Morddag = dödsdag, eller?

Idag är det 20 år sedan Olof Palme dog. Eller är det verkligen det? Klart är i alla fall att han blev skjuten kl 23:21 just den 28 februari. Han dödförklarades på Sabbatsbergs sjukhus klockan 00.10 den 1 mars men i dödsattesten står det att dödsfallet inträffade den 28 februari, att han avled omedelbart av skottet i ryggen, men det står i dödsattesten att dödsplatsen var sjukhuset. Gör man en sökning i Sveriges dödbok 1947-2003 så står det att han dog den 28 februari.

Låt oss säga att han faktiskt dog den 1 mars eller för sakens skull kan vi låtsas att han låg i koma i en vecka och dog den 7 mars. När blev han då mördad? Om han blev mördad den 28 februari så måste han väl rimligen även ha dött den dagen, eller? Kan man bli mördad en dag och avlida först en vecka senare? Kan det vara så att det finns någon slags praxis vid mord som gör gällande att det är attentatsdagen som ska gälla som dödsdag?

För knappt två och ett halvt år sedan mördades som bekant även Anna Lindh. Man brukar ibland se och höra att hon mördades den 11 september 2003 men faktum är ju att hon blev attackerad den 10 september, men det stämmer ju att hon avled den 11 september vilket även står som dödsdatum i Sveriges dödbok. Utifrån det här så stämmer inte mitt resonemang om att man sätter attentatsdagen som dödsdag, vilket känns bra. Men fortfarande så undrar man ju vilken dag hon blev mördad…

Längtan

Med risk för att vara tjatig: Är det inte onsdag snart!!!
Expressen
Aftonbladet
GP
DN

John Gabriel Borkman

Jag var och såg John Gabriel Borkman på Dramaten i fredags. En av huvudrollerna görs av en av mina favoritskådisar nämnligen Jan Malmsjö. Det var en mycket bra föreställning och för en gång skull verkar det som att jag och Ingegärd Waaranperä på DN är överrens. I vanliga fall brukar hon dissa det som jag gillar och tvärtom. Lars Ring på SvD var också relativt positiv. Gå och se!

Goodnight lovers

Om jag skyndar mig lite nu så hinner jag gå och lägga mig före kl 23, vilket inte har hänt på evigheters evigheter. Efter att i telefon ha fått små smakprov från dagens Depeche Mode-konsert i Göteborg så längtar jag än mer till onsdag då det är Stockholms tur att få besök. Men vad hade sänggående med DM att göra? Inte mycket mer än titeln eller nåt...

Ringleader of the Tormentors

Så lyder titeln på det kommande albumet från Morrissey. Det släpps den 3:e april, det vill säga dagen efter hans konsert på Hovet. Jag har hoppats på att skivan skulle komma ut på nätet innan dess så att man hann lyssna in sig på de nya låtarna innan man hörde dom live. Till min stora glädje har jag redan hittat skivans tre första spår, däribland den kommande singeln You have killed me. Hur det låter? Fantastiskt tror jag nog att jag vågar påstå. Fast med hans röst så kan musiken låta hur som helst och man tycker ändå det är fantastiskt. Då väntar jag bara på nio spår till.

Doping i curling?

Igår när svenskorna hade vunnit OS-finalen i curling och dom sa att dom skulle på dopingkontroll så undrade jag varför. Okej, jag vet att alla medaljörer och några till ska testas i samtliga grenar, men kommer någon av de som tävlar i curling någonsin att dopa sig? Jag menar vad skulle det ge? Vad har man för glädje av att bli starkare eller mer uthållig i just curling? Sen slog det mig att vissa lugnande medel säkert klassas som doping vilket kan motivera en dopingkontroll. Spännande slut på matchen var det i alla fall.

Musikaler

Musikaler verka vara något som delar befolkning i två läger: De flesta verkar antingen avsky eller älska musikaler, själv tillhör jag den senare kategorin. Visst finns det i ärlighetens namn även de som har en neutral inställning också, men dom är bara ambivalenta. Musikaler måste vara den mest optimala formen av underhållning (såvida inte upphovsmannen är 18 år gammal och har baserat den på kentlåtar).

