Ibland önskar jag att man hade låtit bli att säga vad man tänker. I förgår hos terapeuten till exempel. Jag har alltid lite ångest innan jag ska gå dit, trots att jag brukar gå därifrån med en positiv känsla. Ångesten beror nog på att jag inte riktigt vet vad som ska hända när jag kommer dit och jag är ju inte så förtjust i överraskningar, speciellt inte när det är mig själv det handlar om.
När jag kom dit så började samtalet som vanligt, hon frågar om vikten och om det har hänt något särskilt som har fått mig att överäta och andra liknande viktcoachiga frågor. De kommande 40 minuterna ägnar hon sedan åt att försöka provocera mig, vilket jag ju då inte vet. Hon säger att jag är si och så och beter mig på det ena än det andra sättet och jag sitter mest och håller med, trots att jag inte riktigt håller med i allt hon säger, men jag låter henne hållas. Efter ca 40 minuter (vi hade i och för sig under denna tiden pratat om annat också) måste jag till slut opponera mig och säga att jag tycker att hon har fel. Äntligen!, säger hon. Hon har försökt få mig att stå upp för mig själv och hon säger att hon nästan höll på att ge upp. Se där, ännu något att jobba på.
Så vad var det då för tanke jag ångrade att jag hade sagt högt. Jo när tiden höll på att ta slut så sa hon något om att man kan gråta tills det inte finns några tårar kvar. Då tänker/säger jag: Det finns en låt med kent som handlar om det. Jaså, säger hon, då tycker jag att du ska ta med dig den hit nästa gång, ta även med texten, så lyssnar vi på den och så ska du få måla känslorna du får av låten. Det är väl sådant här som kallas för skräckblandad förtjusning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, måla!
Vad underbart!
Så flummigt!
Jag vill också ha en sån terapeut som man får göra roliga saker med.
ber till gud att det inte var bergochdalvana. eller? då hade jag uteblivit från nästa session. den låten är min egen, tryggt bevarade hemlighet, för alltid...
Är det oljefärg så kommer det att kunna bli rejält upplyftande, för då kan man måla lager på lager.
Fråga Din coach/terapeut om man kan "gråta som en karl" så Du kan vidarebefordra den informationen till Mannen i den vita hatten. Han som skriver Ditt livs soundtrack, eller hur det nu var? ;o)
Kramisar
Självklart är det låtarnas låt det handlar om, Mannen i den vita hatten, men jag funderar på att ta med mig en annan låt istället, någon som inte känns lika personlig och så målar jag ett får eller nåt.
Jag har redan ångest för det här, det går ju liksom inte att förbereda sig på något sätt, förutom att åka till Hultsfred.
Oljefärg hade varit kul, men det blir bara vattenfärg, fast på ett gigantiskt papper så att jag kan göra stora penseldrag, tyckte hon. Tanken är ju inte att jag ska måla något figurativt, men det kommer att bli svårt ändå, jag menar vilken färg har själen?
Skicka en kommentar