Vägen ut ur Mannen i den vita hatten

I torsdags var det dags för mitt åttonde besök hos terapeuten. Som jag berättat tidigare så var tanken att jag skulle ha målat men det bidde dock ingen målning, delvis beroende på att jag inte direkt var sugen på det, men framför allt för att det inte fanns någon tid över för att måla.

Som vanligt när jag kom dit så började vi med att prata lite om hur det gått med kosten och vikten och lite annat allmänt prat om mig. Efter ca 20 minuter så påminner hon mig om uppgiften jag fick senast vi sågs, varpå jag börjar skruva lite på mig och hon undrar varför. Jag säger att det är jobbigt att måla känslorna jag får av den där låten på många sätt men jag hinner inte ens börja förklara innan hon avbryter mig och säger att det inte är någon som har sagt att jag ska måla, min uppgift var att ta med mig låten och texten och att vi skulle lyssna på den och sen skulle vi se om jag kunde tänka mig att måla lite. Återigen har jag alltså inte hört på ordentligt utan tolkat något jag hört till nånting mycket värre än vad det var.

Visst kan vi lyssna på låten, säger jag och ger henne skivan och texten samtidigt som jag förvarnar henne om det långa introt. Knappt sju minuter senare sitter hon tyst och tittar på mig. Jag tänker att hon säkert vill att jag ska säga nånting först, men jag förblir tyst eftersom jag vill få en reaktion från henne först. Till slut säger hon med allvarlig röst att hon förstår att den här låten betyder mycket för mig, att den är jag. Som om jag behövde en terapeut för att komma fram till det, tänker jag. Vad som sen händer den återstående halvtimmen är att vi sitter och analyserar texten till låten, delvis allmängiltigt men mest utifrån mitt perspektiv. Jag håller så klart inte med om allt hon säger, jag menar hon har hört låten och sett texten en gång, det gör ju inte henne till expert på min låt, men vissa saker hon säger får mig att se vissa textrader i ett helt annan dager. Hon säger att jag håller på att hitta en väg ut ur låten men likt ett trotsigt barn tänker jag att jag inte vill hitta ut eftersom jag känner mig trygg i låten och trots att jag inte säger detta högt så säger hon att hon förstår att jag känner mig trygg i låten och att jag därför kan ha svårt att släppa den, men att jag är på god väg.

Det blev alltså ingen målning, vilket kändes både skönt och lite tråkigt, men det kommer kanske fler tillfällen. Efteråt tänker jag att detta ändå måste vara höjden av terapi, att få analysera kenttexter tillsammans med en terapeut, något alla borde göra...