Ränta

När jag köpte min lägenhet i höstas så var räntan som lägst. Sedan dess har räntan stigit med 0,79 procentenheter eller med 32% om man så vill. Med den rekordlåga ränta som var så hade jag en billigare boendekostnad (-41 kr/månad) jämfört med min gamla lägenhet (i förorten jag nästan glömt namnet på). I och med den senaste räntehöjningen så är min boendekostnad 403 kr högre per månad, dvs knappt 5000 dyrare per år, pengar man så klart kunde ha roligare för. Men å andra sidan kan man jämföra dagens boendekostnad med den jag hade innan den förra lägenheten blev omvandlad till bostadsrätt och i så fall sparar jag nu 1000 kronor per månad. Faktum är att så länge räntan är under 4,51% så bor jag billigare än vad jag gjorde som hyresgäst före 2003. Sen får man ju dessutom väga in värdet av att bo där jag bor nu jämfört med tidgare adress, det är också värt en hel del. Ibland är det kul med siffror.

Veckans vägning

Senaste veckan: -1,2 kg
Totalt: -24,0 kg

Eftersom viktnedgången varierar en aning vecka från vecka så roade jag mig med att räkna fram hur stor viktnedgången har varit över fyraveckorsperioder. Naturligtvis gjorde jag även ett diagram på det.



Jag tog bort intensivveckorna i början och första punkten är således fyra veckor efter intensivkurens avslut. Man kan se att jag brukar gå ner 3-4 kilo per fyraveckorsperiod med vissa undandag i maj. Om de undantagen beror på pålagda cykelmuskler (eftersom jag började cykla i början av maj) eller om det beror på det överdrivna kaloriintaget i samband med födelsedagen låter jag vara osagt.

Blåjeans

Tanken är att det ska köpas nya jeans idag, något som är lite problematiskt men samtidigt något som börjar bli en nödvändighet eftersom det börjar bli lite väl mycket tyg över i alla dom gamla jeansen och det är lite knögligt att dra ihop allt med skärpet. Vad är då problemet frågar man sig. Jo, det är som så att jag inte gärna provar kläder eftersom det hittills oftast har varit en process som har lett till frustration eftersom något sällan har passat, men även för att det finns en miljard olika sorters modeller av just jeans och innan jag kommer att ha hittat ett par som jag är nöjd med på alla sätt och vis så kommer jag antagligen att ha slitit mitt hår (det lilla som finns för tillfället) och i slutändan ändå komma hem tomhänt. Man kanske skulle gå till en skräddare och skaffa ett par måttbeställda jeans...

Läkerol

Jag har börjat missbruka Läkerol. Det kanske inte låter så allvarligt och faktum är att det är ett bra substitut till godis eftersom en hel ask bara innehåller ca 30 kalorier, men jag knaprar nästan i mig en ask om dagen och som det står på asken så kan en överdriven konsumtion ha en laxerande effekt...

Vägen ut ur Mannen i den vita hatten

I torsdags var det dags för mitt åttonde besök hos terapeuten. Som jag berättat tidigare så var tanken att jag skulle ha målat men det bidde dock ingen målning, delvis beroende på att jag inte direkt var sugen på det, men framför allt för att det inte fanns någon tid över för att måla.

Som vanligt när jag kom dit så började vi med att prata lite om hur det gått med kosten och vikten och lite annat allmänt prat om mig. Efter ca 20 minuter så påminner hon mig om uppgiften jag fick senast vi sågs, varpå jag börjar skruva lite på mig och hon undrar varför. Jag säger att det är jobbigt att måla känslorna jag får av den där låten på många sätt men jag hinner inte ens börja förklara innan hon avbryter mig och säger att det inte är någon som har sagt att jag ska måla, min uppgift var att ta med mig låten och texten och att vi skulle lyssna på den och sen skulle vi se om jag kunde tänka mig att måla lite. Återigen har jag alltså inte hört på ordentligt utan tolkat något jag hört till nånting mycket värre än vad det var.

