Mardrömmar, cykling och löpning

Tidigare brukade jag med jämna mellanrum ha en återkommande mardröm. I drömmen försöker jag springa men jag kommer ingenstans, det är som att jag springer i cement och att benen lyder inte lyder min vilja. Det var ungefär så det kändes när jag i morse ställde mig på löpbandet efter att först ha cyklat relativ fort till jobbet. Då insåg jag att det var väldigt längesedan jag hade den där mardrömmen senast, jag har nog inte haft den sedan min viktnedgång började. Märkligt. Tidigare hade jag som längst sprungit på löpbandet i 22:48 men idag så tvingade jag mig själv att springa i 30 minuter men eftersom jag inte var helt pigg i benen la jag in tre stycken enminuterspauser då jag gick på bandet istället. På 30 minuter hann jag 4600 meter vilket ger en genomsnittshastighet på 9,2 km/h, men då jag sprang höll jag 10 km/h (nu kan den matematiskt intresserade räkna ut i vilken hastighet jag gick under mina pauser). Nu har jag börjat springa så lång tid varje gång så det börjar kännas i fötterna, det är alltså hög tid att köpa ett par bra löparskor med andra ord. För övrigt är det en befrielse att ha börjat cykla igen och jag förstår inte hur jag kunde sluta i höstas. Tänk vad en dålig höstdag kan ställa till det.