Pojken i den vita studentmössan (16 år tidigare)

8 juni 1990

De var dags för studentdagen och de flesta i klassen hade samlats hos en av klassens lärare för att ha champagnefrukost. Alla var förväntansfulla och fyllda av glädje och de sken i kapp med solen. Eller åtminstone nästan alla. Alla utom en, vi kan kalla honom för Niclas. Det var nämligen så att han led av svår separationsångest, en ångest som hade smugit sig på honom så sakteliga under de senaste veckorna. Han gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe och log sitt påklistrade leende och skålade med sina vitklädda snart före detta klasskamrater. På den här tiden kunde det hända att han emellanåt råkade dricka lite för mycket för situationens bästa. Så även denna dag, eller morgon för att vara exakt. Det var som så att många inte uppskattade champagne, eller mousserat vin som det ju i de flesta fall handlade om, och då erbjöd sig Niclas av ren omtänksamhet att dricka upp det som de andra inte ville ha. I takt med den ökande promillehalten så ökade även svårigheten med att hålla tillbaka ångesten vilket ledde till att han under lätt tvång fick alla att lova att de minsann skulle hålla kontakten och se till att ses ofta och andra löften som aldrig skulle hållas. Några timmar senare var det dags för alla avgångsklasser att samlas i kyrkan och det är här som sammanbrottet kommer när prästen klämmer fram de i sammanhanget något obegåvade orden: Vissa av er kommer aldrig mer att ses. Man kunde åtminstone inte anklaga honom för att sprida lögner. Prästens ord var mer än vad hans två öron klarade av och tårarna började oundvikligen rinna ner för hans röda kinder. Som tur var fanns hans favoritklasskamrat när till hands för att trösta. Resten av dagen kändes sedan som en känslomässig bergochdalbana och han tänkte för sig själv att måtte jag skonas från känslor som dessa i framtiden. Hans önskan slog inte in.