Visst kan vi lyssna på låten, säger jag och ger henne skivan och texten samtidigt som jag förvarnar henne om det långa introt. Knappt sju minuter senare sitter hon tyst och tittar på mig. Jag tänker att hon säkert vill att jag ska säga nånting först, men jag förblir tyst eftersom jag vill få en reaktion från henne först. Till slut säger hon med allvarlig röst att hon förstår att den här låten betyder mycket för mig, att den är jag. Som om jag behövde en terapeut för att komma fram till det, tänker jag. Vad som sen händer den återstående halvtimmen är att vi sitter och analyserar texten till låten, delvis allmängiltigt men mest utifrån mitt perspektiv. Jag håller så klart inte med om allt hon säger, jag menar hon har hört låten och sett texten en gång, det gör ju inte henne till expert på min låt, men vissa saker hon säger får mig att se vissa textrader i ett helt annan dager. Hon säger att jag håller på att hitta en väg ut ur låten men likt ett trotsigt barn tänker jag att jag inte vill hitta ut eftersom jag känner mig trygg i låten och trots att jag inte säger detta högt så säger hon att hon förstår att jag känner mig trygg i låten och att jag därför kan ha svårt att släppa den, men att jag är på god väg.

Det blev alltså ingen målning, vilket kändes både skönt och lite tråkigt, men det kommer kanske fler tillfällen. Efteråt tänker jag att detta ändå måste vara höjden av terapi, att få analysera kenttexter tillsammans med en terapeut, något alla borde göra...

I rörelse

Jag håller på att bli sjuk tror jag. Tidigare idag hade jag lite småångest över gårdagens frosseri och tänkte även på att det fanns en viss risk för att det skulle konsumeras alkohol senare under dagen (vilket det ska göras) och fick då för mig att jag måste ut och cykla för att förbränna lite extra kalorier. 45 minuter senare har jag cyklat hela söder runt och kände en viss tillfredsställelse. Hur ska det här sluta? Kommer jag att börja tycka att det är kul med motion? Hemska tanke...

Veckans vägning

Senaste veckan: -0,8 kg
Totalt: -22,8 kg

Man kan äta allt men inte jämt, brukar överviktsrådgivarna säga. Tanken är att man typ en dag i veckan ska tillåta sig själv att kanske äta den där chokladkakan man tycker så mycket om. Framför allt är tanken att det ska ske planerat. Jag och planering går inte alltid hand i hand så ofta blir det rätt spontant och oplanerat vilket gör att jag hittills aldrig har unnat mig den där chokladkakan jag egentligen bara vill frossa i mig. Men det känns inte som att det spelar så stor roll eftersom jag ändå har fått i mig lite godsaker emellanåt och ändå fortsätter att gå ner i vikt. Däremot har det blivit väldigt mycket av det lilla extra den senaste dryga veckan. Eller vad sägs om följande:
13/6: Fem grillade korvar och tre glas vin
15/6: Några nävar popcorn och en skål med glass
16/6: Stor bit fikabröd på jobbet
17/6: En daimstrut
18/6: En pizza (den andra på snart fem månader)
19/6: En baconburgare
20/6 En skål med glass
21/6: Tårta på jobbet och en kanelbulle på kvällen

Lägg därtill ett par yoghurtglassar från 7-eleven (vilka man inte riktigt vet kaloriinnehållet på, men som i alla fall är nyttigare än vanlig glass). Därför trodde jag att jag skulle ha gått upp den här veckan, men icke. Men i vilket fall som helst så får jag ta och skärpa mig nu och inte släppa efter för frestelserna så lätt, annars får det bli straffrundor på cykeln.

6 mm

Igår kväll tog jag farväl av mitt hår. Okej, jag fegade ur lite, det blev inte 3 mm, jag stannade vid 6 mm efter att ha börjat med 9,5. Bara på en klippning tjänar man in pengarna man köpte trimmern för jämfört med en klippning hos frisören. Jag måste säga att jag är himla nöjd med resultatet, snacka om lättskött frisyr!

