Semester

Förlåt, jag har varit en usel bloggare den senaste veckan. Jag har verkligen haft semester fullt ut och bara slappat vilket har lett till att bloggen också blivit slapp. Av besöksstatistiken att döma verkar de flesta läsare också vara på semester. För alla som har undrat om det inte kommer att dyka upp någon mer synvinkel från min promenad i Blekinge kan jag bara säga att ni kan vara lugna, det kommer en tredje och sista betraktelse, förhoppningsvis redan i morgon. Nu tänkte jag fortsätta slappa.

Att våga följa sina drömmar

Under besöket i hemtrakterna berättade min syster om vad en väninna till henne hade gjort. Väninnan i fråga jobbade som VD-sekreterare på ett företag där hon trivdes både med arbetsuppgifterna och med lönen men nu hade hon sagt upp sig och köpt ett konditori som hon har renoverat och ska driva. Jag avundas människor som vågar göra så här, att ge sig på okänd mark och göra verklighet av sina drömmar. Jag har ofta fantiserat om hur det skulle vara att sluta på mitt nuvarande arbete och skaffa en skivaffär eller en restaurang. Skillnaden är bara att jag är alldeles för feg för att överhuvudtaget ens försöka mig på att realisera en sådan dröm. Jag måste veta att jag får pengar varje månad för att kunna betala allt som måste betalas, veta att jag har en ekonomisk trygghet helt enkelt. Så jag kommer nog att fortsätta vara feg på det området även i fortsättningen men det finns ju en del mindre drömmar som är enklare att göra verklighet av. En sådan dröm kommer jag att försöka ta tag i under hösten, vad det handlar om får jag be att återkomma om eftersom jag inte vill säga för mycket om det skulle visa sig att det inte blir något av det hela...

Vikten av att låta något sjunka in

När man har sett en film så kan ens omdöme om filmen förändras över tid. Detta är av denna anledning jag helst inte vill prata om filmen direkt efteråt eftersom jag vill ge filmen lite tid att sjunka in och komma till sin rätt. Nu finns det ju visserligen filmer som faller i glömska rätt så fort, men filmer som man går och tänker på i flera dagar brukar oftast värderas högre än vad skulle ha gjort om man tvingade ge ett betyg direkt efter man hade sett den. Jag antar att samma sak gäller för böcker som för film, men eftersom jag läser så oerhört lite avstår jag ifrån att ha en åsikt i frågan. Med musik är det lite annorlunda, fast principen är nästan densamma. Men hur är det med livemusik då? Kan en konsert i efterhand upplevas som bättre än vad man tyckte att den var direkt efter konsertens slut? Jag trodde inte det, men så här två veckor efter konserten med Depeche Mode så upplever jag nu att det var en bättre konsert än vad jag tyckte direkt efteråt. Det kan ju visserligen bero på att jag i princip hela dagen har lyssnat på en liveupptagning från en av konserterna på turnén och insett hur grymt bra det var. En låt som jag glömde nämna i min kortrecension var Photographic som jag nästan har kört på repeat emellanåt idag. Behöver man en bra låt att lyssna på när man städar kan jag rekommendera den starkt. Om du inte gillar den så låt den sjunka in en stund.

Borta bra men hemma bäst eller Hur ens värsta sidor kan komma fram i minigolf

Jag måste erkänna att vistelsen i Blekinge var helt okej denna gång, det var nästan så att jag skulle kunna ha tänkt mig att stanna ett par dagar till, men det hade ju varit dumt att utmana ödet och dessutom var det skönt att komma hem igen. Jag tror det faktumet att jag fick mer tid för mig själv än vanligt gjorde att jag trivdes bättre helt enkelt. Det är ju en viss skillnad på att i vanliga fall alltid rå om sig själv mot att besöka föräldrahemmet och falla tillbaka i en roll som trotsig tonåring.

