Homecoming (drama)queen

Jag är inte skapt för att gå på återträffar, jag är som en känslomässig bomb som bara väntar på att explodera. Lyckligtvis har det gått rätt så bra tidigare. Fram till i lördags vill säga. Inte för att det blev något större utbrott men all dramatik som uppstod var jag upphovsman till. Så klart. Tyvärr dök inte alla gamla klasskamrater upp, trots att de hade sagt att de skulle komma, men det var kul ändå, även om jag nu inte fick säga alla sanningar som vissa personer länge har förtjänat att höra men personerna i fråga kanske kommer i min väg någon annan gång, om inte förr så kanske om fem år. Jag hann i alla fall med att prata mer med en person under kvällen än vad jag pratade med henne under alla de tre åren på högstadiet. Dessutom är det rätt kul att inse att många av ens gamla klasskamrater är riktigt trevliga, något som inte uppmärksammades lika enkelt under skoltiden. Därför är det trist att man inte ses oftare.

Kvällen avslutades strax efter kl 3 med den smarta idén att istället för att ringa min systerson som hade lovat att hämta mig så skulle vi, det vill säga jag och min bästa kompis från förr, gå de drygt sex kilometerna till hembyn. Detta tog nästan två och en halv timme, mycket tack vare att vår marschfart inte var den högsta, delvis på grund av vår berusning. Jag hade gett bra mycket för att få ha haft en filmkamera med tillhörande filmare som hade kunnat dokumentera vår nattliga promenad. Filmen hade med minimal klippning varit garanterad en guldbagge. Problemet hade varit att komma på en bra och passande titel, men Norje borde ha ingått i titeln på ett eller annat sätt.

Borta bra men hemma bäst. Det var skönt att komma tillbaka hem till Stockholm igår igen. Det är konstigt hur man kan sakna någon så mycket efter bara tre dagars frånvaro. Jag ser det som ett tecken på kärlek.