Kent på Hultsfred

När det i början av året blev klart att kent skulle göra sommarens enda sverigespelning i Hultsfred så hade jag en tanke om att det skulle vara kul att åka dit men ingenting blev bestämt då. Efterhand som våren gick och fler och fler band och artister (de flesta relativt ointressanta) blev klara så kändes det inte särskilt lockande att åka ner och sunka i tre dagar och det var dessutom tveksamt om jag skulle få med mig någon dit. Men ju närmare festivalen tiden led desto mer kände jag att jag måste dit och se kent annars kommer jag att ångra mig något grymt. Så när festivalledning för två veckor sedan tog det kloka beslutet att släppa endagarsbiljetter till lördagen så var det inte särskilt svårt att ta beslutet att åka dit, trots att biljett och resa skulle kosta 1500 kronor och nästan åtta timmar i bil.

Så igår var det då dags för min 26:e kentkonsert. Hur var det då? Jo, det var mycket bra, fast inte lika bra som förra året, men klart mycket bättre än vad klåparrecensenterna i kvällsblaskorna vill göra gällande, dom måste ha varit på någon annan planet. Okej, vissa av deras invändningar kan jag hålla med om (Jocke Berg har sjungit bättre, och vissa låtar låter ibland lite som dansbandsversioner) men det är petitesser i sammanhanget. Ljudet är kanon och sången har sällan hörts tydligare på en kentkonsert. Låtlistan kan man så klart ha vissa invändningar emot, men invändningarna går mest ut på att man saknar låtar man skulle ha velat höra, men så är det ju alltid.

Det var kul att få höra tre av låtarna från höstens EP för första gången. De började konserten med Vi mot världen, vilket verkar ha blivit deras koncept, det vill säga att öppna med första spåret från senaste plattan. Efter det så river de av VinterNoll2, en låt som alltid funkar live och Sami får visa vilken gitarrgud han är.

Jag blir glad över att höra att dom har behållit Romeo återvänder ensam i spellistan, en av mina favoritlåtar från Du och Jag Döden.

Den mest otippade låten under kvällen tycker jag nästan att Pärlor är. Fast i och för sig så var ju Quiet heart rätt otippat, men tanke på att det inte var deras egna Quiet heart utan en cover av The Go-Betweens (som de lyssnade mycket på i slutet av 80-talet då de började spela tillsammans (strax efter Dacke-fejden enligt Jocke) och nu spelar dom låten som en hyllning till The Go-Betweens sångare och låtskrivare som dog för en dryg månad sedan). Det är så vitt jag kan minnas första gången sedan 1996 som dom gör en cover live, då handlade det om Depeche Modes Striped.

Innan den bedårande Ansgar & Evelyne bekräftar Jocke min tolkning om att låten kan ses som en uppföljare till 747 och det känns som att jag och Jocke har kommit ännu ett steg längre i vårt telepatiska samförstånd.

När bandet kommer till den plats i låtlistan då de normalt skulle ha spelat Kräm berättar Jocke att de begravde den i Norge dagen innan och att de aldrig mer kommer att spela den live, vilket Jocke skyller på Martin Sköld. Dödsrunan fanns även tryckt på T-shirts. Istället tar de in originalmedlemmen, numera managern, Martin Roos och river av originalversionen av Vintervila, så som den lät när de kallade sig för Havsänglar. Han får även vara kvar och spela i allsångsnumret Blåjeans.

Precis som på förra årets tältturné avslutas det ordinarie setet med den innan dess självklara avslutaren 747 och den är lika magisk som vanligt. I första extranumret Kärlken väntar sjabblar Jocke bort texten som så många gånger förrut, men det är bara charmigt, men när han i det andra extranumret Dom som försvann sjunger fel redan i första raden så börjar man undra lite.

När Jocke sedan slår an de första ackorden i kvällens sista låt med konsertens smakfullaste ljussättning känns det som att allt fram till nu bara har varit en transportsträcka, om än en väldigt angenäm sådan. Mannen i den vita hatten har för mig blivit ett monster som är på väg att sluka mig helt. Även i år framförs låten med två nya extraverser, det vill säga inte samma som förra året. Jag uppfattar inte allt han sjunger, men lyckas åtminstone höra något om att "man kanske borde ta sitt liv nu" och jag börjar fundera på vad som rör sig i den plågade poetens huvud.

De som kanske är mest anmärkningsvärt är att Jocke inte säger "Tack som fan" en enda gång under kvällen, något jag ser fram emot att han reparerar under nästa konsert. Höstturné inomhus? Ja tack!


Låtlistan:
Vi mot världen
Vinternoll2
Max 500
Den döda vinkeln
Chans
Romeo återvänder ensam
Pärlor
Quiet heart
Ansgar & Evelyne
Musik non stop
Om du var här
Palace & Main
Vintervila
Blåjeans
747
Extranummer:
Kärleken väntar
Dom som försvann
Mannen i den vita hatten (16 år senare)