Gårdagens eftermiddag innan tågresan hem tillbringade jag tillsammans med syster och familj. Vi var i Åhus och åt glass och spelade minigolf. Min 20-årige systerson Tobbe var kaxig och sa att han skulle vinna så jag slog vad 50 spänn om att jag skulle vinna över honom och han antog vadet. Det började inte så bra, redan efter fyra hål ledde han med fyra slag. Då var det ju visserligen 14 hål kvar, men om det inte går bra för mig från första början så har jag en förmåga att kunna bli lite småsur och, ursäkta uttrycket, putt. Banorna vi spelade på var inte världshistoriens bästa, långt därifrån. Dessutom hade Tobbe stundtals ett sällan skådat flax medans min puttning eller snarare greenerna lämnade mer att önska. Efter nio hål hade jag visserligen kommit i kapp, men mina nerver var på spänn, det var ju inte bara 50 spänn som stod på spel utan hela min heder... En annan faktor som påverkade mitt temperament var att varje hål tog så lång tid eftersom vi var sex personer och systerdöttrarna slog i princip sju slag på varje hål och det hjälpte inte heller att säga att det räckte att slå sex slag. Nåja. På hål 15 eller liknande, när jag har möjlighet att avgöra matchen, missar jag tre puttar på samma hål, varpå jag först slår klubban hårt i greenen och gör ett hack i densamma och därefter fortsätter jag istället att ta ut mina aggressioner på den stackars gräsmattan bredvid banan samtidigt som jag yttrar väl valda svordomar. Min syster säger att hon inte visste att jag hade ett sånt humör (vilket kan förstås eftersom jag oftast är väldigt lugn och sansad). Jag svarar att det märks att hon inte har spelat minigolf med mig tidigare, vilket hon i och för sig har, men det var över 20 år sedan sist. Jag lyckas i alla fall till slut att vinna med två slag vilket mest var skönt för att då slapp jag höra systersonens snack om hur bra han var vilket jag är övertygad om att jag hade fått höra annars. Slutet gott, allting gott.

På promenad - synvinkel # 2

Efter närmare tre dygn av total inaktivitet i föräldrahemmet känner jag att jag måste röra på mig för att inte dega ihop helt. Jag bestämmer mig för att ta en långpromenad för att försöka förbränna några av alla de extra kalorier jag har satt i mig de senaste dagarna. Jag börjar gå utan mål men beslutar mig ganska fort för att promenera runt sommarstugeområdena och campingen som finns i närheten. Solen ligger på och steker trots att det börjar bli sen eftermiddag och jag tänker att det är bra eftersom jag då kommer att svettas mer vilket leder till att förbränningen ökar. Tempot jag går i är relativt högt och när jag har gått en knapp kvart kommer jag till en plats där jag känner att jag vill sätta mig ner en stund bara för att vara och fundera lite men jag hör en röst inom mig som säger att jag måste fortsätta gå utan att ta några pauser. Rösten tillhör den delen inom mig som börjar bli lite smått fanatisk och som för ett tag sedan hörde något om att man för att uppnå bästa resultat av promenader ska hålla sig i rörelse hela tiden och inte stanna och pausa. Huruvida detta stämmer har jag ingen aning om men jag tycker det är dumt att chansa och fortsätter min marsch i solen. Under promenaden tänker jag mycket på sådant som har med min viktnedgång att göra. Eller det är snarare som att jag hör en diskussion mellan mitt just nämnda hälsofanatiska jag och mitt mer sansade förnuftiga jag. Ena sidan säger att jag inte ska låta mitt femdagarsbesök i Blekinge få förstöra det som jag lyckats åstadkomma under det senaste halvåret, varpå den andra sidan konstaterar att det tar mer än fem dagar för att bryta de nya bättre vanorna och att jag ju faktiskt inte direkt har svullat på något sätt och att jag dessutom mer eller mindre har lovat viktcoachen att jag inte ska gå ner något mer under sommaren och måste tillåta mig själv lite större utsvävningar. Som vanligt när jag hör sådana inre diskussioner så har jag svårt att ta ställning till argumenten som förs fram utan jag fortsätter med det jag håller på med för stunden vilket innebär att jag fortsätter min promenad i samma höga tempo utan att ta någon paus för att bara sitta ner och kontemplera en stund. När jag sedan efter cirka 45 minuter åter befinner mig vid föräldrahemmet känner jag mig väldigt tillfreds med mitt initiativ och jag verkar ha lugnat båda sidor inom mig.

