar ifrågasätta en massa. Är det verkligen en bra affär? Blir det inte för dyrt när räntorna stiger? Är det så bra att på bo på nedre botten igen? Är inte huset lite trist? Och är inte lägenheten lite sunkig egentligen? Min goda hjärna har så gott det går försökt att slå ner dessa tankar under kvällen och jag vet inte vilken sida som har vunnit kampen. Vad jag däremot vet är att jag har velat flytta till söder alltsedan jag flyttade till Stockholm för drygt 8.5 år sedan och det faktumet tillsammans med att om jag flyttar till den här lägenheten kommer att ha mindre än tio minuters promenad till flera av mina vänner borde göra att de positiva aspekterna väger över. Men det fattar inte hela min hjärna för den brukar vilja ligga vaken och grubbla på saker istället för att sova som resten av kroppen vill. Föresten så vet jag inte varför jag oroar mig överhuvudtaget eftersom mäklaren med största sannolikhet kommer att ringa i morgon och säga att hon fått ett högre bud och i så fall vet jag inte om jag är beredd att bjuda över...

Bolibompa

6:30 brukar väckarklockan ringa på vardagarna. Det är i och för sig en sanning med modifikation. Dels så brukar jag redan vara vaken så jag hinner stänga av alarmet innan det sätter igång, och dessutom är det mobilens alarm och ingen väckarklocka, men i alla fall. Åter till ämnet. Jag hinner duscha, plocka fram frukost och bänka mig framför TV:n lagom till 6:45 då barnprogrammet drar igång i SVT. Detta är inget jag har planerat, det är helt enkelt en följd av min morgonrutin. Just nu visas Meckar-Micke som beskrivs så här: "Om du har problem med någon maskin… ring till Meckar Micke och hans team! Meckar Micke är en figur som i original heter Engie Benjy och han härstammar från Storbritannien. Filmerna, som är en kombination av CGI-animation och Stop Motion, är i första hand avsedda för barn i förskoleåldern." Förskoleåldern, ja då kan det ju passa mig. Det är i alla fall ett slags pedagogiskt program där vi tittare även får känna oss delaktiga och svara på frågor som Meckar-Micke ställer till oss genom rutan. Det är ett rätt harmlöst program som inte lämnar några större men. Fast jag har ett problem; signaturmelodin. Den har en förmåga att poppa upp i huvudet flera gånger om dan och det känns inte helt bra...

In your room, i mitt huvud

Ni fick häromdan en hemläxa, kära läsare. Ni har väl gjort den? Om inte så skit samma, själva inlägget i sig var mest ett nödinlägg eftersom jag inte ville att lördagen skulle bli första dagen utan inlägg i bloggen och då tog jag till det gamla klassiska låtanalystricket. Fiffigt va? Att det blev just den här låten berodde på att jag lyssnade mycket på den i förra veckan. Nåja, nu tänkte jag i alla fall redogöra för min tolkning av texten. Om ni inte redan känner till det så är In your room en låt med Depeche Mode, för övrigt en av mina absoluta favoritlåtar med DM.

Texten är relativt lättolkad. Jag tänker inte gå in på enskilda textrader utan nöjer mig med att säga något om texten i sin helhet. Jaget i texten beskriver någon/något som har makt eller kontroll över jaget och det är lätt att få uppfattningen att jaget är beroende av duet. Vidare så verkar det dessutom som att jaget inte kan eller kanske inte ens vill bli kvitt sin beroendeställning till duet. Det är då lätt att tänka sig att det är en drog som duet åsyftar. Det är inte heller en orimlig tolkning om man vet vad Dave Gahan genomgick tiden före och även under inspelningen av albumet som låten kommer ifrån. Men duet kan lika gärna vara en person, någon som jaget har en starkare relation till, om än något osund sådan som det verkar. I min egen tolkning där jag är jaget (vilket oftast är fallet när jag sätter mig in i låttexter) så står duet snarare för ett väsen eller en högre makt. För att inte riskera att klassas mer psycho än jag redan gör så avstår jag från att ge några fler steg i min tolkning. Tilläggas bör att låten måste höras, den är otroligt mäktig. Den börjar lugnt och byggs sedan upp hela tiden under sina drygt sex minuter. Observera dock att det är albumversionen som gäller, håll er borta från singelversionen som är förvånansvärt blek i jämförelse.