3 mm

Jag får ibland för mig att om inte raka av mig allt hår så åtminstone att klippa det väldigt kort, men jag brukar alltid bli avrådd från sådana till synes drastiska hårinfall. Men just nu känner jag mig väldigt mogen i mitt beslut, framför allt eftersom det är rätt årstid men även för att jag de flesta dagar har cykelhjälm på mig och finner det relativt onödigt att klegga i en massa vax eller annat och att det därför skulle vara skönt med en lättskött frisyr. Så därför ska jag efter jobbet införskaffa en hårtrimmer som klarar av att klippa 3, 6, 9½ och 12 mm. Sen återstår att se om jag vågar ta steget fullt ut...

Det är jobbigt att jobba

Ungefär vid den här tiden varje år brukar jag förbanna mig själv för att jag alltid tar så sen semester, men jag brukar tacka mig själv under semestern för att jag gör det. Den primära anledningen till min relativt sena semester är att jag inte vill att hösten ska vara så lång. Fast det har visat sig att de flesta andra jag känner också brukar ta semester ungefär samtidigt, vilket är praktiskt om man ska hitta på något tillsammans. De två sista veckorna i juli och de två första i augusti, det är då semestern brukar hamna. Det innebär att jag tvingas jobba i nästan fyra veckor till, eller 24 dagar till för att vara exakt, eller 18 arbetsdagar för att få det hela att se ännu lite mindre jobbigt ut. 144 timmar alltså. Undrar hur många timmar effektivt jobb det blir...

Kent på Hultsfred

När det i början av året blev klart att kent skulle göra sommarens enda sverigespelning i Hultsfred så hade jag en tanke om att det skulle vara kul att åka dit men ingenting blev bestämt då. Efterhand som våren gick och fler och fler band och artister (de flesta relativt ointressanta) blev klara så kändes det inte särskilt lockande att åka ner och sunka i tre dagar och det var dessutom tveksamt om jag skulle få med mig någon dit. Men ju närmare festivalen tiden led desto mer kände jag att jag måste dit och se kent annars kommer jag att ångra mig något grymt. Så när festivalledning för två veckor sedan tog det kloka beslutet att släppa endagarsbiljetter till lördagen så var det inte särskilt svårt att ta beslutet att åka dit, trots att biljett och resa skulle kosta 1500 kronor och nästan åtta timmar i bil.

Så igår var det då dags för min 26:e kentkonsert. Hur var det då? Jo, det var mycket bra, fast inte lika bra som förra året, men klart mycket bättre än vad klåparrecensenterna i kvällsblaskorna vill göra gällande, dom måste ha varit på någon annan planet. Okej, vissa av deras invändningar kan jag hålla med om (Jocke Berg har sjungit bättre, och vissa låtar låter ibland lite som dansbandsversioner) men det är petitesser i sammanhanget. Ljudet är kanon och sången har sällan hörts tydligare på en kentkonsert. Låtlistan kan man så klart ha vissa invändningar emot, men invändningarna går mest ut på att man saknar låtar man skulle ha velat höra, men så är det ju alltid.

Det var kul att få höra tre av låtarna från höstens EP för första gången. De började konserten med Vi mot världen, vilket verkar ha blivit deras koncept, det vill säga att öppna med första spåret från senaste plattan. Efter det så river de av VinterNoll2, en låt som alltid funkar live och Sami får visa vilken gitarrgud han är.

Jag blir glad över att höra att dom har behållit Romeo återvänder ensam i spellistan, en av mina favoritlåtar från Du och Jag Döden.

Den mest otippade låten under kvällen tycker jag nästan att Pärlor är. Fast i och för sig så var ju Quiet heart rätt otippat, men tanke på att det inte var deras egna Quiet heart utan en cover av The Go-Betweens (som de lyssnade mycket på i slutet av 80-talet då de började spela tillsammans (strax efter Dacke-fejden enligt Jocke) och nu spelar dom låten som en hyllning till The Go-Betweens sångare och låtskrivare som dog för en dryg månad sedan). Det är så vitt jag kan minnas första gången sedan 1996 som dom gör en cover live, då handlade det om Depeche Modes Striped.