På promenad - synvinkel # 1

Något jag gillar är filmer där man får se samma scen ur olika personers perspektiv eller synvinklar, Pulp Fiction är ett lysande exempel på en sådan film. På ungefär liknande sätt, om än inte lika dramatiskt, skulle jag kunna berätta om dagen jag har haft idag. Visserligen är alla synvinklar mina egna, men vad jag menar är att jag kan välja att fokusera mer på vissa händelser när jag berättar just för att jag tycker att dessa händelser är mer intressanta, men samtidigt så utspelar sig parallella tankar i mitt medvetande som jag kan välja att inte låta komma fram eftersom de inte har någon relevans för just den händelse jag väljer att berätta. Jag var ute på promenad idag och kommer nu att berätta om den ur en vald synvinkel. De andra synvinklarna kommer jag att berätta om så småningom.

Tidigare idag var jag ute och gick runt i sommarstugeområdet och vid campingen som finns i närheten av föräldrahemmet där jag befinner mig för tillfället. När jag var liten brukade jag tillbringa en hel del tid av sommaren där, framför allt på campingen där det fanns en spelhall. Under högstadiet/gymnasiet brukade jag sedan även vistas en del i sommarstugeområdet eftersom jag lärde känna fyra tjejer som bodde där, badjävlar som vi brukade kalla dom. Jag minns inte exakt vem jag lärde känna först, men det var någon eller kanske flera av dom som brukade plocka jordgubbar på samma fält som jag en sommar. I alla fall så började vi umgås mycket en sommar och de lärde även känna en del av mina kompisar. Sen under övriga året brukade vi hålla kontakten via telefon men framför allt skrev vi brev till varandra. Så under dagens promenad började jag fundera på om tjejerna, eller deras föräldrar, fortfarande hade kvar sina sommarstugor och jag kände att jag var tvungen att gå förbi för att se om jag rent av kunde se någon av dom där.
När jag kom förbi första stugan där Sofie bodde så såg jag ingen där, men det stod en bil utanför. Jag vet inte hur andra människor skulle ha gjort i samma situation, det finns säkert de som skulle ha gått in och knackat på för att få klarhet i sina funderingar, men jag tillhör inte den typen av människor så jag gick vidare. Bara en liten bit därifrån ligger stugan som Petra bodde i. Inte heller där såg jag några människor, bara en bil, så jag fortsatte gå uppför backen som nu inte alls var lika stor som jag mindes den. När jag sedan kommer förbi stugan där tvillingarna Vicky och Lotta bodde så ser jag först två bilar på uppfarten och när jag sedan kommer närmre ser jag till min stora förvåning en av tvillingarna. I samma ögonblick börjar minnen från förr dyka upp i huvudet och hinner så göra i cirka tre sekunder innan jag ser ett par barn och en man tillsammans med tvillingen. Att jag inte nämner henne med namn beror på att jag inte med hundra procents säkerhet kan säga vem av tvillingarna det var, inte på grund av de var svåra att se skillnad på, utan för att jag bara såg henne lite snabbt från sidan och att det faktiskt var 15 år sedan jag såg henne senast. Så vad gör jag? Går jag in för att hälsa på denna sommarkompis från förr? Nej, så klart inte. Varför inte, kan man fråga sig. Jag blev så ställd helt enkelt, när jag såg henne fick jag en känsla av nervositet i magen. Visst, jag hade gått dit för att se om jag kunde se någon från förr, men jag hade inte förväntat mig att faktiskt göra det. Än mindre hade jag funderat på vad jag skulle göra om jag faktiskt såg någon. I alla fall så fortsatte jag bara att gå förbi men när jag hade gått en bit ångrade jag mig lite men tänkte att jag inte kunde vända eftersom hon med stor säkerhet hade sett mig och då skulle hon ju undra varför jag inte kom in på en gång. Dessutom insåg jag att hon med allra största säkerhet skulle fråga vad jag gör nu för tiden och den har jag ingen större lust att svara på. Men värst skulle ju vara om hon inte kände igen mig, om hon hade förträng hela min existens, då skulle jag bara ha stått där som ett fån. Nä, det var nog lika bra att jag fortsatte min promenad hemåt.

