En helt vanlig dag på Kungsholmen

Idag har jag varit med om något stort men samtidigt overkligt. Men först måste jag berätta om varför jag befann mig på platsen för det inträffade.

Redan igår kväll kände jag mig lite febrig vilket är en ovan känsla för mig eftersom jag väldigt sällan är sjuk. Under mina snart tio år på Karolinska Institutet har jag bara haft två sjukskrivningsdagar och de inföll min allra första vecka på jobbet. I alla fall så kände jag mig rätt pigg när jag vaknade i morse så jag cyklade till jobbet jobbet som vanligt men redan på väg dit kände jag hur varm jag höll på att bli och när jag var framme var jag ganska hetg. Eftersom jag nu var på jobbet så tänkte jag att det var lika bra att stanna kvar och jobba trots att jag kände mig lite yr.

Framåt eftermiddagen var det dags att börja fundera på hur jag på smidigast sätt skulle ta mig an resten av dagens aktiviteter. Skulle jag cykla hem eller åka kommunalt? Skulle jag gå på styrelsemötet i bostadsrättsföreningen och framför allt, skulle jag orka med förhandsvisningen av Djävulen bär Prada kl 21. Jag bestämde mig för att cykla lugnt hem och att ändå försöka vara med på kvällens båda aktiviteter men att jag skulle låta bli att cykla till biografen och istället ta tunnelbanan. Nu uppstår nästa dilemma, mina SL-kuponger är slut och trots att man bara sparar två kronor per resa med kupong jämfört med kontant betalning känner jag att jag måste bege mig till ett SL-center för att införskaffa ett nytt kuponghäfte. Nu framstår jag som världens snålaste, men då ska ha man ha i åtanke att det är i situationer som dessa som jag hör min pappas visdomsord eka i huvudet, Det är inte de stora inkomsterna som gör en rik, det är de små utgifterna, och då kan jag inte låta bli att handla därefter.

Så på min lugna cykeltur på vägen hem gör jag en liten omväg och beger mig till SL-center vid Fridhemsplan och köper ett rabatthäfte. Eftersom jag inte är helt kurant bestämmer jag mig för att ta Hantverkargatan hem istället för att välja Västerbron som skulle ha blivit allför jobbig idag. Det är när jag passerar Kungsholmstorg som det händer. Jag kommer rullandes sakta på mig cykel när jag ser the man himself på trottoaren, Jocke Berg. Det är inte åsynen av Jocke som är det stora, jag har sett Jocke vandra på gatorna som en vanlig man förrut. Nä, det stora är att han är ute och går med sin son, som ser ut som vilken unge som helst i den åldern, och helt plötsligt ser jag en helt vanlig småbarnsfar framför mig och bilden av superhjälte falnar för en stund. Så det är med blandade känslor jag rullar vidare hemåt, funderandes på om jag skulle ha stannat och berättat om min gittarkurs och om jag skulle ha velat ha osett hans son.

I övrigt kan jag berätta att filmen var rätt skojig med en lysande Meryl Streep och att jag fortfarande inte är helt kurant men förhoppningsvis är jag i gammal god form i morgon.