Ekonomisk fartblindhet

Jag bjöd nyss 1.3 miljoner för en lägenhet på 31 kvadratmeter. Det är inte klokt vad man får för pengarna nu för tiden. Eller får och får, jag har ju inte ens vunnit budgivningen än. Jag börjar tappa greppet om pengars värde känns det som. Ändå kan jag tycka att det är dyrt med en lunch för 80 spänn. Förra veckan var min smärtgräns 1 250 000. Ska det fortsätta så här så kommer jag att bjuda 1.5 miljoner om en månad. Jag måste hejda mig om jag inte ska gå i personlig konkurs när räntorna stiger. Ändå tror jag att jag är mer sansad än många andra bostadsspekulanter. Min filosofi är att jag vill kunna ha råd att betala dubbelt så hög ränta jämfört med dagens nivåer utan att för den sakens skull vara tvungen att sänka min levnadsnivå i övrigt, vilket är en paradox eftersom jag inte har några pengar kvar i slutet av månaden i alla fall...

Välkommet vemod

Igår när jag satt på tunnelbanan på väg in till city så drabbades jag av vemod. Jag vet inte ens om vemod är rätt ord för att beskriva känslan, men det är det bäst beskrivande ordet jag kommer på. Anledningen till att jag tvekar inför ordvalet är att jag oftast vet varför jag känner mig vemodig och så var inte fallet igår. Dessutom var det inte en helt obehaglig känsla vilket också tyder på något annat än vemod. Följande händer: Jag sitter som så många gånger förr och halvsover, just nu med Radiohead i hörlurarna och dagdrömmarna blir allt djupare samtidigt som Thom Yorkes ångestladdade stämma matar mina öron med mantrat It wears him out (från Fake plastic trees). Känslan kommer över mig i samma stund som jag helt plötsligt vaknar upp ur min dvala. Tvärtemot vad jag brukar känna när jag drabbas av vemod så känner jag en märklig obeskrivlig glädje och någon slags luddig trygghet och jag försöker komma tillbaka till samma dvala som jag nyss vaknade från. Jag vill inte gå av tunnelbanan när jag väl kommer fram utan vill bara sitta och dagdrömma och låta mig lindas in i Thoms stämma. Tyvärr är jag ju inte så spontan av mig och dessutom tror jag inte att kamraten jag skulle träffa hade blivit så glad om jag hade suttit kvar i mitt positiva vemod, på väg till Hässelby. Det får bli en annan dag.

Crash

Det är nu en vecka sedan jag såg Crash på bio och jag kan fortfarande inte sätta ett betyg på den. Måste man det då undrar någon. Självklart, vad vore annars meningen med livet? Jag kan börja med att säga att filmen är bra, det råder ingen tvekan om det. Men jag blir så störd av innehållet i filmen så jag sitter mest och skruvar på mig och hoppas att filmen ska ta slut. Filmen handlar enkelt uttryckt om rasmotsättningar i Los Angeles och då inte bara motsättningar mellan svarta och vita utan alla raser mot alla andra känns det som. Nu är det ju inte så att jag hittills har gått omkring omkring med tron att alla är snälla och rara mot varandra i L.A., men om det verkligen finns så starka fördomar som målas upp i filmen så är det ett under att staden inte gått under än. Jag blir illa berörd på ett sätt som till och med förvånar mig själv. Det känns som att filmen är på riktigt. Att filmen berör och känns äkta är ju två saker som gör att en film är värd ett högt betyg och egentligen vill jag ge filmen högsta betyg, men samtidigt gör den här obehagskänslan i mig att jag inte vill ge filmen en femma. Jag får nog ge mig själv och filmen lite mer tid...

