Film film film

Igår var det Guldbaggegala, idag kom Oscarsnomineringarna och så smånigom kommer även min lista över 2005 års bästa filmer. Undar vad som är mest spännande...

Kent på Hultsfred

Dagens nyhet är att Kent gör sin enda spelning i sommar på Hultsfredsfestivalen.
Åka eller inte åka? Det är frågan det...

Köteknik

Efter att nu ha köat för biljetter live (det vill säga att man går och ställer sig utanför ett biljettförsäljningsställe och väntar tills de öppnar) tre gånger de senaste åren så börjar jag få lite koll på när och var man bör ställa sig. Det bästa stället verkar vara Turistbyrån i Sverigehuset. Enligt rapporter brukar det vara mer folk både vid globen och boxoffice. När jag köade till U2-biljetter för ca 15 månader sen kom jag ca 45 minuter innan och då var det ca 30 pers framför i kön. När jag i höstas köade för biljetter till Depeche Mode var jag där två timmar innan och då var det bara två personer före mig. Idag när det var dags för biljettsläpp till nästa konsert med Depeche Mode så tänkte jag att det borde räcka att komma dit kl 8, men jag råkade komma dit redan 7:45. Då var det tre pers framför mig och han som stod före mig hade kommit kl 7:10. Vid åtta börjar det droppa in mer och mer folk i kön. Så nästa gång tänker jag komma 7:55, för man vill ju inte köa mer än nödvändigt, köa är något av det absolut tråkigaste som finns, men till konserter som dessa är det värt det och ibland även nödvändigt för att få tag på biljetter. Suffer well liksom.

Söndagspyssel

Söndagar i kombination med att vara seg och bakis och dessutom bara sitta inne hela dagen brukar i mitt fall leda till att jag blir extra blödig. Dagar som dessa är till exempel extra bra lämpade för menlösa romantiska komedier som andra dagar skulle ha fått lägre betyg än vad de nu får. Det är också dagar som dessa jag får för mig att jag ska vara kreativ och skapande. Tyvärr slutar det alltför ofta med att jag sitter och gör svenska översättningar till engelska låtar vilket oftast brukar sluta i patetiskt raka översättningar som inte alls funkar och som därför raderas lika snabbt som de blev nedskrivna. Nä, då är bättre att lyssna på Barry Manilows femtiotalsalbum istället...

Tvättlektion

När jag fick nycklarna till min nya lägenhet så blev jag lite varnad för en kvinna som bor i huset och som är lite speciell. Tydligen så gäller det att komma på god fot med henne annars kan man få ett helvete. Det var inte riktigt så ordförande och vice ordförande uttryckte det, men det var det som var innebörden. Jag har sprungit på henne några gånger och har varit trevlig och inte gett henne någon anledning att inte tycka bra om mig.

Klockan 10 idag började min tvättid och när jag kom till tvättstugan så gissa vem som är där. Jodå, tokiga tanten. Hon var inte riktigt klar med ena maskinen och bad om ursäkt för det, men sa att hon hade förlängt mitt tvättpass med en timme in på nästa pass. Jaha, tänker jag, så den som har bokat nästa tvättpass ska lida för att hon inte var klar i tid. Dessutom såg jag på bokningslistan att hon hade tvättat de två sista passen under gårdagen. Därpå börjar hennes tvättstugepredikningar. Först om hur dåligt städat det brukar vara i tvättstugan, att hon har hittat diverse kvarglömda saker i tvättmaskinen, till och med kondomer, och att hon minsann alltid städar och idag har hon till och med tömt papperskorgen. Eftersom jag redan nu är trött i öron i mitt yrvakna tillstånd så håller jag med om allt hon säger, vad annat kan man göra. När hon har ondgjort sig klart över städningen börjar hon svamla om hur viktigt det är att använda förtvätt, annars löser man inte upp proteinerna som finns i blod, ägg, choklad och sperma. Då tänkte jag att det sistnämnda lär ju inte vara något problem som hon behöver oroa sig för. Vad ska hon nämna härnäst, tänker jag, hon har ju redan pratat om kondomer och sperma. Jag hinner knappt tänka klart tanken innan hon säger att förtvätt också är ett måste när man tvättar underkläder, annars kan det vara svårt att få bort sekretet från stjärtan, jo hon sa stjärtan. Nu ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot nästa möte med tanten på tre trappor.

