Borta bra men hemma bäst eller Hur ens värsta sidor kan komma fram i minigolf

Jag måste erkänna att vistelsen i Blekinge var helt okej denna gång, det var nästan så att jag skulle kunna ha tänkt mig att stanna ett par dagar till, men det hade ju varit dumt att utmana ödet och dessutom var det skönt att komma hem igen. Jag tror det faktumet att jag fick mer tid för mig själv än vanligt gjorde att jag trivdes bättre helt enkelt. Det är ju en viss skillnad på att i vanliga fall alltid rå om sig själv mot att besöka föräldrahemmet och falla tillbaka i en roll som trotsig tonåring.

Gårdagens eftermiddag innan tågresan hem tillbringade jag tillsammans med syster och familj. Vi var i Åhus och åt glass och spelade minigolf. Min 20-årige systerson Tobbe var kaxig och sa att han skulle vinna så jag slog vad 50 spänn om att jag skulle vinna över honom och han antog vadet. Det började inte så bra, redan efter fyra hål ledde han med fyra slag. Då var det ju visserligen 14 hål kvar, men om det inte går bra för mig från första början så har jag en förmåga att kunna bli lite småsur och, ursäkta uttrycket, putt. Banorna vi spelade på var inte världshistoriens bästa, långt därifrån. Dessutom hade Tobbe stundtals ett sällan skådat flax medans min puttning eller snarare greenerna lämnade mer att önska. Efter nio hål hade jag visserligen kommit i kapp, men mina nerver var på spänn, det var ju inte bara 50 spänn som stod på spel utan hela min heder... En annan faktor som påverkade mitt temperament var att varje hål tog så lång tid eftersom vi var sex personer och systerdöttrarna slog i princip sju slag på varje hål och det hjälpte inte heller att säga att det räckte att slå sex slag. Nåja. På hål 15 eller liknande, när jag har möjlighet att avgöra matchen, missar jag tre puttar på samma hål, varpå jag först slår klubban hårt i greenen och gör ett hack i densamma och därefter fortsätter jag istället att ta ut mina aggressioner på den stackars gräsmattan bredvid banan samtidigt som jag yttrar väl valda svordomar. Min syster säger att hon inte visste att jag hade ett sånt humör (vilket kan förstås eftersom jag oftast är väldigt lugn och sansad). Jag svarar att det märks att hon inte har spelat minigolf med mig tidigare, vilket hon i och för sig har, men det var över 20 år sedan sist. Jag lyckas i alla fall till slut att vinna med två slag vilket mest var skönt för att då slapp jag höra systersonens snack om hur bra han var vilket jag är övertygad om att jag hade fått höra annars. Slutet gott, allting gott.