In your room

Nu är det dags för textanalys. Studera nedanstående text så återkommer jag om ett tag redogör för min tolkning av texten så får vi se om ni har samma. Okej?

In your room
Where time stands still
Or moves at your will
Will you let the morning come soon
Or will you leave me lying here
In your favourite darkness
Your favourite half-light
Your favourite consciousness
Your favourite slave

In your room
Where souls disappear
Only you exist here
Will you lead me to your armchair
Or leave me lying here
Your favourite innocence
Your favourite prize
Your favourite smile
Your favourite slave

I’m hanging on your words
Living on your breath
Feeling with your skin
Will I always be here

In your room
Your burning eyes
Cause flames to arise
Will you let the fire die down soon
Or will I always be here
Your favourite passion
Your favourite game
Your favourite mirror
Your favourite slave

I’m hanging on your words
Living on your breath
Feeling with your skin
Will I always be here

Ta vara på tiden

En något morbid tanke slog mig häromdan. Förväntat antal år man har kvar att leva vid 65 års ålder i Sverige är för kvinnor ca 20 år och för män ca 17, det vill säga att de lever till 85 respektive 82 års ålder. Det innebär att mina föräldrar, som visserligen bara är knappt 60 har 27 respektive 23 år kvar att leva. Om man till detta tar in i beräkningen att jag träffar dom ca två veckor om året, vilket nog är lite högt räknat och det kommer kanske att bli mindre och mindre ju längre tiden går, så kommer jag bara att träffa min mamma 54 veckor och min pappa 46 veckor till, det vill säga cirka ett år. Det här tankeexperimentet går ju även att applicera på andra i sin omgivning. Ta till exempel alla goda vänner du har men som du inte träffar lika ofta som du önskar eller borde. Så glöm inte ta bara på den tid du har, den kan vara slut fortare än du anar.

Teaterhösten -05

Så är den då igång igen, teatersäsongen. I kväll var det dags för höstens andra föreställning (Tolvskillingoperan på Stadsteatern) och det blev ävn höstens första "gå hem i pausen"-föreställning. En av de pjäser jag ser fram emot mest i höst är det dags för redan i morgon. Den heter Vera och är skriven av Kristina Lugn. Det kommer att bli första gången jag får nöjet att se Ewa Fröling på en scen. Det brukar sällan bli bra när jag har för höga förväntningar, men följande rader från pjäsen lovar gott:

Man blir friskare av kroppskontakt, man lever längre och det är bra, för annars hinner man ju inte lida så mycket som man förtjänar.

Hur är det?

Så brukar folk fråga. Vad de egentligen menar är: Hur mår du? Svaret på den frågan oavsett de faktiska omständigheterna och oavsett vem som frågar brukar oftast bli: Jodå, det är bra. Varför svarar vi så? Antagligen för att personen som frågar inte alls är intresserad av att få reda på vår fysiska eller psykiska hälsa utan bara använder frågan som inledning på ett samtal. De flesta är så vana vid att få den frågan så de svarar dessutom oftast innan de ens hinner tänka efter. Även den mest snoriga och hostande person man möter svarar: Jodå, det är bra. Även när man hör på rösten att någon är nedstämd eller liknande så kommer samma svar. Det är då man istället försöker med: Men hur mår du, egentligen? Om man nu är intresserad av personens psykiska hälsa vill säga, de flesta brukar ha svårt att ens tangera det området. Så nästa gång ni frågar någon hur det är, så tro inte att det är hela sanningen ni får om svaret är: Jodå, det är bra.

Feministiskt initiativ

Var det någon som såg Fis kongress på tv i helgen som gick? Visst var det fantastisk TV-underhållning? Jag förstår inte varför SVT lägger ner en massa pengar på att producera dåliga underhållningsprogram när de istället kan sända valda delar av Fis kongress upphackat i entimmesprogram kl 20:00 varje lördag hela hösten. Garanterat hög underhållning till en låg penning.
Det ska bli spännande att se hur länge de kan hålla ihop innan korthuset faller. Svaret på den frågan beror väl på hur lång tid det tar innan de gör sig av med Tiina Rosenberg. Hon verkar inte inse att hennes agerande inte stärker Fi, (om man nu ska tro på allt medierna skriver att hon har sagt) men om hon försvinner så försvinner även en stor del av underhållningen och det vore ju synd för oss som ser underhållningsvärdet i cirkusen.

