Musikaler

Musikaler verka vara något som delar befolkning i två läger: De flesta verkar antingen avsky eller älska musikaler, själv tillhör jag den senare kategorin. Visst finns det i ärlighetens namn även de som har en neutral inställning också, men dom är bara ambivalenta. Musikaler måste vara den mest optimala formen av underhållning (såvida inte upphovsmannen är 18 år gammal och har baserat den på kentlåtar).

Jag såg min första musikal på teater rätt så sent, det var i London hösten -97. Innan dess sträckte sig mitt musikalkunnande inte mycket längre än till The Sound of Music, vilken jag hade tvingats se otaliga gånger på video under uppväxten eftersom det var en av syrrans favoritfilmer. När jag var i London -97 skulle jag gå och se något på egen hand en kväll eftersom resten av mitt fotbollsnördiga resesällskap istället skulle gå och se nån korpmatch. Efter lite funderade föll valet på Miss Saigon. Behöver jag säga att jag blev tagen på ett sätt jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är fortfarande en av de starkaste teaterupplevelserna jag haft och jag förbannade mig själv för att jag inte hade sett någon musikal tidigare.

Jag har funderat på vilken som är min favoritmusikal, men jag har svårt att välja ut bara en, det varierar med dagsformen. Igår såg jag filmversionen av Rent, en musikal jag sett i två olika uppsättningar, den är en av mina favoritmusikaler. Musikal på film kan ju lätt kännas lite konstlat, vilket vissa i och för sig tycker att det gör redan på scen, så det krävs en del arbete för att förflytta en musikal från scen till film. Men jag blev positivt överraskad av filmen och då hade jag redan höga förväntningar. Dessutom är det ju kul att sex av de åtta huvudrollerna i filmen görs av samma skådisar som vid urpremiären av musikalen på Broadway. Se den!

Forget regret, or life is yours to miss