På promenad - synvinkel # 2

Efter närmare tre dygn av total inaktivitet i föräldrahemmet känner jag att jag måste röra på mig för att inte dega ihop helt. Jag bestämmer mig för att ta en långpromenad för att försöka förbränna några av alla de extra kalorier jag har satt i mig de senaste dagarna. Jag börjar gå utan mål men beslutar mig ganska fort för att promenera runt sommarstugeområdena och campingen som finns i närheten. Solen ligger på och steker trots att det börjar bli sen eftermiddag och jag tänker att det är bra eftersom jag då kommer att svettas mer vilket leder till att förbränningen ökar. Tempot jag går i är relativt högt och när jag har gått en knapp kvart kommer jag till en plats där jag känner att jag vill sätta mig ner en stund bara för att vara och fundera lite men jag hör en röst inom mig som säger att jag måste fortsätta gå utan att ta några pauser. Rösten tillhör den delen inom mig som börjar bli lite smått fanatisk och som för ett tag sedan hörde något om att man för att uppnå bästa resultat av promenader ska hålla sig i rörelse hela tiden och inte stanna och pausa. Huruvida detta stämmer har jag ingen aning om men jag tycker det är dumt att chansa och fortsätter min marsch i solen. Under promenaden tänker jag mycket på sådant som har med min viktnedgång att göra. Eller det är snarare som att jag hör en diskussion mellan mitt just nämnda hälsofanatiska jag och mitt mer sansade förnuftiga jag. Ena sidan säger att jag inte ska låta mitt femdagarsbesök i Blekinge få förstöra det som jag lyckats åstadkomma under det senaste halvåret, varpå den andra sidan konstaterar att det tar mer än fem dagar för att bryta de nya bättre vanorna och att jag ju faktiskt inte direkt har svullat på något sätt och att jag dessutom mer eller mindre har lovat viktcoachen att jag inte ska gå ner något mer under sommaren och måste tillåta mig själv lite större utsvävningar. Som vanligt när jag hör sådana inre diskussioner så har jag svårt att ta ställning till argumenten som förs fram utan jag fortsätter med det jag håller på med för stunden vilket innebär att jag fortsätter min promenad i samma höga tempo utan att ta någon paus för att bara sitta ner och kontemplera en stund. När jag sedan efter cirka 45 minuter åter befinner mig vid föräldrahemmet känner jag mig väldigt tillfreds med mitt initiativ och jag verkar ha lugnat båda sidor inom mig.