En söndag i familjens tecken

Om någon för ett par dagar sedan hade frågat mig vad som var mest troligt, att det blir fred i mellanöstern eller att jag skulle spela kubb med mina föräldrar så hade det varit ett klart lägre odds på det första alternativet. Så döm om min förvåning när jag som god son ställde upp på både kubb och pilkastning tillsammans med hela familjen plus morbror och hans familj efter den grillmiddag som mamma hade dragit ihop för min skull. Bara det faktum att hon tror att jag vill träffa en massa släktingar är ett tecken på dåligt omdöme men att hon dessutom tror att jag vill kasta kubb med dessa släktingar är ju nästan än värre. Nåja, det var inte en helt otrevlig kväll, jag har ätit både älg och vildsvin från grillen och slapp dessutom svara på mer än ett fåtal jobbiga frågor om mitt arbete. För övrigt så måste nog ändå dagens största skräll ha bestått i att jag tillsammans med syster och hennes familj har legat på en strand och i princip solat i fyra timmar. Än är inte undrens tid förbi...

Besök på landet

Nu befinner jag mig på landet hos familjen och efter mindre än ett dygn här känns det som att jag redan har tillräckligt med material för att kunna blogga flera månader framöver. Utan att gå in på några detaljer kan jag säga att det var längesedan jag kände så starkt för att äta som jag gjorde under lördagsförmiddagen. Nåja, det blev en trevlig lördag i alla fall. Jag var i Kristianstad på Tivolirock för att se på Eskobar och Thåström vilket var väl spenderade pengar trots alldeles för korta spelningar.

För övrigt så måste jag ha hört något av det mest bizzara i textväg när jag satt i bilen hem efter att mina föräldrar hade hämtat mig vid tåget i fredags. Föräldrarna lyssnar som vanligt på P4 och det är något program som handlar om vilka som är nominerade till årets dansband och dessutom får man höra en låt från vart och ett av de nominerade banden. Fråga mig inte vad banden hette, men jag tror att alla hade namn i stil med dubbelnamn med Z och annat som hör hemma i den där svängen. I alla fall var det en av låtarna där refrängen löd "Du är nyskild, lonely och ensam". Jag trodde det fanns en gräns även för dansbandstextförfattare men icke. I alla fall så kändes hela situationen som en väldigt passande inramning till var jag hade hamnat.

Semester

Nu är det äntligen dags för semester, inget mer arbete förrän den 14:e augusti. Istället blir det en hel månad som uteslutande kommer att ägnas åt att bara vara och det ska bli underbart. Jag börjar med att åka ner till familjen i Blekinge i några dagar så att jag har det överstökat och kan ägna mig åt semestern på riktigt när jag kommer tillbaka till Stockholm igen på onsdag kväll. Nu är det dags för mig att bege mig till Centralen och åka tåg för första gången på länge. Spännande!

Veckans vägning

Senaste veckan: -1,5 kg
Totalt: -26,0kg

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag förstår ingenting. Det måste vara den här nya glassdieten som gör susen...
Då är alltså målet att om fem veckor inte ha gått upp någonting. Det innebär även att Veckans vägning tar semester och återkommer den 17 augusti.

