På promenad - synvinkel # 1

Något jag gillar är filmer där man får se samma scen ur olika personers perspektiv eller synvinklar, Pulp Fiction är ett lysande exempel på en sådan film. På ungefär liknande sätt, om än inte lika dramatiskt, skulle jag kunna berätta om dagen jag har haft idag. Visserligen är alla synvinklar mina egna, men vad jag menar är att jag kan välja att fokusera mer på vissa händelser när jag berättar just för att jag tycker att dessa händelser är mer intressanta, men samtidigt så utspelar sig parallella tankar i mitt medvetande som jag kan välja att inte låta komma fram eftersom de inte har någon relevans för just den händelse jag väljer att berätta. Jag var ute på promenad idag och kommer nu att berätta om den ur en vald synvinkel. De andra synvinklarna kommer jag att berätta om så småningom.

Tidigare idag var jag ute och gick runt i sommarstugeområdet och vid campingen som finns i närheten av föräldrahemmet där jag befinner mig för tillfället. När jag var liten brukade jag tillbringa en hel del tid av sommaren där, framför allt på campingen där det fanns en spelhall. Under högstadiet/gymnasiet brukade jag sedan även vistas en del i sommarstugeområdet eftersom jag lärde känna fyra tjejer som bodde där, badjävlar som vi brukade kalla dom. Jag minns inte exakt vem jag lärde känna först, men det var någon eller kanske flera av dom som brukade plocka jordgubbar på samma fält som jag en sommar. I alla fall så började vi umgås mycket en sommar och de lärde även känna en del av mina kompisar. Sen under övriga året brukade vi hålla kontakten via telefon men framför allt skrev vi brev till varandra. Så under dagens promenad började jag fundera på om tjejerna, eller deras föräldrar, fortfarande hade kvar sina sommarstugor och jag kände att jag var tvungen att gå förbi för att se om jag rent av kunde se någon av dom där.
När jag kom förbi första stugan där Sofie bodde så såg jag ingen där, men det stod en bil utanför. Jag vet inte hur andra människor skulle ha gjort i samma situation, det finns säkert de som skulle ha gått in och knackat på för att få klarhet i sina funderingar, men jag tillhör inte den typen av människor så jag gick vidare. Bara en liten bit därifrån ligger stugan som Petra bodde i. Inte heller där såg jag några människor, bara en bil, så jag fortsatte gå uppför backen som nu inte alls var lika stor som jag mindes den. När jag sedan kommer förbi stugan där tvillingarna Vicky och Lotta bodde så ser jag först två bilar på uppfarten och när jag sedan kommer närmre ser jag till min stora förvåning en av tvillingarna. I samma ögonblick börjar minnen från förr dyka upp i huvudet och hinner så göra i cirka tre sekunder innan jag ser ett par barn och en man tillsammans med tvillingen. Att jag inte nämner henne med namn beror på att jag inte med hundra procents säkerhet kan säga vem av tvillingarna det var, inte på grund av de var svåra att se skillnad på, utan för att jag bara såg henne lite snabbt från sidan och att det faktiskt var 15 år sedan jag såg henne senast. Så vad gör jag? Går jag in för att hälsa på denna sommarkompis från förr? Nej, så klart inte. Varför inte, kan man fråga sig. Jag blev så ställd helt enkelt, när jag såg henne fick jag en känsla av nervositet i magen. Visst, jag hade gått dit för att se om jag kunde se någon från förr, men jag hade inte förväntat mig att faktiskt göra det. Än mindre hade jag funderat på vad jag skulle göra om jag faktiskt såg någon. I alla fall så fortsatte jag bara att gå förbi men när jag hade gått en bit ångrade jag mig lite men tänkte att jag inte kunde vända eftersom hon med stor säkerhet hade sett mig och då skulle hon ju undra varför jag inte kom in på en gång. Dessutom insåg jag att hon med allra största säkerhet skulle fråga vad jag gör nu för tiden och den har jag ingen större lust att svara på. Men värst skulle ju vara om hon inte kände igen mig, om hon hade förträng hela min existens, då skulle jag bara ha stått där som ett fån. Nä, det var nog lika bra att jag fortsatte min promenad hemåt.