Facit av helgens lägenhetsvisningar

Här följer en uppdatering om vad helgens lägenhetsvisningar gav.

Katarina Bangata 13, 35 kvm, månadsavgift 1084, utrop 895', senaste bud 1525' (+70%).
Ett stenkast från Götgatan, nybildad oäkta förening som aldrig kommer att bli äkta, höga lån, känns lite riskfyllt.
Lite sunkig lägenhet som behövde en del renovering, jag bjöd 1200', men tappade intresse när det sprang i väg för mycket för fort.

Klara Norra Kyrkogata 15, 30 kvm, månadsavgift 2081, utrop 975', senaste bud 1250' (+28%)
Mitt i City, nybildad förening som kommer bli äkta.
Har inte bjudit på denna då jag tyckte det var för hög månadsavgift i relation till priset. Fast jag trodde nog att den skulle bli ännu dyrare, vilket den också kan bli eftersom budgivningen inte är över.

Vulcanusgatan 8, 27,5 kvm, månadsavgift 1083, utrop 895', senaste bud 1270' (+42%)
Atlaskvarteren vid S:t Eriksplan, stabil förening med endast några få miljoner kvar i lån.
Har insett att det finns vissa fördelar med att bo nära jobbet. När mäklaren ringde på morgonen idag så var mitt bud på 1150' från igår höjt till 1160' så då höjde jag till 1175'. Det var en till som bjuder aktivt och två som funderar, så totalt var vi då fyra kvar som var intresserade. Före lunch hade en bjudit 1180' och nästa 1200'. Eftersom jag då verkade tveksam sa mäklaren att jag kunde fundera över lunchen. När han ringde tillbaka efter lunchen var budet uppe i 1230' varpå jag höjde till 1250', vilket inte höll mer än 10 minuter då min enda kvarvarande konkurrent hade höjt till 1270'. Då kastade jag in handuken. Nu har jag istället börjat spana in vad det är för visningar som gäller på söndag.

Hämnigar

Jag har flera hämningar, inget konstigt med det, det har nog alla. Problemet är dock att jag har vänner som jag känner mig hämmad inför. Vad det bottnar i vet jag inte, men jag tror att det kan ha att göra med att jag har väldigt stor respekt för dessa vänner vilket leder till att jag inte vill riskera att säga eller göra något som kan göra dom besvikna på något sätt. I praktiken kan detta innebära att jag kan undvika att ställa vissa frågor eftersom personerna i fråga skulle kunna uppfatta dessa frågor som alltför personliga eller jobbiga. Därmed inte sagt att frågorna verkligen är av den karaktären eftersom jag utan problem kan ställa samma eller liknande frågor till många av mina andra vänner utan minsta tanke på att frågarna skulle uppfattas på det sättet. Vad gör man då åt problemet? Bra fråga, jag vet inte riktigt. Jag har försökt att ta itu med det här problemet flera gånger genom att tvinga mig själv att inte agera hämmat, men tvång funkar ju sällan bra och inte här heller. Det brukar bara leda till att jag känner mig än mer hämmad och då blir jag bara trött på mig själv och ger upp. Ibland önskar jag att man kunde gå genom livet ständigt salongsberusad för att slippa tänka på konsekvenser av sitt agerande. Konsekvenser som antagligen ändå aldrig kommer att inträffa.

