VLCD: Dag 11

När jag nu börjar se slutet på den hårda 14-dagarsdieten börjar jag oroa mig för hur det ska bli sedan. De här 14 dagarna är ingenting i svårighetsgrad jämfört med vad som komma skall; resten av livet. Som vanligt har jag en förmåga att göra allting så dramatiskt. Jag vet ju hur det gick för knappt tre år sedan när jag förändrade mina kostvanor. Det gick bra i ett par månader, jag tappade 10-15 kilo, jag lessnade och gick så småningom upp allt igen. Var jag inte motiverad? Är jag mer motiverad den här gången? Vad är det som säger att det kommer att bli annorlunda denna gång? Inget. En viss motivation måste ju finnas, annars hade jag knappast gått med på att äta pulver i två veckor, dessutom har jag ju köpt en bok om KBT för viktnedgång. Fast det här med KBT är jag nog för obstinat för att fixa på egen hand, för när frågan kommer om varför jag äter för mycket eller fel när jag vet hur man ska äta rätt, så förväntas jag hitta någon underliggande psykologisk förklaring till mitt beteende, men mitt självklara svar är: För att det är gott.

Jag var inne på Hemköp tidigare i kväll på väg hem efter ett bortkastat besök på Dramaten (se inte Fedra kan jag bara säga) för att köpa lite vatten och titta på lite kyckling, vilket är vad jag får äta första avvänjningsdagen. Jag drabbades då av panik när jag såg all mat som låg där. Jag tänkte att jag aldrig kommer att få äta mig mätt igen och att jag aldrig mer kommer att få äta godis. Helst av allt ville jag bara köpa en påse ostbågar, men istället flyr jag ut med mitt vatten och lätt fuktade ögon. Påpassligt sjunger Chris Martin att Nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard. Så sant.

Så vad händer nu då? KBT-boken kommer inte att funka beroende på att man ska ta hjälp av den innan man börjar gå ner och dessutom ska man ge vart och ett av de nio stegen en vecka vardera, vilket gör att det skulle dröja över två månader innan jag är avprogrammerad. Ska jag börja frossa igen innan dess? Knappast. Dessutom gillar jag inte bokens förhållningssätt riktigt. Den hävdar att felaktigt ätbeteende har att göra med stress och irritation på jobbet och hemma, något som inte jag direkt lider av. Innan man börjar läsa om de nio stegen ska man under en veckas tid svara på följande frågor varje dag:

1. Vad har hänt idag? Beskriv händelser/situationer på arbetet eller hemma som på olika sätt engagerat dig och berört dig.
2. Hur har du tänkt kring händelserna? Vilka känslor har händelserna väckt hos dig?
3. Hur tror du att din uppfattning av dagens händelser har påverkat ditt ätbeteende?
4. Om du tänker igenom de händelser som du tagit upp, anser du att dina tankar och slutsatser av det som hänt varit realistiska?
5. Skulle man kunna tolka händelsen/händelserna på ett annat sätt än vad du gjort?
6. Hur skulle en annorlunda tolkning av det som hände idag ha kunnat påverka ditt ätbeteende under dagen, tror du?

På fråga ett ger jag samma svar som mamma alltid fick när hon ställde frågan när man kom hem från skolan och därmed faller ju frågorna som följer. Suck, jag behöver professionell hjälp. Måste jag gå ner i vikt då? Nej, det finns inga måsten, som pappa alltid sa, men jag kanske inte vill dö av en hjärtinfarkt vid 55 års ålder som morfar. Dessutom kunde det ju vara kul att hitta några nya kläder som passar: Förutom ett par jeans har jag inte köpt några kläder sedan 2004, allt är för litet. Nä, nu ska jag besinna mig innan söndagsångesten tar över helt. Vad ska jag göra nu då? Jag får ju inte ens frossa…