Början och slut

Har ni tänkt på hur svårt det ibland kan vara att skriva ett brev eller mail bara för att man saknar en bra början och/eller ett bra slut? Man har något man vill säga men man har ingen bra ingång till eller avslutning på det man vill säga. Samma problematik torde även författare och manusförfattare ställas inför och med all säkerhet även bloggare. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat skriva om någon idé eller tanke jag har haft men där jag efter några tafatta försök att framlägga problematiken helt enkelt har raderat det jag skrivit på grund av att jag har misslyckats med inledningen. I nuläget är jag dessutom oinspirerad och i behov av semester. Sån tur att det bara är två arbetsdagar kvar innan semesterns början och arbetets slut.

Final(ly)

Det har spelats final i fotbolls-VM mellan Italien och Frankrike i kväll, om någon nu har lyckats missa det. Så här en timme efter att Italien vann på straffar sitter jag fortfarande och funderar på vad italienaren sa till Zidane som fick honom att tappa fattningen och likt en tjur stånga italienaren i bröstet. På förhand höll jag inte direkt på något av lagen men efter Zidanes utvisning höll jag till skillnad från publiken i Berlin på Italien. Nåja, det är i alla fall rätt skönt att VM är över, nu kanske det kan visas nåt annat på TV igen.

Depeche Mode på stadion

Gårdagens konsert med Depeche Mode på Stockholm Stadion var ungefär som den i Globen i våras fast kortare och lite sämre, mest på grund av att man tappar lite av ljusshowen eftersom det är så ljust ute så här års och det verkar som att bandet själva också påverkas av ljuset eftersom dom börjar lite segt men blir bättre och bättre efterhand som mörkret försöker sänka sig över arenan. En annan faktor som var bättre i våras var publiken trots att den inte var helt på topp då heller.

Men en konsert med Depeche Mode är ju alltid en höjdare oavsett dessa invändningar. En liten besvikelse var dock att min favoritlåt In your room inte riktigt nådde de höjder som jag hade hoppats på. Kvällens största behållning var istället Walking in my shoes, tillsammans med låtarna som aldrig gör en besviken, Enjoy the silence, Personal Jesus och Never let me down again.

Vatteninnehåll

I den här värmen som råder nu så är det väl fler än jag som svettas en del. Då är det viktigt att se till att få i sig mycket vätska så att man inte blir uttorkad. De flesta drycker innehåller ju mycket vatten men det finns även en hel del man kan äta för att få i sig vatten. Att det är mycket vatten i gurka vet de flesta eftersom man brukar säga att det procentuellt sett är mer vatten i gurka än vad det är i havet. Men det är kanske svårare att tänka sig att till exempel blomkål (92%) och broccoli (90%) innehåller mer vatten än standardmjölk (88%) och rödvin (88%). Så om ni blir törstiga i sommarvärmen, käka en lök (91%) istället för att dricka juice (89%).

Vämjelig värme

Klockslag: 23:54
Temperatur ute: 22,4
Temperratur inne: 28,1

Jag står snart inte ut längre, hur är det tänkt att man ska kunna sova?

Veckans vägning

Senaste veckan: -0,5 kg
Totalt: -24,5kg

Så där, då var det fjärde och sista delmålet uppnått. Nu väger jag lika mycket som för halva mitt liv sen ungefär, det vill säga lika mycket som jag vägde på mönstringen när jag var 18 år. Då gäller det bara att sätta upp nya delmål eller allra helst ett rimligt slutmål. Ska jag rent av vara nöjd nu? Ska jag klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat, det räcker nu? Visst, om jag skulle hålla den här vikten resten av livet så skulle det vara helt okej, men för tillfället så känns det mer lockande att fortsätta gå ner i vikt och då är frågan hur mycket. Var någonstans ligger idealvikten och vad är egentligen en idealvikt?

Ska man ha det av mig kritiserade BMI-måttet som måttstock, vilket är enkelt att använda, så är ju frågan vilket BMI jag ska sluta på. Jag har tidigare skrivit om BMI och underförstått antagit att det är ett mått som alla känner till, vilket visserligen en hel del gör, men det kanske kan vara på sin plats att förklara det lite närmare.