Kapitel 14

Redan på väg till festen känner han sig illa till mods och då visste han inte vad som komma skulle. Att sedan regnets droppar faller obarmhärtigt hårt mot hans huvud och fullkomligt mosar det som en gång skulle föreställa en frisyr som noga stylades någon timme tidigare får ju inte honom att känna sig starkare i själen direkt. Varför sa jag ja till det här, tänker han. Han minns att han hade tackat jag till festinbjudan på en bra dag när inte allt kändes lika meningslöst som det gör nu, och precis som det gör de flesta andra dagar för den delen. Är verkligen chansen till social bekräftelse, som i detta sammanhang är minimal bör tilläggas, verkligen värd den ångest och vånda som just nu rymmer varje del av hans alltför opassande kropp? Knappast, men ändå har han släpat sig hela vägen ut till det som brukar kallas närförort av dem som bor där för att på så sätt döva deras längtan över att bo i innerstaden. Nåväl, nu är han snart framme i alla fall, det vill säga om den något bristfälliga vägbeskrivningen verkligen stämmer. Han har aldrig varit här förut, han känner inte ens värden dit han ska. Tanken var att han skulle ha sällskap med en vän som bjöd med honom på festen, men hans så kallade vän hade blivit ditkallad tidigare eftersom värden hade drabbats av en kulinarisk kris, som han utryckte det. Så han blev tvingad att ta sig dit på egen hand. Tack så mycket kompis! Hans enda sällskap är den medhavda systempåsen med den obligatoriska rödvinsflaskan som han burit med sig så många gånger förr till fester i brist på annat att ge värden som ett tecken på uppskattning över att ha blivit inbjuden till en fest som han i detta nu skulle ge bra mycket mer än en vinare för att slippa. Väl framme vid porten slår han in koden med sina stelfrusna fingrar och påminns om hur ett regn i november kan påverka både kropp och själ. När han kommer in i trapphuset skakar han av sig regnet så gott det går och på väg upp i hissen försöker han rädda det lilla som finns kvar av frisyren. Väl uppe och utkommen ur hissen hör han direkt var festen är och i samma stund känner han hur pulsen ökar samtidigt som han förbannar sig själv över att ha kommit hit. Han tar ett djupt andetag, ringer på, och väntar på att dörren ska öppnas.

Söndagssysselsättning

Ibland är det märkligt hur fort man kan ändra inställning eller vänja sig vid saker man hyst någon slags aversion emot. Jag har tidigare varit väldigt motsträvig till att gå på lägenhetsvisningar främst på grund av att jag inte gillar att trängas med en massa människor på alldeles för få kvadrat och att man dessutom blir så trött på mäklarna som sätter ut alldeles för låga utgångspriser vilket leder till att man bara tröttnar när budgivningen börjar och man märker att priset stiger med 50 %. Men på bara några veckor har jag förvandlats från mitt vanliga obstinata jag till att med åtminstone viss glädje gå på visningar. Varför kan man ju då undra. Det är ju inte så att jag helt plötsligt är ensam på alla visningar eller att man verkligen kan få köpa lägenheterna till det utsatta priset. Ibland sägs det ju om saker som är lite besvärliga att man måste gilla läget och det är väl det jag har börjat göra. Jag har förlikat mig med tanken att jag måste trängas med en massa människor och att man åtminstone måste lägga på 30 % på utropspriset innan man kan skrika ut sin besvikelse över systemet. Idag är det följande visningar som gäller:
14:00-14:45, Katarina Bangata 13, 3tr
15:00-15:30, Vulcanusgatan 8, 3 tr
15:30-16:15, Klara Norra Kyrkogata 15, 3 tr

Den som väntar på nåt gott.

...väntar alltid för länge.