Hälsa eller inte hälsa

Ibland när man ser någon som man inte riktigt känner eller någon som man inte känner längre så brukar i alla fall jag bli lite osäker på om jag ska hälsa eller inte. Det är inte så att jag vill vara dryg och inte låtsas om att jag känner igen personen i fråga, det handlar mer om att jag inte vill ta det första steget och hälsa först utan vill gärna vänta och låta den andra personen heja först. Det enklaste är ju i och för sig att låtsas att man inte ser honom eller henne. På sätt slipper man ju fundera på hur man ska göra, men det är ju en lite tråkig inställning i sig.

Igår när jag hade satt mig på bussen från jobbet så ser jag att snett emot mig ett par säten bort sitter pojkvännen till en tjej som jobbade på mitt jobb tidigare. Jag har pratat med honom några gånger, men det var säkert två år sedan sist. Jag bestämmer mig i alla fall för att jag ska hälsa på honom och sitter därför och tittar åt hans håll och väntar på att han ska titta upp från boken han läser. Efter några sekunder tittar han upp och så klart väntar jag på att han ska hälsa först, men det gör han inte, han tittar raskt ner i boken igen. Jaha, tänker jag, kände han inte igen mig? Och i så fall måste han ju ha undrat vad det var för en idiot som satt och stirrade på honom. Eller ville han helt enkelt inte kännas vid mig? För att slippa riskera att möta hans blick igen låtsades jag sova resten av bussfärden. Nu vet jag hur jag ska bete mig nästa gång jag ser någon som jag inte riktigt vet om jag ska hälsa på.

Live Forever

Augusti 1994, 23 år gammal, har just avslutat min sista sommar på pappersbruket i Nymölla och har åkt tillbaka till Linköping för att påbörja det som visade sig bli sista terminen på universitetet där. Hemma i min studentlägenhet som så ofta på den tiden står TV:n på och ljudet från MTV brer ut sig över rummet. Plötsligt hör jag ett trummintro som jag inte hört tidigare. Det får mig att fästa blicken på TV:n och jag får strax veta att låten heter Live Forever och att gruppen heter Oasis. På en stol fastsatt på en vägg sitter sångaren och sjunger.

Maybe, I don’t really wanna know
How your garden grows
Cause I just wanna fly
Lately, did you ever feel the pain
In the morning rain
As it soaks you to the bone

Redan efter första versen har låten fångat mitt intresse, vilket är rätt så ovanligt för mig. Sångaren, som senare visar sig heta Liam Gallagher, sitter inte på stolen i hela videon utan går även omkring i en trädgård och sjunger, varvat med livebilder.

Maybe I just wanna fly
Wanna live, I don’t wanna die
Maybe I just wanna breath
Maybe I just don’t believe
Maybe you’re the same as me
We see things they’ll never see
You and I are gonna live forever

Videon i sig är inte något mästerverk, men låten. I efterhand står det klart att denna låt var den mest frekventa i mitt huvud under hösten 1994.

Maybe I will never be
All the things that I wanna be
Now is not the time to cry
Now’s the time to find out why
I think you’re the same as me
We see things they’ll never see
You and I are gonna live forever

Under senare delen av låten kommer ett gitarrsolo som är ett av de vackraste jag hört. Gitarristen är sångarens bror och bandets musikaliska motor Noel Gallagher.

När videon är slut vill jag höra låten igen och igen och igen. Och jag vill veta allt om Oasis, vilka är dom, var kommer dom ifrån, har dom släppt något album? Det här var tiden före Internet så informationstörstande ungdomar fick vackert lämna hemmet för att söka svaren. Jag fick efter lite tidningsläsande veta att Oasis var årets mest hype:ade britter, att de hade släppt två singlar tidigare och att deras debutalbum Definitetly Maybe precis skulle släppas. Skivan släpps, får högsta betyg av i princip alla kritiker och framgången är ett faktum.

Oasis popularitet har dalat efter deras fantastiska två första album, mycket beroende på att de efterföljande albumen inte har varit av samma höga klass, men Oasis har fortfarande en given plats i mitt hjärta och i kväll får jag se dom lira för femte gången. Live Forever är fortfarande en av mina absoluta favoritlåtar och det var tack vare Live Forever som jag i juni 1995 hade möjligheten att träffa killarna i Kent, men det är en helt annan historia...

