Stående ovationer

Jag går en hel del på teater. Då och då händer det att folk får för sig att de måste ge en stående ovation, vilket väldigt sällan krävs. Oftast räcker det med att en person ställer sig upp för att någon annan i den nyss resta personens närhet i typiskt svenskt flockbeteende får för sig att denne också måste ställa sig upp för att inte verka utanför, trots att han eller hon inte alls tycker det var något i föreställningen som var värt en icke sittande applåd. Det må vara hänt att man reser sig upp om man sitter bakom några som står upp eftersom det annars kan vara svårt att se skådespelarna på scenen när dom tar emot applåderna. När det vill sig så illa att i princip hela salongen står upp så krävs det därför en viss styrka för att kunna stå emot pressen och förbli sittande. Detta var vad som hände tidigare i höstas när jag var och såg Singin' in the rain. När föreställningen tog slut och skådespelarna stod och tog emot publikens jubel i vanlig ordning så slutade det med att hela salongen stod upp. Förutom jag och min kompis Micke då. Den tillresta gubben från landet som hade suttit bredvid mig hela föreställningen, och tyckt att det var en mycket skojig föreställning om man skulle döma av hans bettende, stod nu upp och applåderade och jublade allt han kunde. Han står och ser ner lite surt på oss och uppmanar oss i princip att resa oss upp, något vi inte låtsas höra, varpå han säger något bittert om oss till sin medhavda lantisfru. Efteråt kändes det så härligt rebelliskt, testa själv nån gång.