Livet är glatt

I morse när jag i vanlig ordning var på väg till Slussen så höll jag på att omkomma i en tragisk isolycka. På Tavastgatan är trottoarerna som på så många andra ställen så här års fulla av is från långsamt tinande stuprännor. I vanliga fall brukar jag gå mitt i gatan men en mötande bil hade tvingat upp mig på trottoaren. Samtidigt gick jag och läste på ett kvitto från Mariahallen som jag nyss hade hittat i fickan och jag blev nyfiken på vad blomkålen som hade inhandlats kvällen innan gick lös på (blomkål är en förhållandevis dyr grönsak). Djupt försjunken i kassakvittot observerar jag inte den gigantiska isfläck som jag snart skulle bekanta mig närmare med. Några sekunder senare ligger jag där på marken med värkande höft och armbåge. I fallet drar jag dessutom med mig den bock som har stått på isfläcken och just varnat för den. Jag säger några väl varda svordomar i huvudet och börjar kravla mig upp. I vanliga fall är det rätt lugnt och inte så mycket folk på gatan vid den här tiden på morgonen, men naturligtvis inte idag. Knappt har jag hunnit komma upp på fötter igen förrän ett cykelbud dyker upp från ingenstans och min första tanke är att vad fasen gör ett cykelbud på Tavastgatan före kl 8 på morgonen. Han frågar om det gick bra, eller rättare sagt så är det vad jag tror att han säger, jag hör ju inte eftersom jag i vanlig ordning har musik i öronen, jag svarar i alla fall att det är okej. Jag ställer tillbaka den nerrivna bocken men tydligen ställer jag inte tillbaka den tillräcklig bra. Jag börjar gå därifrån och vänder mig om och ser en man som antagligen har beskådat hela händelseförloppet. Han står nu vid olycksplatsen och han flyttar bocken någon decimeter samtidigt som han säger något och ler. Skit på dig, tänker jag och går därifrån samtidigt som en massa till synes ovanligt morgonpigga människor går förbi mig och ler hånfullt. Det är morgnar som dessa man i alla fall kan säga att det är tur att det är fredag.