Silent Shout

The Knife har släppt en ny låt, Silent Shout, som är kalas musikaliskt sett, sångmässigt lämnar den mer att önska, men det är sånt man kan ha överseende med när blippbloppet är så bra.

Lönedag

Så var det den 25:e i månaden igen och lönen som man slitit hårt för (nåja) har återigen kommit in på kontot. Jag upptäckte att jag fått högre nettolön trots att bruttolönen inte har höjts. Är det någon slags skattesänkning som jag har missat? Skit samma, mer pengar är ju alltid trevligt.

VLCD

Vad står den förkortningen för tänker ni? Jo, det kan jag tala om, det står för Very Low Calorie Diet, vilket innebär att man stoppar i sin mindre än 800 kalorier per dygn, men att kosten ändå innehåller alla vitaminer och mineraler som man bör få i sig. Nu undrar säkert vissa av er hur många kalorier som man normalt brukar få i sig under en dag. Betrakta följande:

För att kroppen ska förbränna av sin fettreserv krävs först och främst att man får i sig fullvärdig näring och därefter krävs att kaloriintaget är lägre än vad kroppen förbrukar. I allmänhet brukar man säga att kaloriintaget bör ligga runt 1000 kalorier för kvinnor och 1600 för män om man vill minska sin vikt. För att hålla vikten är motsvarande ca 1800-2000 kalorier för kvinnor och 2500-2800 kalorier för män.

Undrar om jag någonsin har ätit mindre än 800 kalorier på en dag, har svårt att tänkta mig det, åtminstone i modern tid. Så vad har VLCD med mig att göra undrar ni nu? Så här ligger det till. En före detta kollega , vi kan kalla henne Maria, jobbar nu för företaget som säljer nutrilett. I höstas berättade hon att de sökte en fallperson som kunde tänka sig att bara äta nutrilett och inget annat under två veckor och hon undrade om jag var intresserad av att ställa upp. Oförskämda kvinna, tänkte jag, jag som är så slank behöver väl inte gå ner i vikt. Eller jo... I alla fall så hörde jag av mig till henne nu efter nyår och undrade om de fortfarande var intresserade av att mata mig med nutrilett. Det var dom. Så om nån vecka kommer jag att få en laddning med pulver och bars och allt vad det är som jag sedan ska stoppa i mig under ett par veckor. Dessutom skulle en fotograf kontakta mig för att ta bilder på mig, vilket låter lite läskigt, men Maria garanterade att det inte handlade om några avklädda bilder.

När jag berättade det här för en kompis, vi kan kalla honom Micke, så sa han att han inte ville träffa mig under nutrilett-veckorna eftersom jag kommer vara omöjlig att umgås med under den tiden. Varför då, undrade jag. Jo tydligen så är jag sockerberoende och jag kommer att bli gnällig och kinkig om jag inte får äta godis alls under två veckor. Det ligger väl något i det. Nåja, vi får se hur det går med självdisciplinen, det blir spännande att se om jag klarar av det och hur gnällig jag blir.

Just another manic Monday

Eller om den är så manisk vet jag inte, men visst känns det som att ett år består av fler måndagar än till exempel lördagar? Visste ni föresten att fram till 1973 så var inte måndag veckans första dag utan räknades som den andra? Då räknades nämligen söndagen som veckans startdag. Nu har ni lärt er något idag också.

Konståkning

Det har ju varit EM i konståkning i veckan. När de bästa åker så är det verkligen konst på hög nivå. Framför allt så är Stéphane Lambiels piruetter magnifika, men även Evgeni Plushenkos enormt höga hopp är värda att se på. Det är nästan så att man längtar till OS.

Årets första teaterföreställning

Idag börjar teatersäsongen för min del med Lögn i helvete på Vasateatern och ska man döma av recensionerna i DN, SvD och Aftonbladet från förrgårdagens premiär så lär det bli två och en halv underhållande timmar.

