Veckans vägning

Senaste veckan: -1,1
Totalt: -30,0 kg

Det satt långt inne, men till slut lyckas jag äntligen passera 30-kilostrecket. Det skulle vara lätt för mig att säga att anledningen till veckans resultat är ett tecken på att alla vanor har återgått till det normala efter semesterns något förslappade leverne men faktum är att det har ätits lite för mycket den här veckan på grund av det har funnits för mycket godis och tårta tillgängligt på jobbet men å andra sidan cyklade jag en straffrunda runt söder igår kväll (ok, det var mest för att jag inte orkade vänta tills på lördag för att få reda på hur långt ett var runt söder egentligen är (nu vet jag, 10,7 km+ ca 1 km från och till lägenheten) och för att jag var lite rastlös).

30 kg på 210 dagar, dvs 30 veckor, knappt sju månader. Nästan en fjärdedel av mig har försvunnit, 24,1%. Jag önskar att jag på ett enkelt sätt kunde förmedla den känsla av välbefinnande jag har och hur otroligt stolt och nöjd jag är med mig själv, men det är inte så enkelt. Men tro mig, jag har aldrig mått bättre.

F&S

Så kom då dagen jag fram till för ett drygt år sedan aldrig trodde skulle komma. Jag har idag köpt ett kort på Friskis&Svettis, jag som aldrig skulle betala pengar för att sätta min fot på en gyminrättning. Visserligen gick jag och gymmade två dar i veckan rätt så kontinuerligt under hösten 2004 och våren 2005, men det var på jobbets gratisgym som försvann i samband med att Friskis öppnade på KI för ett år sedan. Gymandet då gav inte så mycket reslutat eftersom jag lurade mig själv genom att tänka att eftersom jag var så duktig och tränade så kunde jag äta mycket mer, vilket jag också gjorde, men det kommer inte att hända den här gången. Nu är det ingen gigantisk summa jag har lagt ut på gymkortet, endast 600kr för hela höstterminen vilket är vad man som personal får betala, men då gäller kortet vara på anläggningen på KI. Premiärträningen är tänkt att äga rum på fredag kl 11:30, varning utfärdad alltså.

Cykeldator

Jag har köpt en ny lattjot liten pryl; en cykeldator. Nu har jag äntligen kunnat stilla min nyfikenhet och fått svaret på hur långt det är att cykla till jobbet. I morse var det 5,7 km vilket tog 16 minuter och 4 sekunder att cykla (effektiv cykeltid) vilket gav en medelhatighet på 22,04 km/h och jag hade en maxhastighet på 38,1 km/h. Tänk vad kul man kan ha med siffror. Det är nästan så att man blir lite sugen på att mata in allt i excel...

Faran med medryckande musik

Ibland när jag vistas ute med min MP3-spelare påslagen så hamnar jag i min egna lilla värld. Det är oftast inget problem utan tvärtom en rätt skön känsla. Ibland händer det dock att jag tror att jag är personen som jag lyssnar på, vilket inte brukar ställa till något större problem så tillvida jag inte lyssnar på någon väldigt dansant musik. Jag var just och handlade frukost och hade Christina Aguilera i lurarna och lyssnade på Ain't no other man. Så när jag springer omkring på brödavdelningen och tror att jag är Christina så kommer det naturligtvis ett och annat danssteg emellanåt. Tyvärr kommer jag alltid på mig själv för sent, det vill säga när någon redan har observerat mig men jag får bjuda på det. Det värsta är när det går så långt att även någon av händerna ska vara med och ohindrat flyger upp i luften. Det är då jag funderar på att bara lyssna på lugn musik...

Uteliggare

Jag utsattes för lite av en prövning i morse när jag kom ut och skulle låsa upp min cykel. Vid cykelstället har vi en liten altan på gården och på den låg vad som först såg ut att vara en massa skräp men jag insåg sedan att det var en uteliggare som ligger där och sover. Vad skulle jag göra nu? Som styrelsemedlem i bostadsrättsföreningen känner man ändå ett visst ansvar för sina ägor. Min första tanke var att där kan han inte ligga och sova. Men sen tänkte jag att han gör ju ingen skada där mer än att det inte ser så kul ut. Eftersom jag dessutom inte var pigg på att gå in i nån diskussion lät jag honom sova vidare. Eller vad vet jag, det kanske var en kvinna. Frågan är nu vad man gör om det bara inte är en engångsföreteelse. Säger man till honom själv? Ringer man polisen? Tar man fram vattenslangen? Det blir spännande att se hur det ser ut på gården i morgon bitti...

