Vi skämtar MED honom

Jag har i hela mitt vuxna liv varit överviktig, för att använda ett fint ord. Jag minns inte riktigt när det började, men jag blev mobbad för min vikt redan på högstadiet, vilket jag i efterhand inte riktigt kan förstå när jag ser bilder på mig från den tiden. Men det är klart, något måste ju de svagsinta ha att slänga ur sig när de känner sig besegrade av min överlägsna intelligens...

Jag blev kallad en varianter på tjockis, framför allt fatso och tjocken. Hur jag minns det? Vissa saker sätter djupa spår helt enkelt. Jag minns ett tillfälle då min klass hade en lektion med vår klassföreståndare och under lektionen börjar en kille i klassen, vi kan kalla honom Lilla Råttan, göra sig rolig på min bekostnad. Glåporden brukade oftast komma på rasterna så det var aldrig någon lärare som brukade höra något. Men nu på lektionen så hörde klassföreståndaren klart och tydligt och han reagerade direkt och sa något i stil med att det där var inte roligt, så där säger man inte, be om ursäkt. Då säger Lilla Råttan: -Men vi skämtar ju inte OM honom, vi skämtar MED honom, eller hur? Lilla Råttan tittar åt mitt håll för att få mitt medhållande. På den tiden kunde man ju spelets regler, jag spelade det själv ibland, så jag svarade att det är ingen fara, det är lugnt. Helst av allt vill jag bara slå något hårt i huvudet på Lilla Råttan eller ännu hellre såra honom djupt, men det låg inte i min natur.

Nu låter kanske det här värre än vad det var, visst allt är sant, men det var inte så att jag direkt gick runt och såg mig själv som ett mobbingsoffer. Då har det egentligen känts värre på senare år, för av samma anledning som man då blev mobbad blir man nu nobbad. Fast nu är jag bättre på att hantera det hela, man ska inte ödsla tid på sådana som inte förtjänar det.