Stockholm har blivit kallt

Han hade så rätt den där Orup, även om jag är övertygad om att det inte var det meteorologiska klimatet han sjöng om. Men du gillar ju kyla, hör jag någon säga. Ja det stämmer, men jag gillar inte när det blåser samtidigt, då känns det som -50 C på kinderna och när jag dessutom av audiologiska skäl har valt bort de stora hörlurarna till förmån för de mindres överlägsna basåtergivning så blir även öronen kalla. Men använd mössa då, säger nån annan. Men jag klär inte i mössa och dessutom förstör man frisyren, vilket även det är ett skäl för att inte använda de stora hörlurarna. Men gnäll inte så mycket då, säger en tredje. Det gör jag inte, jag påtalar bara fakta. Men det är ju fint med snön i alla fall.

Förlåt Oasis!

Jag insåg just att jag hade glömt ta med Oasis senaste album Don't believe the truth på listan över 2005 års bästa album. De är inte längre vad de en gång varit, men skivan förtjänar ändå en plats på listan, albumet är inte dumt alls, tvärtom. Det ska bli kul att se vad de kan åstadkomma på Hovet om en vecka, det kan ju bli trist och tråkigt eller alldeles alldeles underbart. Whatever...

Drick inte vin i sängen

För alla som har undrat över hur det gick med rödvinsfläckarna på överkastet så kan jag meddela att efter första tvätten leder fläckarna med 1-0.

Årets skivor 2005

Efter mycket möda och stort besvär över att försöka sammaställa en någorlunda rättvis lista över 2005 års bästa fullängdsalbum av icke samlingskarraktär så ger jag härmed upp. Javisst, det kommer en lista här nedan, men den är inte lika genomtänkt som jag skulle önska, vissa album kan med lätthet flyttas upp eller ner, men det är nog i alla fall dessa 15 album som var de bästa som släpptes under år 2005. Tror jag... Håll till godo.

1. Kent - Du & Jag Döden
2. Thåström - Skebokvarnsv. 209
3. Depeche Mode - Playing the Angel
4. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
5. Madonna - Confessions on a dance floor
6. The Cardigans - Super Extra Gravity
7. Antony & The Johnsons - I am a bird now
8. Coldplay - X&Y
9. Editors - The Back Room
10. Franz Ferdinand - You could have it so much better
11. Lasse Lindh - Lasse Lindh
12. The Bravery - The Bravery
13. Robyn - Robyn
14. Bloc Party - Silent Alarm
15. Embassy - Tacking

Nästa S:t Eriksplan

Under de snart nio år som jag har jobbat på Karolinska Institutet (lång tid, jag vet...) så har jag tagit mig till jobbet cirka 2000 gånger. Först ett drygt år med pendeltåg och sedan med tunnelbana. När man kommer till S:t Eriksplan är det dags att kliva av tunnelbanan vilket kan te sig som en enkel uppgift som för det mesta brukar det gå rätt så bra. Några enstaka gånger har det gått mindre bra. Det är lätt hänt att man sitter och slumrar till och när man dessutom har musik i öronen så hör man inte stationsutropen så när man vaknar till så befinner man sig vid Fridhemsplan och om jag inte minns helt fel har jag till och med åkt till Thorildsplan en gång. Senast jag slumrade till och vaknade upp vid Fridhemsplan var strax före jul. Men vad händer idag? Jo, jag sitter och dagdrömmer och stirrar ut genom rutan och missar att gå av vid S:t Eriksplan trots att jag var vaken. Hur smart är det? Nåja, det blev buss från Fridhemsplan istället och 15 minuter senare ankomst till jobbet. Nu kan jag sitta på jobbet och drömma färdigt.

När alla vännerna gått hem

...vilket tog en stund eftersom vissa inte kunde slita sig från The Sound of Music... Det var en trevlig fest som endast resulterade i ett litet missöde som bestod av vinfläckar på mitt ultravita överkast. Nåja, det går nog bort i tvätten på ett eller annat sätt. Sedan var det tråkigt att fem av festdeltagarna var tvunga att lämna återbud och inte kunde komma, men så är det ju ibland. Egentligen är det rätt jobbigt att ha fest, alltså den roliga biten överväger ju den tråkiga, men man ska först inhandla all mat och dryck som sen ska tillredas (vilket man kan lösa med inlånad personal, tack Micke!) och sen efteråt är det disk och annat som ska ta hand om, vilket med mitt tempo tar en hel dag. Så för att kunna erbjuda åtta timmars fest så går hela helgen åt. Men som sagt, det var det värt, nu kan jag ju dessutom anse mig vara ordentligt inflyttad åtminstone.