Att skiljas är att dö en smula

Var talesättet i rubriken kommer ifrån vet jag inte, men jag antar att personen som sade det syftade på skiljen människor emellan. När det gäller mig så verkar jag tro att det även gäller saker och ting. Varför skulle jag annars samla på mig en massa onödigt som jag inte har någon användning för? Kommer jag någonsin att titta på de gamla hyresavierna eller telefonräkningarna från tidigt 90-tal? Antagligen inte, men de kan ju vara bra att ha… Alla dessa klädesplagg som hänger i garderoben, eller än värre är nedpackade i kartonger, tror jag att jag kommer att använda dom igen? Nja, jag kommer nog aldrig ta på mig dom mer men det är ju synd att göra sig av med dom… Skokartonger fyllda med diverse smått och gott så som säkerhetsnålar, tomma kassettfodral, skruvar, hopfällbara klädborstar, visselpipor och annat som man inte vet var man ska göra av, när papperskorgen vore det naturliga svaret. Jo, men det kan ju vara bra att ha någon gång när man minst anar det… För att inte tala om tio års samlade fredagsbilagor från de båda kvällstidningarna, vilket i runda slängar är 1000 tidningar. Vad ska jag ha dom till? Varför kan jag bara inte förmå mig själv till att slänga dom? Jag vet inte, men det kan ju vara kul att ta fram en tidning och läsa någon gammal recension ibland…
Jag tror det är dags att driva ut ekorren som bor i mig. En ekorrsexorcist någon?

Jag drömde om...

Jag har de senaste nätterna haft samma dröm om och om igen. Jag skulle inte vilja kalla drömmen för mardröm, men av någon anledning så vaknar jag av den. Varje gång jag vaknar minns jag vad som har hänt i drömmen, men efter någon timme i vaket tillstånd finns inte ett spår kvar av drömmen, minnet är helt tomt. De ständiga uppvaknandena har lett till att jag, förutom att jag börjar bli rätt trött, började att tänka på en dröm som jag hade relativt ofta som barn och som jag nu vill återge.

I drömmen hände allt exakt likadant varje gång, det fanns aldrig minsta lilla variation. Det slutade alltid med att jag vaknade upp kallsvettig, ett faktum som borde leda till slutsatsen att drömmen var en mardröm och det var även så jag upplevde den då. Men, drömmen låter kanske inte lika hemsk när man återger den. Vad var det så som hände i drömmen? Jo, jag är ute och går på en gata. Av någon underlig anledning är gatan rund, det vill säga att den går i en cirkel, vilket innebär att man efter ett tag kommer tillbaka till samma plats varifrån man började gå. Jag gick alltid medurs i drömmen. På höger sida ligger det hus och på vänster sida finns det ingenting, förutom ett stup rakt ner, men det tänker man inte på i början av drömmen. Husen på den högra sidan är identiska tvåplansvillor, med likadana uppfarter, tomter, brevlådor, häckar och så vidare. Vid varje brevlåda står även en kommunal gatlykta och dessa är tända eftersom det alltid är mörkt ute i drömmen. Jag är alltså ute och går på en cirkulär gata mitt i natten, vilket måste vara en vanligt förekommande sysselsättning för ett barn på. Nåja. Varje gång jag kommer till ett nytt hus så möter jag någon. Denna någon är alltid en man med hatt och vi möts alltid rakt under gatlyktan. När vi möts lyfter han på hatten och hälsar, men jag har inget minne av att jag hälsar tillbaka. Vad som händer sen är att allting går fortare och fortare, det tar mindre och mindre tid mellan mina möten med mannen i hatten. Till slut går det så fort att jag pressas längre och längre ut till vänster av gatan på grund av centrifugalkraften vilket leder till att jag faller utför stupet på vänsterkanten. Under mitt fall ner mot det bottenlösa slutet så vaknar jag upp, vilket man alltid lär göra i falldrömmar tydligen. Den gode Freud lär ha sagt att falldrömmar är vanligt förekommande drömmar vilka har ångestkaraktär och kan tydas som att drömmaren är rädd att begå ett moraliskt felsteg, förlora sitt arbete eller sitt goda anseende. Jag vet inte vad som försiggick i mitt huvud som tioåring, men eftersom jag inte hade något jobb och inget anseende så måste jag tydligen ha varit rädd för att begå ett moraliskt felsteg…

Topp fem som i Hi Fidelity

Ni som sett filmen Hi Fidelity (ja, jag vet att det är en bok också, men vem orkar läsa när det finns film?) vet att huvudpersonen gör topp fem-listor över diverse företeelser/händelser. Det är en rätt kul idé som dock är lite svårare än vad man först tror. Fast om man listar fem saker utan inbördes ordning så blir det lite enklare. Då gäller det bara att komma på några bra kategorier. Förslag någon?

