Brett Anderson

När Suede slog igenom 1993 så blev jag såld direkt. Fantastisk musik i kombination med bra texter och en sångare med en unik röst som fick mig att tro på att allt han sjöng. Mannen med rösten var så klart Brett Anderson. Suede var mot slutet inte alls lika bra som i början av sin karriär, mycket beroende på att den ena musikaliska motorn, Bernard Butler, lämnade bandet tidigt. Att Suedes sista framträdande i Sverige blev som pausunderhållning i en veckofinal av Fame Factory säger en hel del om hur dekis bandet var mot slutet. När Suede splittrades och Brett återförenades med Bernard under namnet The Tears blev jag glad och hoppades på storverk men när skivan kom kunde jag bara konstatera att den inte var någon höjdare. Nu är det dags för Brett att göra solodebut. Efter att ha hört första låten från hans soloprojekt är jag inte speciellt imponerad. Möjligen har jag för höga krav och hoppas att bli drabbad lika hårt som 1993, vilket är lite dumt eftersom det inte ens är möjligt. I samband med att hans album släpps ska han ge sig ut på en liten turné och han spelar i Stockholm den 21 mars. Jag har inte bestämt mig för om jag ska gå än, men om jag går så är det med förhoppning om att få höra några gamla Suede-hits vilket jag antar att han bör köra ett par. Varför inte Animal Nitrate eller So young.