Jag såg min första musikal på teater rätt så sent, det var i London hösten -97. Innan dess sträckte sig mitt musikalkunnande inte mycket längre än till The Sound of Music, vilken jag hade tvingats se otaliga gånger på video under uppväxten eftersom det var en av syrrans favoritfilmer. När jag var i London -97 skulle jag gå och se något på egen hand en kväll eftersom resten av mitt fotbollsnördiga resesällskap istället skulle gå och se nån korpmatch. Efter lite funderade föll valet på Miss Saigon. Behöver jag säga att jag blev tagen på ett sätt jag inte hade kunnat föreställa mig. Det är fortfarande en av de starkaste teaterupplevelserna jag haft och jag förbannade mig själv för att jag inte hade sett någon musikal tidigare.

Jag har funderat på vilken som är min favoritmusikal, men jag har svårt att välja ut bara en, det varierar med dagsformen. Igår såg jag filmversionen av Rent, en musikal jag sett i två olika uppsättningar, den är en av mina favoritmusikaler. Musikal på film kan ju lätt kännas lite konstlat, vilket vissa i och för sig tycker att det gör redan på scen, så det krävs en del arbete för att förflytta en musikal från scen till film. Men jag blev positivt överraskad av filmen och då hade jag redan höga förväntningar. Dessutom är det ju kul att sex av de åtta huvudrollerna i filmen görs av samma skådisar som vid urpremiären av musikalen på Broadway. Se den!

Forget regret, or life is yours to miss

Dom ljuger

Dom som säger att frukt är godis ljuger.

Coca Cola Light

Jag upptäckte igår när jag var och handlade att coca cola light har bytt sötningsmedel. Istället för att som tidigare vara sötad med aspartam är den nu sötad med sukralos, vilket verkar vara ett permanent byte av sötningsmedel för light-colan. Varför kan man då undra. Kanske för att aspartam har varit och är ifrågasatt som sötningsmedel utifrån olika hälsoperspektiv. Är då sukralos bättre? Efter lite googlande får jag uppfattningen att det är minst lika omtvistat som aspartam, jag hittade bland annat en svensk sida som uppmanade till bojkott av produkter innehållande sukralos, vilket inte är så många än så länge. I vilket fall som helst så var jag ju så klart tvungen att köpa den nya colan bara för att få veta hur den smakar. Det var två saker som slog mig. Dels så är eftersmaken från aspartam borta, så klart, det är ju positivt. Men istället smakar den lite avslagen, nästan som att det är mindre kolsyra i den från början, vilket jag inte tror är fallet. Det kanske bara var ett dåligt exemplar jag fick tag på, jag kanske måste testa en flaska till, fast då kanske man bli sjuk och dör...

Melodifestivaldeltävling #1

Gårdagens melodifestivalkval måste vara något av det sämsta i dessa sammanhang. Dåliga låtar, dåliga artister, dålig programledare, dålig runt-omkring-produktion, det enda som var okej var Andreas Johnson. Måtte det bli bättre till nästa vecka.

Hur hälsar du?

Du är bjuden hem till en kompis på fest. På festen finns det personer som du har träffat via din kompis tidigare, ni talades då vid men du är inte helt säker på att personen ifråga kommer ihåg dig. Nu är det är dags att hälsa på dessa personer, hur gör du?

1. Du hälsar och presenterar dig med ditt namn precis som att ni aldrig har setts förrut.
2. Du hälsar, presenterar dig med ditt namn och säger att ni har setts förrut.
3. Du hälsar utan att ens säga ditt namn.

Vad tror ni jag gör? Självklart avvaktar jag och inväntar den andres hälsningsförfarande. Om han eller hon hälsar enligt alternativ nummer två eller tre så är det ju lugnt, men om det är alternativ nummer ett som används så kan man ju börja fundera på varför. Är det för att:

1. Han minns helt enkelt inte att ni har setts.
2. Han är inte helt säkra på att ni har setts och tar det säkra före det osäkra.
3. Han är artig och väluppfostrad och tycker det är passande att presentera sig med namn eftersom han kanske inte minns vad du heter eller tror att du kanske inte minns vad han heter.

Om svaret nu återigen är alternativ nummer ett så kan man ju börja fundera på varför han inte mins dig. Är det för att:

1. Du är en trist och anonym typ som inte gör så mycket väsen av dig.
2. Han har dåligt minne och har svårt att minnas flyktiga bekantskaper.
3. Han minns egentligen att ni har setts men är bara dryg och bitter.