Romeo återvänder ensam

Jag vaknar upp som om jag varit avsvimmad, minns inte hur jag hamnade här. Men det är något annat, jag fryser. Det enda jag hör är rösterna som ekar i mitt huvud i samklang med ljudet av vågornas brutala brytningar. När jag återfått min styrka reser jag mig upp, ser mig omkring och inser att jag har varit här förut. Trots att det måste ha varit för väldigt längesen så känns det som igår. New England? Blackpool? Jag börjar gå och närmar mig så småningom det som ska föreställa de centrala delarna av platsen jag befinner mig på. Jag ser ansikten jag sett förut på de i övrigt så tomma gatorna jag svävar fram på. Ansiktena ser lika sökande ut som jag, lika tomma och sorgsna som mitt, men varför?

Det är ungefär så där jag har tänkt mig inledningen av videon till Romeo återvänder ensam. Inte för att jag har fått i uppdrag att göra den men det är den låt på kents senaste skiva som jag har tänkt mest på rent textmässigt, vilket har gjort att jag har fått väldigt mycket bilder i huvdet. Bilder som skulle göra sig väldigt bra i en video. Nu behöver jag bara skaffa en DV-kamera, flygbiljetter och några lämpliga statister så är allt klart...

Zozo är inte so so

Jag såg Josef Fares nya film Zozo häromdan och jag kan inte sluta tänka på den. Kort kan man säga att filmen handlar om 11-årige Zozo som under inbördeskriget i Libanon flyr till Sverige. Att jag inte kan sluta tänka på en film brukar betyda att jag gillar den väldigt mycket och så är fallet även här. Fast vanligtvis brukar min eftertänksamhet bero på att det var några smarta vändningar i filmen, eller ett bra annorlunda manus eller liknande. I det här fallet handlar det snarare om att jag förebrår mig själv. Jag kan inte förstå hur man, eller jag åtminstone, kan ha varit så blind inför hur det måste kännas att komma som flykting till ett främmande land. Att mötas av ett språk man inte förstår, fördomar och folks brist på acceptans och empati skulle nog kännas knäckande för de flesta av oss. Att se filmen kändes som att få ett slag i ansiktet, eller åtminstone en väckarklocka, som tyvärr kom 20 år för sent, men bättre sent än aldrig. Filmen är inte enbart nattsvart utan innehåller vissa komiska inslag som man känner igen från till exempel Fares Jalla! Jalla!. Så om ni inte redan har sett filmen är det rekommendation på att göra det snarast.

Erik Edman

"Det bästa vi har i landslaget"

Heja Sverige friskt humör...

Det tog lite drygt 34 år, men idag är det alltså dags för min första landskamp någonsin. Inte helt oväntat så är det i fotboll, VM-kval Sverige - Bulgarien på Råsunda. Det är slutsålt och okej väder så det kan nog bli en skojsig upplevelse.

Döden, som ett brev på posten?