Innan den bedårande Ansgar & Evelyne bekräftar Jocke min tolkning om att låten kan ses som en uppföljare till 747 och det känns som att jag och Jocke har kommit ännu ett steg längre i vårt telepatiska samförstånd.

När bandet kommer till den plats i låtlistan då de normalt skulle ha spelat Kräm berättar Jocke att de begravde den i Norge dagen innan och att de aldrig mer kommer att spela den live, vilket Jocke skyller på Martin Sköld. Dödsrunan fanns även tryckt på T-shirts. Istället tar de in originalmedlemmen, numera managern, Martin Roos och river av originalversionen av Vintervila, så som den lät när de kallade sig för Havsänglar. Han får även vara kvar och spela i allsångsnumret Blåjeans.

Precis som på förra årets tältturné avslutas det ordinarie setet med den innan dess självklara avslutaren 747 och den är lika magisk som vanligt. I första extranumret Kärlken väntar sjabblar Jocke bort texten som så många gånger förrut, men det är bara charmigt, men när han i det andra extranumret Dom som försvann sjunger fel redan i första raden så börjar man undra lite.

När Jocke sedan slår an de första ackorden i kvällens sista låt med konsertens smakfullaste ljussättning känns det som att allt fram till nu bara har varit en transportsträcka, om än en väldigt angenäm sådan. Mannen i den vita hatten har för mig blivit ett monster som är på väg att sluka mig helt. Även i år framförs låten med två nya extraverser, det vill säga inte samma som förra året. Jag uppfattar inte allt han sjunger, men lyckas åtminstone höra något om att "man kanske borde ta sitt liv nu" och jag börjar fundera på vad som rör sig i den plågade poetens huvud.

De som kanske är mest anmärkningsvärt är att Jocke inte säger "Tack som fan" en enda gång under kvällen, något jag ser fram emot att han reparerar under nästa konsert. Höstturné inomhus? Ja tack!


Låtlistan:
Vi mot världen
Vinternoll2
Max 500
Den döda vinkeln
Chans
Romeo återvänder ensam
Pärlor
Quiet heart
Ansgar & Evelyne
Musik non stop
Om du var här
Palace & Main
Vintervila
Blåjeans
747
Extranummer:
Kärleken väntar
Dom som försvann
Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Dagens schema

09:30 Hämta hyrbil
09:45 Hämta Walle
12:00 Lunch i Linköping
15:00 Ankommer Hultsfred
21:30 kent
23:15 Hemresa
03:00 Ankommer Stockholm

Pet Shop Boys på Cirkus

För sen stund sen, klockan 21:53 för att vara exakt, klev jag in genom dörren. Något tidigt kan man tycka med tanke på att jag har varit på konsert med Pet Shop Boys i kväll. Den tidiga hemkomsten berodde på två (eller tre) saker, en positiv och en negativ (och en mittemellan). De hade nämligen inget förband så konsterten började redan 20:00 vilket var föredömligt tidigt. Det negativa var att de bara höll på i 90 minuter (sen tog cykelturen från Cirkus en kvart).

Hur var då konserten? Jo, den var mycket bra med en väl blandad låtlista (det fanns låtar från alla plattor utom Nightlife) självklart med tyngdpunkten på den senaste plattan. Jag hade på förhand hört att föreställningen skulle vara väldigt teatralisk, vilket jag hade sett fram emot, men mina förväntningar infriades inte helt. Visst var den teatraliskt, men det hade gått att göra så mycket mer. Förutom Neil och Chris fanns en trepersonerskör och två dansare med på scenen. Mest jubel blev det i spelningens två sista extranummer It's a sin och Go West. Mest gåshud blev det i Left to my own devices (av någon outgrundlig anledning) och Suburbia.

