söndag, augusti 19, 2007

Midnattsloppet

Ja vad ska man säga. Träningen inför loppet var väl inte den bästa men jag tänkte att jag nog skulle bli taggad av att det var tävling och att alla människor runtomkring skulle sporra mig till att göra något utöver vad man kunde förvänta sig (det vill säga springa milen på under en timme) så jag var riktigt laddad innan loppet, rentav nervös och övertänd kanske. Det gick ganska bra i början men eftersom jag inte hade någon aning om hur fort jag sprang så var det svårt att säga hur jag egentligen låg till. Vid första vätskekontrollen började problemen. Efter att ha druckit kändes det som att vattnet bara skvalpade runt i magen vilket inte alls är behagligt när man ska springa men jag fortsatte kuta på ändå. Efter halva loppet började det kännas lite tungt, antagligen bara för att jag visste att det var dags för den långa stigningen upp mot Sofia kyrka och den negativa sidan av mig tänkte att nu skiter jag i det här och går hem istället men den positiva sidan fick överhanden och såg till att jag tog mig upp hela vägen springandes, visserligen i väldigt låg fart. Uppe på toppen kände jag mig stark och tänkte att det här ska nog gå bra men så kändes det inte i backen upp mot Fjällgatan men jag tog mig uppför där också. Vid den andra vätskekontrollen fick jag problem igen eftersom jag försökte dricka och andas samtidigt vilket inte var så smart. Efter att ha hostat en stund hade jag inget syre kvar och tröttnade en aning. Sen var det dags att ta sig upp mot Mosebacke och det var inte heller någon barnlek och jag tänkte att nu är det dags att börja gå men innan jag hade tänkt den tanken klart tänkte jag istället att här ska det fan inte gås nånting, jag ska springa hela vägen i mål. Väl uppe på Mosebacke återstod två kilometer och mycket löpning utför och jag tänkte att det här kommer att gå bra och att jag rent av kanske skulle kunna spurta lite på slutet. Men väl ute på Hornsgatan fanns inte så mycket krafter kvar och gatan hade aldrig tidigare sett så lång ut. När jag såg klockan ovanför mållinjen la jag ändå in en liten spurt för att jag skulle komma under 64 minuter vilket jag inte gjorde när jag väl såg det officiella resultatet idag; 64 minuter och 24 sekunder. Väl i mål kände jag mig först lite besviken men med lite distans var jag helnöjd med tanke på att jag tidigare bara har sprungit utomhus cirka fem gånger och att jag aldrig har varit i närheten av att springa en mil, inte ens på löpbandet. Kommer jag att springa midnattsloppet igen? Självklart, och då ska det bli en bra bit under timmen.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Grymt bra jobbat Niclas!! :-)

Anonym sa...

Jag är jätteimponerad!!

Anonym sa...

Kanonduktigt vännen!
Är grymt imponerad.
Kramix