Pandoras ask

I torsdags var jag hos viktcoachen för andra gången. Efter första besöket var jag inte så väldigt imponerad, framför allt eftersom det mesta hon sa var sådant jag redan kände till, såsom tallriksmodellen och vikten av måltidsordning. Andra besöket började med att hon gav lite andra kostråd, hon såg på min hemläxa, vilken bestod i att jag skulle ha skrivit ner allt jag hade ätit till lunch och middag de senaste två veckorna, vilket hon tyckte så bra ut. Efter det pratade vi om hur jag brukar hantera vissa matsituationer, t.ex. bufféer och annat. Efter cirka 40 minuter började något mycket intressant hända.

Hon frågar vad jag har för mål i livet. Jag svarar att jag väl inte har några direkta mål, vilket får henne att se lite frågade ut. Jag förklarar att jag mest tar en dag i taget och jag beskriver hur studierna och yrkeslivet mest har varit ett resultat av slumpen utan några självklara val eller mål. Då frågar hon varför jag vill gå ner i vikt. Tja, svarar jag, jag vill bli hälsosammare, vara frisk och leva så länge som möjligt. Ja men då har du ju ett mål då, säger hon. Jo kanske det, säger jag, men det är mest för att jag har sån dödsångest. Har du alltid haft det, undrar hon. Efter en stunds tystnad svarar jag: Sedan jag var 13 år och åtta månader. Hon frågar vad det var som hände då och jag svarar att Mormor och Farmor dog med två veckors mellanrum.

Nu känner jag hur allt brister och jag börjar gråta. Hon sträcker fram en pappersnäsduk (precis så som man sett på film) och efter en stunds hulkande förklarar jag att när Mormor dog så kändes det så fruktansvärt orättvist och jag tänkte att varför var det just Mormor som dog och inte Farmor och att två veckor senare dog Farmor. Viktcoachen, som även har läst en massa beteendeterapi, förvandlas nu till psykolog och hon ställer en massa frågor eller snarare kommer med påståenden och jag instämmer i allt hon säger. Hon säger att jag nu som vuxen förstår att det inte var mitt önsketänkande som gjorde att Farmor dog, men att det inte var lika självklart för mig att förstå när jag var 13. Hon fortsätter bland annat med att säga att detta antagligen ledde till att jag inte vågade önska mig något mer utav livet och att jag allt sedan dess har haft en massa känslor som jag har stängt inom mig (att jag är känslomässigt hämmad var ju i och för sig ingen nyhet) och att jag har sökt trygghet i att äta (redan första gången sa hon att äta är en försvarsmekanism lika stark som att fly eller gå till attack vid fara). Helt plötsligt känns det som att allt bara faller på plats. Jag vill först inte tro att något som hände för över 20 år sedan fortfarande kan påverka mig så starkt, men inser att det inte är helt omöjligt och jag känner mig på något sätt oerhört lättad. I bara farten börjar jag babbla om annat som hänt, saker som hon säger bara har ökat på mitt känsloförtryck.

När min tid är slut säger hon att jag för tillfället ska glömma alla kostråd och att vi istället måste arbeta med mina känslor. Vi har öppnat en ask, säger hon. Pandoras ask. Jag förstår vad hon menar, även om det inte direkt är all världens lidande vi har släppt löst. Min uppgift till vi ses nästa gång är att skriva ett brev till min döda Mormor utifrån vad jag kände när jag var 13 och hon dog. Nu undrar jag mest vad jag ska använda för typsnitt, font och radavstånd eller om jag rent av ska använda en blyertspenna.