Fotbollskrönika

Jag började tidigare idag att skriva ett inlägg, eller en krönika om man så vill, om gårdagens VM-match mellan Sverige och Paraguay. Jag hann en bit på vägen innan jag resolut stoppades av mina egna tillkortakommanden. Jag insåg att jag först och främst är för lite sportnörd för att få till nåt bra och att det mest var själva dramaturgin jag var ute efter att spegla. Dessutom finns det så många andra som gör det tusen gånger bättre. Så istället för att få läsa min borttagna text hänvisar jag er, kära läsare, hit istället.

Veckans vägning

Senaste veckan: -0,2 kg
Totalt: -22,0 kg

Städdag

Igår var det städkväll i bostadsrättsföreningen, något som jag på förhand inte såg fram så väldigt mycket emot och som om jag numera inte hade varit med i styrelsen i största möjliga mån hade försökt hålla mig undan ifrån för att få slippa feja och gnida på saker som såg lika smutsiga ut efter som före. Men det visade sig att bli en trevlig tillställning ändå, fast först när städningen var klar och det var dags för korv och vin på gården. Jag upptäckte att det bor en hel del trevliga människor i huset, vissa av oss satt ute på gården till halv två och vid det laget hade vi redan kommit på hur vi ska bota söndagsångesten och vi hade hunnit bestämma att vi ska starta ett band. Det faktumet att ingen av oss kunde spela något instrument såg vi inte som något större hinder. När vi slutligen gick in och de kvarvarande grannarna prompt ville se min lägenhet, som inte var riktigt i representativt skick men som jag ändå lät dom komma in i en stund, så var det bara självklart att jag skulle visa min samling med kent. Sen när de gick hem till sig så kändes det som att vi var som ett enda stort kollektiv och att vi skulle ses igen till dagens frukost...

Solens strålar värma

När man köper en lägenhet i slutet av september så kan man omöjligt veta hur varmt det kommer att vara i lägenheten på sommaren. Det är sådant man blir plågsamt medveten om först nu. I morse hade temperaturen inne sjunkit till låga 25 grader. Var det någon som sa något om hösten?

Cykelsång

Jag har börjat få en dålig ovana. Att sjunga när jag cyklar. Fast inte så högt och inte när någon kan höra. Men det känns ändå lite störigt med tanke på ett original från studietiden i Linköping som alltid sjöng högt och framför allt falskt när han cyklade med något 80-talsblipp i lurarna. Sån vill inte jag bli.

Pojken i den vita studentmössan (16 år tidigare)

8 juni 1990

De var dags för studentdagen och de flesta i klassen hade samlats hos en av klassens lärare för att ha champagnefrukost. Alla var förväntansfulla och fyllda av glädje och de sken i kapp med solen. Eller åtminstone nästan alla. Alla utom en, vi kan kalla honom för Niclas. Det var nämligen så att han led av svår separationsångest, en ångest som hade smugit sig på honom så sakteliga under de senaste veckorna. Han gjorde sitt bästa för att hålla humöret uppe och log sitt påklistrade leende och skålade med sina vitklädda snart före detta klasskamrater. På den här tiden kunde det hända att han emellanåt råkade dricka lite för mycket för situationens bästa. Så även denna dag, eller morgon för att vara exakt. Det var som så att många inte uppskattade champagne, eller mousserat vin som det ju i de flesta fall handlade om, och då erbjöd sig Niclas av ren omtänksamhet att dricka upp det som de andra inte ville ha. I takt med den ökande promillehalten så ökade även svårigheten med att hålla tillbaka ångesten vilket ledde till att han under lätt tvång fick alla att lova att de minsann skulle hålla kontakten och se till att ses ofta och andra löften som aldrig skulle hållas. Några timmar senare var det dags för alla avgångsklasser att samlas i kyrkan och det är här som sammanbrottet kommer när prästen klämmer fram de i sammanhanget något obegåvade orden: Vissa av er kommer aldrig mer att ses. Man kunde åtminstone inte anklaga honom för att sprida lögner. Prästens ord var mer än vad hans två öron klarade av och tårarna började oundvikligen rinna ner för hans röda kinder. Som tur var fanns hans favoritklasskamrat när till hands för att trösta. Resten av dagen kändes sedan som en känslomässig bergochdalbana och han tänkte för sig själv att måtte jag skonas från känslor som dessa i framtiden. Hans önskan slog inte in.