Inte alternativ nummer ett igen va? Alternativ nummer tre är ju annars en förklaring som funkar i alla lägen. Tänk på det nästa gång er charm verkar ha gått någon förbi.

(utan titel)

Okej, här kommer det första inlägget skrivet i berusat tillstånd. Ehh, vad var det jag skulle skriva? Det var ju nåt viktigt jag kom att tänka på när jag var på väg hem. Fan, jag kommer inte på vad det var. Skit samma, det kanske dyker upp senare. Jag har nog överskridit det önskvärda kaloriintaget under lördagen, men det gör inte så mycket, det var det värt. Fast jag hade varit duktig och planerat bra under dagen så att jag skulle kunna partaja ikväll. Men det blev nog ändå för många snittar och drinkar ändå, men klart mindre än vad den gamle Niclas hade stoppat i sig. Nu återstår frågan om jag ska se den osedda bandade schlagerdeltävlingen nu eller om jag ska sova först. Fast jag vet ju redan hur det gick så jag kan nog hålla mig till i morgon. Dessutom känns det som att jag redan har fyllt min schlagerkvot efter en kväll på Lino. Det är tur att det snart är dags för Depeche i Globen. Jo, nu kom jag på vad det var jag skulle skriva. Men det kräver en längre utläggning, jag tar det i morgon. I morgon är en annan dag.
God natt!

Hypokondri

Jag brukar beskyllas för att vara hypokondrisk vilket det väl i och för sig ligger en viss sanning i, men det är inte så farligt och det brukar gå lite i perioder. Häromdan blev jag utsatt för en påtvingad hypokondri skulle man kunna säga. Min rygg som hade krånglat lite smått i fem veckor började i tisdags att göra ordentligt ont så då var det dags att gå till farbror doktorn. Jag beskrev mina problem, med ryggen alltså, och han blev lite konfunderad och ville att jag skulle lämna blod- och urinprov och dessutom få ryggen röntgad. Jag frågade vad blodproven skulle kunna visa och då sa han att jag inte skulle oroa mig, men att han ville klargöra att det inte var något allvarligt som typ cancer. Så får inte en läkare säga till mig, klart man har cancer då. Han skrev ut lite schyssta piller som jag inte vågade äta mer än en av sorterna. Igår eftermiddag ringde läkaren och under de få sekunder som hann passera mellan det att jag förstod att det var läkaren och att han berättade att proverna var bra så hann jag tänka att jag hade en tumör på ryggraden och att min obetydliga lilla liv skulle vara över. Men så var det alltså inte denna gången, fast jag har ju inte fått resultatet från röntgen än... Fast den ena sortens piller jag fick verkar ha gjort susen, nu verkar jag vara bra i ryggen igen. Märkligt.

VLCD: Slutresultat del 1

Då var äntligen den hårda dieten över, den fortsätter visserligen lite smått under en veckas tid, men att få äta bars istället för pulver känns som ett lyft och längtar redan efter de 75 gram kyckling jag ska äta till lunch. Så vad har hänt under två veckor? Jo följande:

• Vikt: -8 kg
• Midja: -4 cm
• Stuss: -3 cm
• Krage:-1 cm

Undrar hur lång tid det tar att gå upp åtta kilo om jag börjar äta som vanligt igen...

Väntan, alltid denna väntan

Jag tycks tro att jag lever i en utopi där alla alltid kommer i tid till sina möten när det i själva verket är så att jag är omgiven av tidsoptimister. Jag kommer inte själv alltid i tid, men oftast är jag ute i god tid och av någon anledning tror jag att alla andra också fungerar på samma sätt, vilket jag borde ha lärt mig att de inte gör eftersom det finns notoriska senkommare i bekantskapskretsen. Eftersom jag själv inte gillar att vänta vill jag inte att andra ska behöva vänta på mig.

Jag verkar dessutom ha en naiv inställning när det gäller läkarbesök eller liknande. Jag kommer oftast minst fem minuter innan ihop om att läkaren eller vem man nu ska träffa redan är klar med föregående besök. Tjena. Jag var på vårdcentralen idag och fick vänta drygt 20 minuter efter innan läkaren dök upp i väntrummet. Likadant var det i höstas när jag skulle till tandläkaren och fick vänta knappt en halvtimme på att få komma in. Tider man sitter och väntar känns ju dessutom dubbelt så lång mot vad den egentligen är och man sitter och blir stressad och kan inget göra. Är det någonsin någon som kommer i tid till ens möten? Är civilisation på väg att gå under? Är det dags att avskaffa tidsbegreppet? Jag väntar på svar...