Veckans vägning

Idag visade vågen exakt samma vikt som förra veckan, det hjälpte inte ens att jag hade trimmat håret i morse innan jag vägde mig, det saknades fortfarande det där retfulla lilla hektot ner till -29 kilo. Men det är inte så konstigt, egentligen borde vågen visat mer än förra veckan. Man kan säga att jag har överätit lite den senaste dryga veckan vilket jag är fullt medveten om och som jag även vet orsakerna till men som jag trots allt eller kanske tack vare ändå har tillåtit mig själv att göra. Men jag är inte orolig för framtiden eftersom jag vet att det bara är en tillfällig svacka och att jag dessutom börjar få in rutinerna igen efter semestern.

Idag är det sista besöket hos viktcoachen/terapeuten. Jag borde vända på det och skriva terapeuten/viktcoachen eftersom det framför allt är som terapeut hon har fungerat. Sista besöket jag får bekostat borde jag kanske dessutom skriva eftersom jag ju får fortsätta gå hos henne på egen bekostnad och frågan är om jag kanske inte ändå ska ta och göra det så att jag slipper separationsångesten. Det kan vara värt att betala tio kronor i minuten för hennes tid bara för att slippa tänka att vi aldrig mer ska ses. Så kan vi samtidigt passa på att jobba med just min separationsångest. Fast hon tycker ju att jag borde jobba med min konflikträdsla. Jag ska ta och berätta för henne om telefonförsäljaren jag skällde ut så får jag se om hon ser det som ett sundhetstecken eller om hon ser det som det hon befarade, att jag kommer att explodera förr eller senare...

Teaterhösten

Nu är det den tid på året då teatersäsongen så smått börjar komma igång. De första premiärerna brukar komma i början av september men stadsteatern har redan tjuvstartat och har haft premiär av Temperance, en föreställning jag såg igår men lämnade i pausen. Lägger man där till det norska gästspelet av TanGhost på Dramaten förra veckan så skulle man kunna säga att teatersäsongen inte har börjat så lysande. Det är bara att hoppas på att någon av höstens övriga 16 inbokade föreställningar har mer att bjuda på. Eller 15 osedda föreställningar kanske jag bör säga, Mamma Mia! har jag sett innan och den kommer inte göra mig besviken. På programmet står:

06/9 Garderoben
14/9 Lulu
15/9 Blackbird
22/9 Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika
23/9 Singin' in the Rain
27/9 Alkestis
04/10 Hemkomsten
11/10 Farliga förbindelser
12/10 Mamma Mia!
27/10 Kärlek och politik
08/11 Älskar dej också
10/11 Lång dags färd mot natt
22/11 Röda Havet 2
29/11 Jösses flickor - återkomsten
15/12 När Harry mötte Sally
17/12 2 x Norén


Sen finns det ju även annat man vill se och det kommer nog att tillkomma en del, med all säkerhet någon musikal i London. På tal om musikaler måste jag bara tipsa om följande klipp där en 11-årig tjej river av en av mina absoluta favoritmusikallåtar på ett hel sjukt bra sätt.

1 år

Nu har det gått ett år sedan jag kluddade ner den första obetydligheten här. Som jag konstaterade redan efter några månader så blev inte mitt bloggande alls som jag hade tänkt mig men det gör inte så mycket. Det är bara att inse att jag har dålig fantasi, saknar inspiration och istället för att bli en variant av Carrie Bradshaw får nöja mig med att skriva om det jag vet mest om, mig själv, och då finns det ändå mycket inom det området som jag inte har en aning om. Eller så kanske det är dags att sluta blogga och göra något annat istället...