Veckans vägning

Senaste veckan: -1,3 kg
Totalt: -21,8 kg

Nu har jag precis på hektot nått ännu ett delmål. Nu är jag inte längre fet, bara klädsamt överviktig... I alla fall om man slaviskt tror på BMI som mått.

Meningen med livet

Jag googlade på "meningen med livet", fråga mig inte varför. Som så många gånger förr så fanns ett av sökresultaten på susning.nu där bland annat följande fanns att läsa:

"För de flesta andra varelser är meningen med livet att äta, överleva och att reproducera sig. Men eftersom inget av detta är speciellt svårt för människan, har vi fått utrymme att fundera över meningen i mer romantiska, religiösa eller filosofiska drag."

Vi grubblar för mycket alltså, det är det som är problemet. Sedan fanns där ju andra mer eller mindre seriösa teorier om vad meningen med livet är, eller vad sägs om:

att dö (ur ett deprimerat perspektiv).
att föröka sig (ur ett darwinistiskt perspektiv).
att ens avkomma generation efter generation får mer förädlade gener (ur ett ras- eller klassbiologiskt perspektiv).
att samla på sig materiella egendomar (ur ett biologiskt-psykologiskt eller materialistiskt perspektiv).
att leva (ur ett ointresserat perspektiv).
att det inte finns någon mening (ur ett nihilistiskt perspektiv).
att älska (ur ett romantiskt perspektiv).
att susa (ur ett online-perspektiv).
att surfa (ur ett (vet ej) perspektiv).
att finna meningen med livet (ur ett zen-perspektiv?).
att utveckla sig till sin fulla potential (ur ett grekiskt filosofiskt perspektiv).
att hjälpa andra (ur ett altruistiskt-kristet-muslimskt perspektiv).
att få ett bättre nästa liv (ur ett hinduistiskt perspektiv).
att lämna någon form av spår efter sig till kommande generationer (ur ett egoistiskt perspektiv).
att absolut inte lämna någon form av spår efter sig till kommande generationer (ur ett ultra egoistiskt perspektiv).
att ha roligt (ur ett hedonistiskt perspektiv).
att få så många poäng som möjligt på Lunarstorm (ur ett fjortisperspektiv).
att hämnas (ur ett mobbat perspektiv).
42 (ur Liftarens Guide Till Galaxen).
att finna inre ro (ur ett epikuriskt perspektiv).
att bli bäst i världen på allt (ur ett självklart perspektiv).
att lära sig så många decimaler som möjligt i pi utantill (ur ett mattenörd perspektiv).
att nå upplysning (ur ett buddhistiskt perspektiv).

Min mening med livet fanns inte med på listan och nej, det har inget med kent att göra, dom är bara ett av alla hjälpmedel.

Sverige, Sverige älskade land

Jag hade tänkt skriva något om Sverige dagen till ära, men så kom jag på att fröken Pershagen redan har gjort det så bra tidigare så jag hänvisar er dit istället.

Förnuft och känsla

Under flera veckors tid var min hjärna i konflikt med mitt hjärta. Förnuft mot känsla. De argumenterade flitigt med varandra och försökte få mig på deras respektive sida. I början försökte jag hålla mig neutral i konflikten och vara öppen för båda sidors argument, men jag insåg sedan att jag hade varlit lite opartiskt och litat mer på känslan än förnuftet. Detta är något jag ofta gör beroende på att jag i mångt och mycket är en känslomänniska, oavsett vad vissa andra vill göra gällande. Det är dessutom inte första gången denna opartiskhet uppstår från min sida, men jag är lika oförstående varje gång. Till slut tog förnuftet i alla fall över mer och mer och jag började inse det ohållbara i situationen, även om jag inte ville erkänna det för mig själv fullt ut. Men jag slapp att ta något beslut i den aktuella frågan, jag blev förekommen. Men det faktum att jag hade kommit så långt som jag hade i mina tankar kan förklara min reaktion, först besvikelse och sedan en stor lättnad. Nu gäller det bara att försöka lyssna lite mer på förnuftet i framtiden. Fast är inte det väldigt tråkigt?