The Soundtrack of My Life

Om du bara fick spela en sång som sammanfattade hela ditt liv, vilken skulle du då välja? Ungefär så löd frågan som Johhny Cash gestaltad av Joaquin Phoenix fick i den utmärkta filmen Walk the Line som jag såg igår. Jag har funderat lite på vad svaret skulle bli om jag fick den frågan och det har dykt upp lite olika alternativ i huvudet, men jag har ingen självklar vinnare, jag är snarare uppe i en samlingsskiva vid det här laget. Jag återkommer med låtlistan när den är klar... Vilken låt skulle du välja?

Du och Jag Maten

Alla låtar jag hör just nu tycks handla om mat, undrar vad det beror på...

VLCD: Dag 11

När jag nu börjar se slutet på den hårda 14-dagarsdieten börjar jag oroa mig för hur det ska bli sedan. De här 14 dagarna är ingenting i svårighetsgrad jämfört med vad som komma skall; resten av livet. Som vanligt har jag en förmåga att göra allting så dramatiskt. Jag vet ju hur det gick för knappt tre år sedan när jag förändrade mina kostvanor. Det gick bra i ett par månader, jag tappade 10-15 kilo, jag lessnade och gick så småningom upp allt igen. Var jag inte motiverad? Är jag mer motiverad den här gången? Vad är det som säger att det kommer att bli annorlunda denna gång? Inget. En viss motivation måste ju finnas, annars hade jag knappast gått med på att äta pulver i två veckor, dessutom har jag ju köpt en bok om KBT för viktnedgång. Fast det här med KBT är jag nog för obstinat för att fixa på egen hand, för när frågan kommer om varför jag äter för mycket eller fel när jag vet hur man ska äta rätt, så förväntas jag hitta någon underliggande psykologisk förklaring till mitt beteende, men mitt självklara svar är: För att det är gott.

Jag var inne på Hemköp tidigare i kväll på väg hem efter ett bortkastat besök på Dramaten (se inte Fedra kan jag bara säga) för att köpa lite vatten och titta på lite kyckling, vilket är vad jag får äta första avvänjningsdagen. Jag drabbades då av panik när jag såg all mat som låg där. Jag tänkte att jag aldrig kommer att få äta mig mätt igen och att jag aldrig mer kommer att få äta godis. Helst av allt ville jag bara köpa en påse ostbågar, men istället flyr jag ut med mitt vatten och lätt fuktade ögon. Påpassligt sjunger Chris Martin att Nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard. Så sant.

Så vad händer nu då? KBT-boken kommer inte att funka beroende på att man ska ta hjälp av den innan man börjar gå ner och dessutom ska man ge vart och ett av de nio stegen en vecka vardera, vilket gör att det skulle dröja över två månader innan jag är avprogrammerad. Ska jag börja frossa igen innan dess? Knappast. Dessutom gillar jag inte bokens förhållningssätt riktigt. Den hävdar att felaktigt ätbeteende har att göra med stress och irritation på jobbet och hemma, något som inte jag direkt lider av. Innan man börjar läsa om de nio stegen ska man under en veckas tid svara på följande frågor varje dag:

1. Vad har hänt idag? Beskriv händelser/situationer på arbetet eller hemma som på olika sätt engagerat dig och berört dig.
2. Hur har du tänkt kring händelserna? Vilka känslor har händelserna väckt hos dig?
3. Hur tror du att din uppfattning av dagens händelser har påverkat ditt ätbeteende?
4. Om du tänker igenom de händelser som du tagit upp, anser du att dina tankar och slutsatser av det som hänt varit realistiska?
5. Skulle man kunna tolka händelsen/händelserna på ett annat sätt än vad du gjort?
6. Hur skulle en annorlunda tolkning av det som hände idag ha kunnat påverka ditt ätbeteende under dagen, tror du?