Förbränning

Under sommaren har jag försökt hålla min cykling igång genom att cykla söder runt. Efter några veckor tyckte jag att det blev lite kort att bara cykla söder runt trots att det är en dryg mil. Så en dag fick jag hybris och cyklade över till Årstasidan av Årstaviken, vilket jag inte hade gjort om jag hade vetat hur backigt det var där. Nu när jag har börjat jobba igen så cyklar jag som vanligt till och från jobbet, men i lördags morse fick jag ändå för mig att jag skulle cykla söder runt. Jag kom då på att jag istället för att hitta en ny cykelrunda faktiskt kunde cykla två varv runt söder. När jag väl hade cyklat ett varv så kändes början på det andra varvet aningens jobbigare än vad samma sträcka hade gjort ett varv tidigare men när jag hade cyklat ca ett och ett halvt varv kändes helt plötsligt allting mycket lättare och jag insåg att det måste vara detta som är att komma in andra andningen, fast vad vet jag. Så när jag väl hade cyklat mina två varv så funderade jag på att ta ett varv till men som tur var hade jag en tvättid att passa.

Idag hittade jag en rolig kalkylator som jag måste tipsa om. Man kan genom den räkna ut hur mycket energi man förbränner vid olika aktiviteter och jag började naturligtvis med att knappa in värdena för lördagens cykeltur och fick en positiv överraskning när jag insåg att med min nuvarande vikt hade jag förbränt ca 830 kalorier. När den beräkningen var klar tänkte jag att jag måste räkna ut hur mycket 830 kalorier är i sprit räknat eftersom jag var nyfiken på om jag rent av hade cyklat mer än jag drack i lördags. Efter en snabb titt i livsmedelsdatabasen räknade jag ut att det motsvarar 37,5 cl 40%-ig vodka. Jag skulle nog ha cyklat något varv till, framför allt med tanke på att lördagens partajande avslutades på McDonalds. Till mitt försvar vill jag bara säga att jag blev dittvingad...

Jag har köpt mig en akustisk gitarr

Eller jag fick åtminstone en i julklapp julen -95 (eller om det var -96). Allt var Oasis fel. Jag hade en dröm om att kunna spela Wonderwall och hade jag bara en gitarr så skulle det inte vara några problem att lära sig spela. Dessutom trodde jag att jag skulle kunna lära mig spela på egen hand. Om jag har dåligt tålamod nu så är det ingenting mot vad jag hade då. Jag försökte några gånger men en kombination av att jag fick ont i fingertopparna tillsammans med att mina prinskorvar till fingrar gjorde det svårt att ta rena ackord ledde till att gitarren stod i garderoben i sitt fodral oanvänd och mest påminde mig om mitt dåliga samvete och tålamod.

Nu tio år senare är det dags att ta tag i gitarren igen. Jag är nu anmäld till en gitarrkurs i höst vilket nog är ett måste om jag ska göra några framsteg. I en klass tillsammans med en massa andra har jag nämligen svårt att se att jag skulle vara trotsig och ställa gitarren åt sidan efter tio minuter. Sen återstår det att se om ordspråket "Det går inte att lära gamla hundar att sitta" stämmer. Så om ni undrar vad jag gör på tisdagkvällar från den 26:e september så vet ni nu. Sen kan Jocke slänga sig i väggen...

Veckans vägning - Återkomsten

Nu har det gått fem veckor sedan jag senast rapporterade något om min vikt. Varför då kan man fråga sig, har jag inte vägt mig i sommar? Självklart har jag det, men eftersom jag var lite orolig för att jag skulle gå upp i vikt under semestern så ville jag inte redovisa vikten vecka per vecka ifall jag skulle ha gått upp mycket en vecka. Då skulle jag istället kunna välja att redovisa den totala skillnaden i vikt under hela femveckorsperioden. Så hur har det då gått frågar man sig. Jo, enligt följande:

Första semesterveckan: -1,3
Andra semesterveckan: -0,5
Tredje semesterveckan: -0,4
Fjärde semesterveckan: -0,5
Senaste veckan: -0,2

Totalt: -28,9 kg

Det gick alltså rätt bra att gå ner i vikt under semestern också. I och för sig gick jag inte ner ett kilo i veckan men det kommer jag ju inte att kunna göra i all framtid eftersom min basalförbränning är lägre nu än när jag började förändra min diet. Men avmattningen på slutet är nog mer ett tecken på semesterns något osunda leverne. Jag har varit dålig på att hålla måltidsordningen vilket blir svårt om man äter frukost först kl 10 på dagarna. Dessutom har det blivit en del glass och även mer alkohol än vanligt så jag ska väl vara glad att jag har gått ner överhuvudtaget.