Den svåra konsten att hålla käften

Ibland önskar jag att man hade låtit bli att säga vad man tänker. I förgår hos terapeuten till exempel. Jag har alltid lite ångest innan jag ska gå dit, trots att jag brukar gå därifrån med en positiv känsla. Ångesten beror nog på att jag inte riktigt vet vad som ska hända när jag kommer dit och jag är ju inte så förtjust i överraskningar, speciellt inte när det är mig själv det handlar om.

När jag kom dit så började samtalet som vanligt, hon frågar om vikten och om det har hänt något särskilt som har fått mig att överäta och andra liknande viktcoachiga frågor. De kommande 40 minuterna ägnar hon sedan åt att försöka provocera mig, vilket jag ju då inte vet. Hon säger att jag är si och så och beter mig på det ena än det andra sättet och jag sitter mest och håller med, trots att jag inte riktigt håller med i allt hon säger, men jag låter henne hållas. Efter ca 40 minuter (vi hade i och för sig under denna tiden pratat om annat också) måste jag till slut opponera mig och säga att jag tycker att hon har fel. Äntligen!, säger hon. Hon har försökt få mig att stå upp för mig själv och hon säger att hon nästan höll på att ge upp. Se där, ännu något att jobba på.

Så vad var det då för tanke jag ångrade att jag hade sagt högt. Jo när tiden höll på att ta slut så sa hon något om att man kan gråta tills det inte finns några tårar kvar. Då tänker/säger jag: Det finns en låt med kent som handlar om det. Jaså, säger hon, då tycker jag att du ska ta med dig den hit nästa gång, ta även med texten, så lyssnar vi på den och så ska du få måla känslorna du får av låten. Det är väl sådant här som kallas för skräckblandad förtjusning.

#26

Så där ja, då var hultfredsbiljetten fixad. Festivalledningen som tidigare har haft det dåliga omdömmet att inte släppa några endagarsbiljetter till festivalen i år har tagit sig i kragen och idag släppt ett "starkt begränsat antal lördagsbiljetter". Så nu får jag se kent i år också. Halleluja!

Veckans vägning

Senaste veckan: -1,2 kg
Totalt: -20,5 kg

20 kg på 119 dagar. Vem hade trott det i början av februari? Inte jag i alla fall. Folk i allmänhet och viktcoachen i synnerhet brukar fråga vad jag har för mål, hur mycket jag ska gå ner. Problemet, om det nu är ett problem, är att jag inte har satt något mål, inget slutmål i alla fall, vilket bottnar i min oförmåga att sätta upp mål i livet, något som jag måste bli bättre på, i alla fall om vikcoachen/terapeuten får bestämma. Hon lär fråga mig samma sak igen idag när jag kommer dit och jag kommer återigen säga att jag inte vet. Jag har haft några delmål på vägen och två av dom återstår fortfarande, men jag kommer förhoppningsvis att nå dit före semestern. Om man enligt BMI-måttet ska se till vad jag som mest får väga för att klassas som normalviktigt så ska jag gå ner nästan 20 kilo till, vilket inte känns särskilt rimligt med tanke på min kroppsstruktur, vilket skulle ge kritikerna till BMI-måttet vatten på sin kvarn. Kritikerna brukar hävda att man inte kan jämföra olika personers BMI rakt av. Jag har brukat hävda att det är min tunga benstomme som är roten till allt det onda, vilket mest är en undanflykt, men jag säger ändå som Cartman: I'm not fat, I'm big boned!