Jag är på väg till Isola

Inte riktigt kanske, men Isola har gått varm under dagens festförberedelser. Kent kan man ha glädje av i alla situationer, tro mig. Med risk för att ha sagt det förr så vill jag bara poängtera att Isola är en fantastisk skiva. Fast i kväll får jag nog inte lyssna så mycket på Kent är jag rädd för. Merparten av kvällens gäster blir gladare av bra vibrationer än av Elvis. Nä, nu kallar köket igen. Inget kan gå fel...

Dagens inköp

De olika notorna från China Market, Prisextra och Systembolaget slutade på 2342 kronor och då återstår det ändå en del inköp som ska göras under morgondagen. Ändå är jag orolig för att att mat och dryck inte ska räcka till inflyttningsfesten, men det gör det nog... Nåja, det är tur att man inte flyttar så ofta.

Tandläkarskräck

Det är ju en del som hävdar att de lider av tandläkarskräck och av de av den anledningen drar sig för att göra tandläkarbesök. Frågan är om skräcken beror på de eventuella ingreppen man kan tvingas göra eller om skräcken har med betalningen att göra. I mitt fall beror skräcken på det senare. Jag bet sönder en tand i helgen och har just kommit tillbaka från min väna tandläkare. Jag hade hoppats på att hon skulle ta bort hela den gamla amalgamfyllningen som hade sprängt sönder min fina tand, men inte då. Hon började med att rycka bort den del av tanden som jag hade bitit sönder och började därefter att peta på fyllningen med sina vassa redskap. Hon tyckte fyllningen såg hel och fin ut och ville bara lägga dit fyllning där den sönderbitna delen hade suttit. Ett ingrepp som inte var helt okomplicerat eftersom den sönderbitna delen av tanden gick ner en bit nedanför tandköttet. 1160 kronor senare sitter jag nu här på jobbet och får inte äta än på nån timme. Slutar det bara här så ska jag inte gnälla mer, men hon förvarnade mig om att tanden, om det vill sig illa, kan komma att få kariesangrepp under lagningen eftersom hon var långt ner under tandköttet och pillade. Dessutom är det inte säkert att lagningen håller och i sådana fall finns det tre alternativ. Det första är att dra ut taden och leva utan den, vilket en del gör tydligen. Personligen tycker jag att det är lite tidigt att bli tandlös före 35 års ålder så jag såg fram emot att höra de andra två alternativen. Alternativ två är att göra en rotfyllning och att sedan sätta på en krona, vilket totalt skulle kosta minst 10000 kronor. Det tredje och sista alternativet var att sätta dit ett implantat vilket kostar runt 20000. Helt plötsligt så verkade ett liv som tandlös inte så främmande längre... Nåja, det är bara att hoppas på det bästa och bara äta flytande föda i fortsättningen.

Det löser sig

Det löser sig. Det är en inställning som jag ofta har i början av ett problem eller frågeställning men som sedan efter ett tag övergår till en mer realistisk inställning. Jag ska inte kalla min inflyttningsfest för ett problem, men själva frågan hur jag skulle få plats med alla jag ville bjuda var ett problem som jag tänkte att, just det, det löser sig. Fast när väl inbjudningen skulle mailas ut så tänkte jag efter lite före, och lät bli att bjuda en hel del av de som stod på den ursprungliga listan. Om alla som ändå fick inbjudan hade tackat jag så hade det blivit 38 personer på festen, nu blir det "bara" runt 20 som kommer och 20 personer på 35 kvadrat bör ju funka rätt så bra. Problemet blir maten. Eller mat föresten, det blir snarare tilltuggskarraktär på det hela, eftersom jag inte har någon möjlighet att bjuda på ordentlig middag på grund av uppenbara skäl, men det kommer nog att bli gott i alla fall, i annat fall får jag fylla folk med sprit istället. Det löser sig...

One

Bara en påminnelse ifall någon skulle ha missat det:
One - Mary J Blige feat. U2
Jag brukar ha svårt för covers, men oj oj oj. I och för sig är ju U2 med här så då är det väl egentligen ingen cover, snarare en nyinspelning kanske.