Sen var det ju det här med nya mål som jag skulle ha bestämt nu. Men nej, jag har inte satt något slutmål, men väl ett delmål som mycket väl skulle kunna bli ett slutmål. BMI 25, den övre gränsen för att klassas som normalviktig. Det är exakt på hektot 10 kilo dit. Med en rimlig viktnedgång på 0,5 kilo i veckan är jag där först om 20 veckor, dvs vecka 1 2007. OM jag kommer dit vill säga. Man får se hur det går i höst med motion och allt annat runt omkring.

Ta en titt på bilderna nedan. Det skiljer knappt sju månader och knappt 29 kilo mellan bilderna. Den första bilden är tagen på min inflyttningsfest ca tre veckor innan jag började med nutrilettkuren. Den andra bilden är tagen förra veckan. Syns det någon skillnad? Ja just det, frisyren är annorlunda.

London

Två och en halv dag. Så länge klarade jag av att jobba innan det var dags att planera in lite mer semester. Om två månader är det dags att åka till London för att bland annat se Little Britain Live. Hoppas bara att alla terrorister håller sig lugna...

Sittkissare

Jag är sittkissare, jo jag erkänner, jag sitter ner och kissar så fort tillfälle ges. Detta är något jag har gjort så länge jag kan minnas. Genom åren när ämnet har diskuterats, vilket i och för sig inte är tillräckligt ofta, så brukade jag först inte stå för mitt sittande, men när jag senare har erkänt min ståndpunkt har det inte helt sällan visat sig att jag har en hel del medbröder. Anledningen till att jag tidigare inte villigt erkände mitt sittande grundade sig i att det brukade anses omanligt att vara sittkissare. Varför då kan man fråga sig? Jag kan bara komma på en enda anledning till att någon ens skulle kunna komma på tanken att kalla det för omanligt och det är att det bara är kvinnor som sitter och kissar och den anledningen kan knappast möta någon större sympati i modern tid. Faktum är ju att det finns fler fördelar med att sitta än att stå. Så kom igen nu killar, kom ut och erkänn ert kissitteri, det är absolut ingenting att skämmas för!

19 veckor

Det kanske inte är världens mest smarta sätt om man vill få hösten att gå men jag kunde inte låta bli att räkna på hur många arbetsveckor det är kvar till jul. 19 veckor. Det innebär att jag måste ta mig till jobbet 93 dagar till i år om man räknar bort idag och den 3:e november som är den enda lediga dagen i höst för oss statsanställda. Nu kan man få intrycket av att jag inte tycker att det är kul att börja jobba igen, men det är faktiskt rätt lugnt. Det var bara lite jobbigt att komma upp i morse, jag kände mig lite jetlaggad. Passande nog var det riktigt höstväder när jag skulle cykla till jobbet i morse. Härligt!

Årets största söndagsångest?

Sista söndagen på semestern. Jag vill minnas att det brukar vara en av årets mest ångestfyllda dagar och jag hade föreställt mig att det skulle bli det även idag, framför allt eftersom jag även har sett till att vara bakis idag. Men icke! Trots att det alltså är dags att hoppa in i ekorrhjulet igen i morgon så känner jag mig märkligt lugn och harmonisk. Inte ens när jag tänker på alla de saker jag hade tänkt att jag skulle göra under semestern men som det inte blev nånting av får mig ur balans. Det är väl bara att tacka och ta emot. Undrar om man rent av kan äta glass utan att få dåligt samvete...

Godhet

Självgodhet är också en godhet.