På fråga ett ger jag samma svar som mamma alltid fick när hon ställde frågan när man kom hem från skolan och därmed faller ju frågorna som följer. Suck, jag behöver professionell hjälp. Måste jag gå ner i vikt då? Nej, det finns inga måsten, som pappa alltid sa, men jag kanske inte vill dö av en hjärtinfarkt vid 55 års ålder som morfar. Dessutom kunde det ju vara kul att hitta några nya kläder som passar: Förutom ett par jeans har jag inte köpt några kläder sedan 2004, allt är för litet. Nä, nu ska jag besinna mig innan söndagsångesten tar över helt. Vad ska jag göra nu då? Jag får ju inte ens frossa…

KBT

Igår kom boken, Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi, som ska hjälpa mig att gå ner till 62 kg. Jag började läsa den och tappade efter en stund fokus. Det är ju som jag nämnt tidigare så att jag har problem med att läsa böcker. Men jag lyckades i alla fall skärpa till mig så pass mycket att jag kunde läsa hela inledningen och till och med veta vad den handlade om. Nu ska det bli spännande att se om jag kan läsa resten utan att tankarna svävar iväg och dessutom om KBT funkar på mig. Avig som jag är har jag redan bestämt mig för att det inte går att ändra mina tankebanor, men jag ska ta mitt förnuft till fånga och göra ett försök.

VLCD: Dag 8

Hurra, jag är mer än halvvägs. Fast det är inte rikgtigt sant. Efter de fjorton dagarna på nutrilettpulver så kan man inte bara hux flux börja äta vanlig mat igen, då chockar man magen och tarmarna. Detta innebär att det blir en övergångsperiod då jag fortfarande äter nutrilett men även äter mer och mer vanlig mat. Dag 15 till exempel så får jag bara äta vanlig mat till lunch och det jag får äta är 60 gram grillad kyckling (utan skinn) eller fisk, sky, sallad, tomat och gurka. Jag ser fram emot den kycklingen redan nu. Fast nu har det nästan gått så långt så att jag har glömt bort hur det är att äta på riktigt, det har blivit en rutin i att blanda ihop och skaka sitt näringsintag. Resultatet hittills är minus fyra kilo. Trevligt.

Topp fem: Filmer av Ang Lee

Crouching Tiger, Hidden Dragon
The Ice Storm
Brokeback Mountain
Förnuft och känsla
Hulk

Om ni råkar visar brösten under Superbowl...

så tröstät inte glass. Såg ni bilden på Janet Jackson i Expressen igår? Jag tänkt jag skulle ringa henne och erbjuda lite av min nutrilett.

Morrissey

På måndag släpps biljetterna till konserten med Morrissey på Hovet den 2:a april. Det blir första gången jag kommer att se Morrissey live och jag insåg att jag redan har rätt så höga förväntningar. Frågan är bara HUR bra There is a light that never goes out kommer att vara. För han måste ju spela den.

Vi skämtar MED honom

Jag har i hela mitt vuxna liv varit överviktig, för att använda ett fint ord. Jag minns inte riktigt när det började, men jag blev mobbad för min vikt redan på högstadiet, vilket jag i efterhand inte riktigt kan förstå när jag ser bilder på mig från den tiden. Men det är klart, något måste ju de svagsinta ha att slänga ur sig när de känner sig besegrade av min överlägsna intelligens...

Jag blev kallad en varianter på tjockis, framför allt fatso och tjocken. Hur jag minns det? Vissa saker sätter djupa spår helt enkelt. Jag minns ett tillfälle då min klass hade en lektion med vår klassföreståndare och under lektionen börjar en kille i klassen, vi kan kalla honom Lilla Råttan, göra sig rolig på min bekostnad. Glåporden brukade oftast komma på rasterna så det var aldrig någon lärare som brukade höra något. Men nu på lektionen så hörde klassföreståndaren klart och tydligt och han reagerade direkt och sa något i stil med att det där var inte roligt, så där säger man inte, be om ursäkt. Då säger Lilla Råttan: -Men vi skämtar ju inte OM honom, vi skämtar MED honom, eller hur? Lilla Råttan tittar åt mitt håll för att få mitt medhållande. På den tiden kunde man ju spelets regler, jag spelade det själv ibland, så jag svarade att det är ingen fara, det är lugnt. Helst av allt vill jag bara slå något hårt i huvudet på Lilla Råttan eller ännu hellre såra honom djupt, men det låg inte i min natur.

Nu låter kanske det här värre än vad det var, visst allt är sant, men det var inte så att jag direkt gick runt och såg mig själv som ett mobbingsoffer. Då har det egentligen känts värre på senare år, för av samma anledning som man då blev mobbad blir man nu nobbad. Fast nu är jag bättre på att hantera det hela, man ska inte ödsla tid på sådana som inte förtjänar det.