13 veckor

Så lång tid är det kvar till nästa röda vardag. Det vill säga att man har 13 stycken femdagars arbetsveckor att se fram emot innan påsken och långfredagen kommer och räddar en. Tänk om ändå julen hade varat fram till påsken...

Vemodet som försvann

Kom just att tänka på att det var länge sedan jag kände mig vemodig. Men det är väl bra, eller? Jo, men om en av de vanligaste förekommande känslorna man har helt plötsligt inte finns där så måste man ju känna något annat istället. Eller? Och i så fall, tänk om känslan eller känslorna som tar över efter vemodet inte känns bättre än känslan av vemod, vad är det då för mening? Vemodet känns ju i alla fall tryggt och är inte enbart av ondo, tvärtom. Får hoppas att det bara är en tillfällig avsaknad...

Ordningen återställd 2

Så var då julledighetens 17:e och sista dag snart till ända. Imorgon väcks man av den ack så otrevliga vardagen igen. Men när det blir måndag eftermiddag känns det helt okej att vara tillbaka på jobbet igen och ledigheten kommer att kännas som ett minne blott. Hur tillbringar man då sista dagen i frihet? Jo, förutom den vanliga söndagsstrosen på stan, där en sockerskål från Höganäs och ett vitare överkast än det jag köpte igår inhandlades, så hann jag även med en tvåochenhalvtimmesfika och sist men inte minst ett sextimmars Prison Break-maraton. Nu återstår bara försöka sova, det kommer gå såååå bra...

Ordningen återställd

Nu är alla helger över och på måndag börjar den bittra verkligheten igen. Ett tecken på tingens återgång var att det idag återigen var dags för ett besök på det stora möbelvaruhuset. Undantaget jul- och nyårsafton så var det idag fjärde lördagen på rad med köttbullelunch, trängsel och inhandling av diverse mer eller mindre nödvändiga prylar till lägenheten. Köpte ett sängöverkast som måste återlämnas då det inte återgav någon effekt under uv-lampan, så det får nog bli ett besök även nästa lördag...

Filmhuset

Jag blev medtagen på filmen Min frus förste älskare tidigare idag, en film jag inte hade tänkt se egentligen eftersom jag inte trodde att den skulle vara något att ha, men den var rätt bra. Fast det roligaste var att mitt hus syntes i en scen, en av lägenheterna i filmen låg nämligen på Tavastgatan, så nu är adressen jag bor på nästan kändis...

Lasternas bittra eftersmak

Återigen har jag lurat mig själv. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Att jag aldrig lär mig. Som vanligt så ångrar jag mig efteråt och vill bara radera och spola tillbaka. Ibland avskyr jag verkligen mig själv. Fan!

Graninnehav kräver ansvar

Igår såg jag årets första övergivna julgran. Det var bara början, om ett par veckor finns de överallt. Var jag såg den? Släng på gatan utanför en port i innerstan. Var annars? Och återigen funderar jag på hur de människor som bara dumpar sina julgranar på gatan är funtade. Varför slänger de inte sina vanliga sopor på gatan? Eller vissa av dom kanske gör det, vem vet. På samma sätt som man kan förvänta sig att de som skaffar barn kommer at ta ansvar för ungen så borde man kunna förvänta sig att de som skaffar julgran ser till att göra sig av med den på ett korrekt sätt. Så, nu har jag fått gnälla lite idag också. Skönt.

En geishas memoarer

En tröttande estetiserande känsloporrig Askunge-saga för dem som gillar storvulna saker som Evita och Fantomen på Operan.

Mats Bråstedt, två getingar (Expressen)

Om tanken var att man skulle bli avskräckt från att se filmen så misslyckades recensenten helt med sitt syfte. Nu vet jag vad jag ska göra i eftermiddag.

2006

Nytt år, nya svårigheter. Nej då, så illa är det väl inte. För att vara årets första dag känner jag mig ovanligt positiv. I vanliga fall brukar jag vara lite låg när kalendern byter år. Inga nyråslöften blev det heller, men jag vet vad som ska göras ändå. Dessutom har jag tänkt självförverkliga mig själv det här året, inte inom alla områden, men mer om det senare...
Gott nytt år!