Jonas Gardell

The program of today

Får två veckor sedan var jag hos terapeuten för det som var tänkt att vara det näst sista besöket. Innan jag gick dit var jag lugn och avslappnad, dels eftersom jag hade semester men mest för att jag inte hade fått någon uppgift jag skulle ha utfört till besöket. Jag funderade även över vad vi skulle prata om med tanke på att jag ju numera är fullständigt frisk (yeah right). Veckan tidigare hade jag varit nere i föräldrahemmet i Blekinge och vi pratade lite om hur det hade varit och jag berättade att det hade varit bättre än på mycket länge. Sen minns jag inte exakt vad vi pratade om, men jag sa något om att jag mådde så bra och kände mig mer harmonisk och lycklig än någonsin tidigare. Sedan sade jag något som jag själv blev förvånad över: Det ger mig inget att lyssna på kent längre. Självklart tyckte terapeuten att detta var ett friskhetstecken och hon tyckte jag skulle ta vara på känslan jag hade inför detta faktum eftersom den kunde vara bra att plocka fram vid andra separationer. Nåja, tänkte jag, jag kommer ju inte sluta lyssna på kent för gott. Men faktum är att jag lyssnade nästan bara på kent både när jag åkte ner till Blekinge och tillbaka till Stockholm och inte ens liveversionen av låten jag har lovat att aldrig mer prata om gav mig något, låtarna gled mest förbi som någon slags hissmusik. Terapeuten sa att jag borde lyssna på någon annan glad musik nu istället. Ja, sa jag, jag gör det, jag lyssnar bara på Depeche Mode nu. Hon frågade då om inte det inte är någon av deras låtar som jag har haft starka känslor av det negativa slaget till och jag säger att det finns såna låtar men att jag nu bara lyssnar på de låtar som jag blir glad av. Vi pratar sedan om lite annat som jag inte tänker gå in på nu men det handlar om att jag måste ta itu med min konflikträdsla. Men ska det vara så här nu? Ska det vara som att lyssna på Tomas Ledin när jag hör på kent eller kommer det att finnas en väg tillbaka? Eller räcker det att lyssna på Depeche Mode resten av livet? Photographic har varit sommarens låt för mig i alla fall. Sån tur att jag har den i fem versioner i MP3-spelaren.

Rosa skimmer

Jag är inte direkt någon stor romantiker men jag har alltid mer eller mindre trott på kärlek vid första ögonkastet vilket innebär att jag kan bli kär flera gånger om dagen. Det är också av denna anledning jag har trott mig veta ganska omgående när jag träffar någon om det föreligger något intresse från min sida eller ej.

De senaste veckorna har jag tillbringat en hel del tid med en ny bekantskap. Första gången vi sågs var helt okej, han var trevlig och vi kunde prata om det mesta, men det var inte direkt så att det slog några gnistor mellan oss. Andra och tredje gången vi sågs behagade han dessutom dyka upp tio minuter försent vilket inte är någon bra taktik om man vill få pluspoäng hos mig. Dessutom var han väldigt ivrig och gåpåig med att ses vilket inte heller går hem hos mig så bra. Sedan fanns det ett par andra egenheter i hans personlighet/beteende som gjorde mig lite skeptisk till att det skulle kunna bli något men vi har fortsatt att umgås.

Förra veckan så passar jag under alkoholens påverkan på att fråga vad han vill med mig egentligen (dum fråga, jag vet). Han svarar att han inte vet och ger mig samma fråga tillbaka varpå jag ger honom samma svar tillbaka. Han vidarutvecklar sitt svar och säger att han inte känner någon förälskelse men att han tycker om att umgås med mig och att vi har trevligt tillsammans. Han säger att de gånger tidigare då han har blivit tokkär i någon på en gång så är det som att det har uppstått ett rosa skimmer på verkligheten och det har aldrig slutat med att det har blivit något positivt.

Jag förstår precis vad han menar men jag vill ju ha mitt rosa skimmer som en slags flykt från verkligheten, med pirr i magen och allt därtill. Fast ju mer jag tänker på det desto vettigare lät det han sa. Och faktum är att hade han inte varit så ivrig och tagit initiativ i början så hade vi kanske inte setts mer än en gång vilket hade varit trist med tanke på att jag börjar gilla honom mer och mer. Jag har till och med börjat försonats med vissa av hans egenheter. Nåja, vi får se vad som händer helt enkelt. Det kanske dyker upp något skimmer så småningom.

Slutprajdat

I år ska jag inte säga att jag aldrig mer ska gå på Pride. Jag tror jag vågar påstå att jag har haft min roligaste pridefestival någonsin, anledningarna till detta är många, men framför allt har jag mycket att tacka min terapeut vars visdomsord jag numera ständigt har som ledstjärnor i bakhuvudet. Dessutom har en massa bekantas bekanta som jag inte har träffat på länge matat mitt ego och sådant är ju alltid trevligt hur ytligt det än må vara. Sen kan ju rolighetsnivån ha varit högt korrelerad med alkoholintaget men det låter jag vara osagt.