Döden är, som den gamla slitna frasen säger, det enda vi med säkerhet vet ska inträffa i framtiden. Vad vi däremot inte vet är när och hur den kommer och jag antar att de flesta inte heller vill veta detta. Men jag kan inte låta bli att leka med tanken på hur det skulle vara om man ställdes inför möjligheten att få reda på sin dödsorsak och ETD (=Estimated Time of Death för er som inte sett Mitt liv som död). Skulle man då kunna undvika sin död, eller rättare sagt senarelägga den? Eftersom man aldrig kommer att få denna möjlighet i praktiken är det ju en rent hypotetisk fråga, men ändå. Rent spontant blir nog mitt svar ja, fast det beror ju lite på vad själva dödorsaken är. Får man veta att man kommer att avlida i en trafikolycka om två veckor så är det ju bra får då är det bara att se till att man stannar inne den dagen. Om man å andra sidan får veta att man kommer att dö av en hjärtinfarkt om 25 år så är det ju lite svårare, även om man då har möjlighet att se till att minska riskfaktorerna innan dess och i värsta fall se till att befinna sig på en akutmottagning vid ETD. Men om man däremot får veta att det är dags att kasta in handduken först om 60 på grund av ålderssvaghet så är det ju inte så mycket man kan göra åt saken och då skulle man kanske inte heller vara lika angelägen om att få veta sin ETD. Fast å andra sidan så skulle man ju då veta att man får ett relativt långt liv och kommer att dö en naturlig död och den vetskapen är ju rätt skön att ha. Det optimala vore att få sina dödsuppgifter skickade till sig i ett kuvert på posten där det även finns med ett piller som gör att man glömmer bort att man överhuvudtaget har läst sina dödsuppgifter om man så önskar. På så sätt är det ju bara att knapra i sig pillret om man känner att informationen inte kan vara till någon glädje. Men som sagt, allt det här är ju mycket hypotetiskt, tyvärr.

Kapitel 24

En bråkdel av en sekund är ibland allt som behövs. Den här gången händer det när han befinner sig i en butik. Han råkar passera en spegel och ser sin spegelbild stirra tillbaka på honom med en tom blick. Minnet från det som inträffade några månader tidigare dyker upp i hans huvud. En händelse som när den inträffade upptog en stor del av hans tankar men som sedan en tid tillbaka hade sjunkit allt djupare ner i hans tankar. Medan han står där och ser på sig själv så känner han hur ögonen är på väg att börja fyllas av tårar men han låter det inte ske utan slår bort alla tankar på det förgångna och allt som finns kvar är den tomma blickrn i spegeln.

Strax därefter står han åter på den regnfyllda gatan. Han är på väg att träffa några vänner för att fika. Han får då åter ett besök av ett minne, fast denna gång ett betydligt äldre. Han vet inte varför minnet gör sig påmint just nu, antagligen för at minnet påminner om den situation hans strax ska befinna sig i. Minnet, som kommer från barndomen, är så tydligt och starkt att det känns som att han är där just nu. Platsen är kafeterian på det lokala Domusvaruhuset som fanns i staden i närheten av hans barndomshem. Han är i tioårsåldern och ska fika med sin pappa. Detta brukade vara en av hans favoritstunder. Det hände då och då att bara han ensam med sin pappa brukade åka in till staden på helgerna och gå och titta i olika affärer. Med affärer avsågs i det här fallet vanligtvis affärer av det slag som pappor brukar gilla, men han tyckte det var okej för han visste vad som komma skulle. Efter alla affärsbesök brukade de avsluta med att gå och fika och det var ett sådant minne som nu trängde fram i hans huvud.

Han står vid läskautomaten och fyller coca-cola i ett glas och stoppar två sugrör i glaset. Han ställer det till bredden fyllda glaset på den bruna brickan och frågar sedan pappa hur många kakor han får ta. Egentligen behöver hans pappa inte svara för han vet vid det här laget vad svaret ska bli: ”Du kan ta ett Wienerbröd och en annan kaka också”. Men redan innan hans pappa hunnit svara så ligger den extra kakan på assietten. De går fram till ett av fönster-borden, borstar undan några kaksmulor från den rödvitrutiga duken och slår sig ner. De sitter under gemensam tystnad och tittar ut genom fönstret samtidigt som de äter sina Wienerbröd. De behöver inte säga så mycket till varandra, det har de aldrig behövt, de förstår ändå varandra rätt så väl.

När det här minnet nu dyker upp i hans huvud så inser han hur tryggt han hade det som barn jämfört med idag och hur mycket han uppskattade de här stunderna ensam, tillsammans med sin pappa. Detta starka minne som gav denna insikt gör att tårarna återigen är på väg att fylla hans ögon. Skillnaden är att den här gången låter han det ske.