Förnuft och känsla

Under flera veckors tid var min hjärna i konflikt med mitt hjärta. Förnuft mot känsla. De argumenterade flitigt med varandra och försökte få mig på deras respektive sida. I början försökte jag hålla mig neutral i konflikten och vara öppen för båda sidors argument, men jag insåg sedan att jag hade varlit lite opartiskt och litat mer på känslan än förnuftet. Detta är något jag ofta gör beroende på att jag i mångt och mycket är en känslomänniska, oavsett vad vissa andra vill göra gällande. Det är dessutom inte första gången denna opartiskhet uppstår från min sida, men jag är lika oförstående varje gång. Till slut tog förnuftet i alla fall över mer och mer och jag började inse det ohållbara i situationen, även om jag inte ville erkänna det för mig själv fullt ut. Men jag slapp att ta något beslut i den aktuella frågan, jag blev förekommen. Men det faktum att jag hade kommit så långt som jag hade i mina tankar kan förklara min reaktion, först besvikelse och sedan en stor lättnad. Nu gäller det bara att försöka lyssna lite mer på förnuftet i framtiden. Fast är inte det väldigt tråkigt?