BMI (Body Mass Index) är ett mått som relaterar kroppsvikten till längden. Man räknar ut sitt BMI genom att ta sin vikt i kilo dividerat med sin längd i meter i kvadrat. En tvåmetersman som väger 100 kilo har ett BMI på 25 (100/(2*2)) medan en person som är 180 cm men som också väger 100 kilo har ett BMI på 30,9 (100/(1,80*1,80)). Här kan man räkna ut sitt BMI och även en del andra mått. Gränsen för normalvikt och olika typer av övervikt brukar variera lite beroende på vem man frågar. Vissa hävdar dessutom att skalorna är olika för män och kvinnor och att skalorna dessutom skiljer sig åt över ålder, men en ganska vanligt förekommande skala ser ut som följer:

<18,5: Undervikt
18,5–24,9: Normalvikt
25–29,9: Måttlig övervikt
30–34,9: Måttlig fetma
35–39,9: Kraftig fetma
>40: Svår fetma

Så, då återgår jag till mig själv igen. Ska man se rent hälsomässigt så ser man få hälsorisker vid BMI över 27, så skulle jag ha det som mål så ska jag gå ner 7,5 kilo till. Ska jag istället ha som mål att komma under 25 i BMI och kunna kalla mig själv för normalviktig så ska jag gå ner 14,5 kilo till, vilket skulle innebära en total viktnedgång på 39 kilo. Eller ska jag inte sätta någon målvikt? Ska jag bara fortsätta äta som nu och se vilken vikt jag slutar på? Eller kommer jag rent av att bli fanatisk och börja träna hårt och bli värsta fitnessförespråkaren? Nåja, det sistnämnda är inte så troligt, jag är fortfarande av den bestämda uppfattningen att träning är tråkigt.

Som vissa uppmärksamma läsare har noterat så har jag konsekvent låtit bli att någonstans nämna min aktuella vikt eller den vikt jag hade när jag började, detta framför allt beroende på att jag inte precis har varit stolt över min vikt. Vad som gjort det än mer jobbigt är att vikten har varit högre än vad den har sett ut att vara. Till exempel så gissade en kollega på att jag vägde mindre när jag började än vad jag väger nu. Som man lätt kan förstå av siffrorna ovan så var det en rätt ansenlig vikt jag började på. Vissa som har koll på min längd har ändå kunnat räkna ut min vikt vid ett tillfälle, nämligen den vecka jag gick under 30 i BMI, då jag slutade vara kliniskt fet (ja, vissa skalor kallar personer med BMI>30 för kliniskt feta). Dessutom har jag vid det här laget redan muntligen berättat för de flesta vad jag väger/vägde och med det i åtanke tillsammans med dagens uppnådda viktmål tänkte jag att det nu är dags att börja tala klarspråk.

För 154 dagar sedan, den 2 februari när jag började dieten, vägde jag 124,4 kilo och hade ett BMI på 36,3 och led alltså av kraftig fetma enligt tabellen ovan. Nu har 24,5 kilo försvunnit, det vill säga nästan en femtedel och jag väger nu 99,9 kilo (BMI 29,2).

Så vad är den främsta orsaken till den lyckade viktnedgången? Är det min starka vilja? Kanske i början, men hade det inte varit för min viktcoach/terapeut så hade jag nog aldrig lyckats så bra. Fast det svåra är ju inte att gå ner i vikt utan att hålla kvar viktnedgången, så än har jag ju inte sett slutet på det här experimentet.

Så hur ser det nya målet ut? Inte vet jag, men jag har lovat mig själv att konkretisera ett mål efter sommaren. Viktcoachen tyckte att jag under sommaren inte behövde ha som mål att gå ner något mer utan att jag bara skulle försöka hålla vikten (hon sa att normalt sett brukar de flesta gå upp två kilo under semestern). Jag tyckte det lät som ett bra mål. Det kör vi på!