VLCD: Dag 5

Dieten rullar på, fortfarande sugen på mat, inget direkt godissug. Börjar känna mig lite tröttare än tidigare, men det kan ju bero på energibristen. Sen är det där det med nummer ett och nummer två, men somliga är så känsliga så jag lämnar det...

VLCD: Dag 4 eller Söndag i soffan

Så där ja, då har man klämt de tio första avsnitten på säsong två av Desperate Housewives och är nästan i fas. Att tillbringa största delen av söndagen i soffan passar rätt så bra eftersom jag för tillfället inte vill gå på stan och utsättas för mat- och snaskfrestelser. Fyra dietdagar är avklarade och jag börjat komma in i något slags tillstånd av välbefinnande. Eller välbefinnande är nog inte rätt ord, jag är fortfarande sugen på mat och snask och jag har mycket tankar runt mat, men jag har funnit mig tillrätta med nutriletten och jag har börjat fundera på hur det ska bli när kuren är över. Risken är att jag faller tillbaka i samma gamla vanor som tidigare. För att minska risken för återfall har jag börjat kika på böcker om kognitiv beteendeterapi och hittat en som verkar bra. Undrar om den finns som talbok...

VLCD: Dag 3

Jag kan inte bestämma mig. Jag vet inte om jag är mest trött på hallondrycken eller chokladdrycken. Däremot är potatis/purjosoppan god. För att få lite omväxling mot de senaste 60 timmarnas ensidiga matintag (eller matintag vet jag inte om jag vill kalla det, energiintag är en bättre beskrivning) så drack jag kaffe. Svart. Jag vet inte när jag drack svart kaffe senast, det måste ha varit den 11:e september 2004, eller det hade nog blivit den 12:e vid det laget, brände mig på handen gjorde jag i vilket fall, strunt samma, vad jag ville komma fram till var att det smakade gott. Jag som avskyr svart kaffe i vanliga fall. I övrigt då? Tja vad ska jag säga. Jag är grymt sugen på riktig mat, en köttig biff, klyftpotatis och bearnaisesås vore gott. Till och med en morot vore gott. Däremot så är inte sötsuget så påtagligt vilket ju är bra. Jag har bara ätit tre av sju påsar än idag, vilket är två mindre än tidigare dagar, det kanske är därför jag är så hungrig nu. Nä, nu ska jag gå och blanda till en påse, får se om det blir hallon eller choklad. Pest eller kolera...

Årets filmer 2005

Så har det äntligen blivit dags att presentera listan över 2005 års bästa biofilmer. Bara för att klargöra så är det alltså listan över de filmer som hade premiär på svenska biografer under 2005 och som jag har sett på bio, inte nödvändigtvis under 2005. Under året hade 261 filmer premiär, vilket är rekord, av dom har jag sett 70 på bio, vilket inte är ett rekord. Listan ser ut som följer:

1. Sideways
2. Järn 3:an
3. Old boy - Hämnden
4. Broken flowers
5. Finding Neverland
6. King Kong
7. Crash
8. Batman begins
9. Sin City
10. Zozo
11. Hawaii, Oslo
12. Kung fu hustle
13. Star wars: Episod III - Mörkrets hämnd
14. Million dollar baby
15. Ray
16. Den bästa av mödrar
17. Dolt hot
18. Vera Drake
19. Hotell Rwanda
20. Harry Potter och den flammande bägaren
21. Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet
22. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
23. De feta åren är förbi
24. Saw
25. Attentatet på Richard Nixon
26. Kalle och chokladfabriken
27. A Tale of two sisters
28. Barnet
29. The Aviator
30. Kingdom of heaven
31. I hennes skor
32. Världarnas krig
33. Kiss Kiss, Bang Bang
34. A Love Song for Bobby Long
35. Mun mot mun
36. Gråta med ett leende
37. Tolken
38. Dead man's shoes
39. Manderlay
40. Bang Bang Orangutang
41. Wallace & Gromit -Varulvskaninens förbannelse
42. Om Sara
43. A history of violence
44. The constant gardener
45. Sandor slash Ida
46. Constantine
47. Mysterious skin
48. Sex, hopp och kärlek
49. The Machinist
50. Closer
51. Primer
52. The jacket
53. Mr and Mrs Smith
54. En geishas memoarer
55. Pieces of April
56. En långvarig förlovning
57. Kärlek tur och retur
58. In good company
59. The Island
60. Kinsey
61. Carambole
62. Stockholm Boogie
63. Harrys döttrar
64. Flightplan
65. Saved!
66. The Forgotten
67. Life aquatic
68. Fantastic four
69. Liftarens guide till galaxen
70. Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv

