Långhelgen

Vad är det för mening med att vara ledig fyra dagar när man är trött, seg och bakis två av dom och dessutom har ångest över arbetet som väntar på jobbet? Tja allt är ju roligare än att jobba så varför inte.

Varför ångest? Jo på grund av att jag är mästare på att skjuta upp saker till absolut sista stund, framför allt om det är arbetsuppgifter som man absolut inte vill göra. Den här gången handlar det om att skriva en ansökan om forskningsanslag till Cancerfonden, vilket är helt meningslöst eftersom jag ändå inte kommer att få några pengar.

Varför trött, seg och bakis? Mest beroende på att det blev spontanutgång i lördags, vilket oftast brukar vara kul, så även denna gång. Väl ute på Lino kunde jag återigen förundras över min fallelse för att om inte ragga så åtminstone börja prata med främmande kvinnor, jag menar vad är syftet med att som homogay gå på gayklubb och prata med okända kvinnor? För att bryta detta mönster fick jag lagom till rean ett infall att jag skulle testa något nytt. Den något opassande platsen var självklart garderobskön vid tretiden. Jag fick för mig att jag skulle testa en raggningsreplik på den glada ynglingen före mig i kön men det enda jag kom att tänka på var vilken fin lugg han hade så det var just det jag sa till honom, en replik som med tanke på tid och plats skulle kunna ha uppfattats som lite väl desperat, men han bara skrattade och tackade. När han började prata och det visade sig att han pratade skånska så föll jag lite på riktigt. Jag vet inte vad det är med skånska men det får i alla fall mina cylindrar att gå igång lite extra (inte all skånska bör kanske tilläggas). Nu blev det visserligen inte mer än ett knappt tio minuter långt fyllesamtal på väg till tunnelbanan, hans inte min, för som jag brukar säga utanför Lino samtidigt som jag pekar med hela handen, är att där uppe på berget bor jag, en replik som av den glada skåningen nog mer tolkades som information om varför jag inte skulle ner i tunnelbanan än som ett erbjudande om nattlogi.

Söndagen lämnade jag inte lägenheten på hela dagen, vilket kan vara skönt ibland. Naturligtvis var det olika personer som ville ha med mig till Patricia på kvällen, inviter som jag avböjde med motiveringen att jag var trött, seg och bakis.

Valborgsmässoaftonen började med lunchbuffé på Pizza Hut. Jag kände att jag var tvungen att värma upp ordentligt inför kvällens middag hos Micke och Daniel, en middag som bestod av tre smarriga rätter med tillhörande drycker. Av någon konstig anledning brukar dessa sammankomster alltid sluta med "Jag har aldrig"-leken, vilket vid det här laget innebär att vi vet det mesta om varandra, eller om varandras sexliv kanske jag bör tillägga eftersom påståendena tenderar att avhandla just detta ämne. På väg hem från middagen blev jag sugen på något sött och gjorde ett snabbt stopp vid Medis för att plocka upp strössel på vägen hem.

När jag sedan framåt femtiden på tisdagseftermiddagen hade strösslat klart började den ovan nämnda ångesten att göra sig påmind vilket jag fick leva resten av dagen. Att sedan tro att man ska kunna somna tidigt efter att ha småvänt på dygnet under fyra dagar i kombination med just ångest är bara dumt men jag lyckades väl hyfsat trots att jag vaknade redan 5:15 i morse man jag låg och drog mig till kl sex då jag åt frukost innan jag cyklade till friskis bara föra att återigen konstatera att det inte är optimalt att springa på löpbandet med mat i magen.

Nu längtar jag bara till den 10 maj kl 17 då ansökan till Cancerfonden ska vara inne. Och mer strössel förstås...