Gratis är gott

Jag visste att det skulle komma en dag då det skulle visa sig vara lönsamt att gilla kent. Jag visste inte hur eller i vilket sammanhang, bara att det för eller senare skulle komma ett tillfälle då det skulle löna sig. Så idag var dagen här. På lunchen var jag på den för tillfället enda sommaröppna restaurangen i närheten för att köpa med mig lunch. När jag kommer fram för att beställa en alaskafilé i tomatsås med kokt potatis säger serveringestjejen till mig att jag har en snygg t-shirt. Vad jag har på mig, för första gången, är den kenttröja jag inhandlade i Hultsfred för knappa tre veckor sedan och som jag nästan hade glömt bort. När jag sedan kommer till kassan för att betala ropar serveringestjejen till kassatjejen att jag inte ska betala, att dom bjuder på lunchen. Det visar sig att serveringestjejen är kenttokig och bland annat har kentloggan tatuerad i nacken. Nu ska jag alltid ha kenttröjan på mig när jag handlar mat där.

Kvällsdopp

För lite drygt två timmar sedan frågade en granne om jag skulle följa med till Långholmen och bada. Jag blev själv förvånad när jag efter en stunds funderande svarade ja. Jag tror det var mitt första utomhusbad sedan 1997. Att det inte har blivit något dopp sedan dess beror mest på att de jag känner som brukar bada mest ligger och steker sig i solen istället för att just bada. Jag hade nästan glömt hur skönt det var att bada och dessutom slipper man ju solen så här dags. Det känns som att det kan bli mer bad i sommar.

Robbie Williams på Ullevi

Det har väl knappast undgått någon att Robbie Willams har lirat på Ullevi i helgen. Inte heller kan man ha missat de fantastiska recensionerna som den brittiske entertainern fick. Och visst var det en väldigt bra konsert, men jag tycker ändå att spelningen på Stockholm stadion i juli 2003 var snäppet bättre. Anledningen till att jag tyckte det var bättre då tror jag har att göra med att jag då för tre år sedan stod betydligt närmre scenen. Uppe på Ullevis läktare, där jag stod i helgen, är man helt utelämnad till storbildsskärmarna eftersom man annars har svårt att se något annat än vad som ser ut att vara en liten myra som springer omkring på scenen vilket gör att man tappar en dimension av upplevelsen. Ytterligare en anledning är att jag tyckte att scenen var snyggare då, eller de rörliga smart utnyttjade videoskärmarna för att vara exakt.
Varför tyckte då recensenterna och Robbie själv att det var bättre i helgen än för tre år sedan? Svaret är enkelt: Publiken. Jag vet inte vad det beror på, men alla som hävdar att stockholmare är stela och tråkiga får definitivt vatten på sina kvarnar.
Konsertens utan tvekan absoluta höjdpunkt var Angels, en låt som knäcker på skiva men som live växer än några steg.
Som kuriosa kan nämnas att vissa i sällskappet skämde ut sig genom att be om en B-kändis autograf samtidigt som han dissade OS-guldmedaljören som stod precis bakom...

Halvårsskifte

Så har då halva 2006 passerat och som vanligt undrar man var all tid tog vägen och innan man har fått något svar på den frågan så kommer resten av året också ha passerat. Sedan kommer ännu ett år och går, decennier passerar tills det till slut är dags att kasta in handduken. Det är tankar som dessa som brukar göra mig nedstämd, men för tillfället biter de inte på mig vilket känns otroligt skönt. Om jag tidigare har levt i nuet så kan man säga att jag gör det än mer nu, fast på ett positivt sätt till skillnad från förrut. För det är ju faktiskt så att vi ska alla en gång dö, som någon så klokt skaldade, och hur floskligt det än må låta så gäller det att ta vara på nuet och göra det bästa av det lilla liv man fått. Men det visste ni ju redan.