VLCD: Dag 1

Efter att ha avslutat gårdagen med att äta en stor kebabtallrik till middag och senare trycka i mig tre chokladbollar och 200 gram nötchoklad (jo jag tog i lite, och det var mer vilja än sötsug som krävdes för att få att jag skulle få i mig de sista bitarna men det kommer aldrig att hända igen) så vaknade jag spänd av förväntan om hur nutriletten skulle smaka. Jag öppnar en påse med hallonsmak, den luktar helt okej, blandar ut den med 2,5 dl vatten och skakar blandningen i den erhållna shakern. Nu luktar det inte lika gott längre, men efter att ha smakat på det som skulle föreställa min frukost så tycker jag ändå att det är rätt så gott och tänker att jag nog skulle kunna leva på det här. Efter att även ha druckit en del vatten så känner jag mig lika mätt som jag brukar göra efter frukosten. Senare på förmiddagen är det dags för påse nummer två av dagens sju tillåtna. Nu blir det chokladsmak och den visar sig smaka helt okej den med. Det här kommer ju att finfint tänker jag. Ett par timmar senare är det dags för lunch och då blev det hela två påsar av svampsoppa. Den var väl inte lika god, men det kan ju ha berott på att jag tillagade den genom att ta varmt vatten från kaffeautomaten som jag sedan rörde ner pulvret i, vilket gjorde att det blev lite klumpar i soppan. Efter lunchen känner jag mig ändå mätt, men magen kurrar lite efter ett tag ändå, jag kan förstå att den börjar undra vad det är frågan om. Det är även nu som det börjar bli en viss gasbildning som leder till utsläpp både här och där. Fram till nu har allt gått relativt bra, jag har tuggat tuggummi som substitut och inte känt något direkt sötsug, vilket jag i och för sig inte brukar känna dagtid. När det senare på eftermiddagen är dags för nästa påse så börjar det kännas lite trist och det är även nu tankarna på riktig mat och framför allt godis börjar komma. Jag tänker att det ska bli skönt att komma hem och få äta lite choklad, men innan jag ens har tänkt tanken klart kommer jag på att jag ju inte får äta choklad på ett par veckor och helst aldrig mer, åtminstone inte i samma kvantiteter som tidigare. Suck. Väl hemkommen sätter jag på tv:n och det första jag ser är reklam för chips. Jag stänger av tv:n igen. Blandar till en påse choklad som jag dricker upp, blandar till en påse hallon som jag ställer in i frysen i hopp om att den ska förvandlas till en smaskig sorbet. Det gör den inte. Men det var kul att äta något med lite tuggmotstånd i alla fall. Nu är dag ett avklarad och jag är övertygad om att jag ska klara 13 dagar till, men jag är rätt säker på att jag kommer att vara rätt så less på nutrilett vid det laget. Men gud vad slank jag kommer att vara...

Sista matdagen på ett tag

I morgon är det dags. VLCD. Förra veckan fick jag en kartong innehållandes nutrilettpåsar med pulver som ska blandas med vatten och utgöra min kost under de kommande 14 dagarna. Choklad, hallon, svampsoppa och purjo/potatissoppa. Mums… Det är med blandade känslor jag ser fram emot de kommande två veckorna. Vad kommer jag att tappa mest? Vikt eller förstånd? En positiv grej med del hela är att jag kommer att spara en hel del pengar. Jag har ingen riktigt koll på hur mycket jag lägger på mat och snask under en tvåveckorsperiod, men en del blir det ju. Dessutom så är ju nutrilettkuren gratis, hade jag köpt en tvåveckors intensivkur i butik så hade den gått lös på runt 1000 kronor. Klockan 17 idag ska jag till en fotograf och ta lite Före-bilder i en studie, vilket känns lite överflödigt, sen återstår det att se om det blir några Efter-bilder. Senare i kväll tänkte jag som ett sista frosseri och som en avskedspresent till mitt sockerberoende sätta i mig en stor chokladkaka med andakt och njuta.