Igår när det var slut hade jag samma känsla som man brukar ha sista söndagen på semestern när det är dags att börja jobba dagen efter igen. Det var till och med som så att när jag skulle sova så låg jag tänkte på sådant som jag skulle ta tag i på jobbet när jag kom tillbaka, trots att jag har semester i en vecka till.

En annan kul grej är att jag har lurat mitt munsår. Normalt sett brukar jag få ett utbrott lagom till pride varje år men jag var smart nog att börja använda vectavir i förebyggande syfte redan för två veckor sedan. Nu återstår bara att se om ett utbrott kommer senare eller om det dröjer ett halvår till nästa gång.

Supersonic

Så här efter tre dagars alkoholkonsumtion börjar man bli lite seg, man är ju inte 20 längre. Fast å andra sidan så behövs det inte så mycket för att komma igång igen. För att bli av med kalorierna från alkoholen tänker en naiv sida av mig att det räcker med att cykla söder runt så är hela gårdagens intag förbränt. Den realistiska sidan av mig vet att det långtifrån är sant men låter den naiva sidan hållas dagar som dessa. Idag har jag cyklat söder runt för femte gången den här veckan och nu är jag nere i under 35 minuter så jag börjar fundera på hur jag ska utvidga min runda. Nu är det snart dags att gå ut och beskåda Prideparaden och fundera vidare på om det blir fest idag också. Förlåt magen, förlåt levern, men tänk på att det inte blir nån alkohol sen när det är dags för cellgifterna.

Bakom mina solglasögon

Som sagt, det kändes som en bra idé även i mer nyktert tillstånd. Fast jag fick i alla fall ner priset till 2000, alltid något.

Pride (In the name of love)

Nu har årets upplaga av Stockholm Pride börjat. Egentligen startade festivalen redan i måndags med seminarier och annat i Pride House men det var först igår som Pride Park öppnade. Varje år när festivalen är över så brukar jag säga att jag aldrig mer ska gå på Pride igen men lik förbannat var jag där igår och minglade runt inne på grusplanen med alla andra HBT:are. Faktum är att det var riktigt kul vilket kan ha berott på min något överdrivna alkoholkonsumtion. Ibland önskar jag dock att det fanns alkolås man kunde sätta på stämbanden så att man inte kunde prata när man uppnått en viss promillehalt och därmed inte riskera att säga en massa dumheter vilket jag gjorde igår. Jag förstår inte varför jag år efter år i berusat tillstånd måste prata politik med alla politiker som är representerade där, jag är ju inte ens så politiskt intresserad. Men det var rätt kul att prata med en tjej från Junilistan vars argument tog slut.

I ett svagt ögonblick tvingade jag ett par killar från gaykören att hålla en audition så att jag skulle få provsjunga. Resultatet blev att jag lovade att skriva upp mig på en lista i deras tält så att körledaren kunde kontakta mig senare. Som tur var så var tältet stängt när jag kom dit. Lite senare höll jag på att köpa ett par solglasögon från Dior för 2250 kr fast det låter som en bra idé även så här dagen efter. Vad som hände annars i parken kan man läsa om på QX.

Idag är det dags för Schlagerkvällen och med tanke på det rådande vädret ser det ut att kunna bli en blöt tillställning. Det ska bli spännande att se vilka gamla avdankade artister som arrangörerna har dammat av i år. Det ska även bli spännande att se om det blir någon alkohol för min del idag, något som just nu känns lite osannolikt med tanke på min mages nuvarande tillstånd...

På promenad - synvinkel # 3

Väldigt ofta när jag är nere på besök i Blekinge har jag negativa tankemönster men nu tänker jag att ska bryta dessa vanor och ställer in mig på att bara tänka positivt på min promenad. Att tänka positivt är något som jag har blivit om inte bra så åtminstone mycket bättre på. Efter en stund kommer jag förbi platsen där jag hade min första fylla i tidernas begynnelse. Minnenena är rätt så vaga på grund av att det var så länge sedan men jag minns att jag bjöds på något ur en plastdunk som någon av de äldre kamraterna hade med sig. Trots det vaga minnet vill jag minnas det som en väldigt rolig kväll. I samband med detta kommer ett annat mindre trevligt minne upp i huvudet. Jag börjar tänka på en händelse som inträffade några år senare. Det hade varit fest hos en kompis och jag kommer hem och går till sängs i hopp om att inte väcka någon. Efter bara ett litet tag upptäcker jag att hela rummet snurrar och jag inser att jag inte mår så bra och springer till badrummet. Dessvärre hinner jag inte ända fram till toalettstolen utan kräker ner badrumsmattan och mer därtill. Nu sover inte alla längre, mamma kommer och tar hand om det hela och säger till mig att gå i säng. Dagen efter minns jag först ingenting när jag vaknar men inser efter en stund vad som hade hänt och får ångest och vill inte går upp. När jag väl pallrar mig upp möter jag en inte alltför road pappa som säger några väl vald ord. Nåja, det är så här i efterhand ett ganska roligt minne ändå.

Lite senare kommer jag till platsen för mitt första hångel men det enda jag kan tänka på är kiosken som låg där. En kiosk som jag och några kompisar gjorde inbrott i. Det var inget planerat inbrott och jag vet inte ens om det skulle gå under begreppet inbrott snarare snatteri eller på sin höjd stöld. Vi gick förbi kiosken under hösten då den var stängd och vi gick och kände på dörrarna till byggnaden. En av dörrarna var öppen, antagligen hade något varit där före oss. Vi hade inte varit där inne länge när vi hör hundskall och hur en bil närmar sig. Vi springer därifrån i panik och får med oss det enda av värde som fanns där; ett flak med läsk och en burk med mynt. Efter det inträffade vågade jag inte gå i närheten av stället på ett bra tag och jag mådde dåligt över vad vi gjort ett bra tag efteråt. Jag kunde inte ens dricka läsken vi hade fått med oss. Nej, tänker jag nu, vad hände med de positiva tankarna jag skulle ha? Jag lämnar kioskområdet och går vidare.

Så småningom kommer jag till en av badplatserna där vi brukade bada på och jag tänker på allt kul som hände där. Jag ser bryggan jag brukade dyka från, flotten jag och kompisarna brukade ligga och snacka skit på, jag minns gången då jag skulle testa att åka vattenskidor, vilket visserligen inte gick så bra. Men till slut tar ändå ett dåligt minne över. Det var en dag på badplatsen, vi hade badat som vanligt och jag märker hur några av tjejerna börjar tissla och tassla. Till slut har det viskats saker till alla som var där. Alla utom till mig. Jag frågar vad de snackar om men ingen vill säga något. Redan på den tiden var jag väldigt nyfiken av mig och till slut lyckas jag få en av mina bästa vänner att berätta vad de hade snackat om. Det visar sig att en av tjejerna tänker bjuda hem alla på kvällen. Alla utom mig. När jag får reda på detta blir jag väldigt besviken, jag har sällan känt mig så utanför. Jag frågar henne varför och hon säger att hon hade blivit sur på mig när vi badade eftersom jag hade dykt i och simmat ner och tagit tag om hennes ben vilket hon inte hade uppskattat. Jaha, tänker jag, det låter ju som något att bli långvarigt sur över, men hon står på sig och säger att hon inte vill att jag ska komma. Men när några av mina kompisar säger att dom inte kommer om inte jag får komma och efter det att jag har bett om ursäkt, för något jag egentligen inte tyckte behövdes ursäkta, så ger hon med sig och säger att jag kan komma om jag måste. När vi sedan kommer dit på kvällen är hon lika glad och trevlig som vanligt och vi pratar inte ens om vad som hände tidigare under dagen. Slutet gott allting gott.

Jag fortsätter min promenad tillbaka mot föräldrahemmet och jag tänker att det är märkligt vad svårt jag har att bara tänka på positiva saker som har hänt. Det är nog lika bra att låta bli att tänka så mycketoch istället bara lyssna på musiken jag har i lurarna och försöka tömma huvudet. Men istället tänker jag på att jag borde ha hälsat på tvillingen och hur nöjd jag kommer att känna mig när jag kommer hem och har förbränt några extra kalorier.