Minnet

Jag har alltid haft ett väldigt bra minne inom de flesta områden, men framför allt när det gäller värdelöst vetande och att komma ihåg personer. Det har också betytt att jag sällan har behövt skriva ner någonting, jag har haft alla inplanerade saker i huvudet. Redan som liten kunde jag alla klasskamraters födelsedatum och telefonnummer utantill men det där med att komma ihåg telefonnummer började svikta redan när mobiltelefonerna och folks jobbnummer kom in i bilden, det gick helt enkelt inte att hålla reda på alla nummer. På senare år har minnet blivit sämre på de flesta områden men framför allt när det gäller att hålla reda på alla saker som folk kommer och ber mig om att göra på jobbet. Faktum är att det nästan är så att jag märker hur minnet blir sämre, om inte varje vecka, så åtminstone för var månad. Tidigare har folk kunnat komma och bett mig göra något och jag har kommit ihåg att göra det utan att skriva upp det men det är helt hopplöst nu. Det komiska är dock att jag länge har trott att jag ska komma ihåg att göra de ombedda uppgifterna utan att skriva ner dom vilket har resulterat i att mina kära kollegor har fått komma och påminna mig. Dessutom har jag måndag morgon glömt var jag slutade på fredagen. Så det är bara att acceptera situationen och börja klottra ner små stödord på post-it-lappar och beta av uppgift eller uppgift. Den hypokondriska sidan av mig tror ibland på fullt allvar att jag har drabbats av tidig Alzheimers eller någon hjärnskada men vissa äldre kollegor bara suckar och säger att deras minne försvann för flera decennier sedan och att det är helt normalt. Men jag gillar inte att se uppgifterna stirra tillbaka på mig från post-it-lapparna som numera sitter på min skärm, dom ger mig dåligt samvete, men jag är rädd för att det inte finns något annat sätt att få mig att komma ihåg. Det enda område som minnet inte har svikit mig än är mitt personkomihåg, tyvärr måste jag säga. Vissa personer kan man inte få ur sitt minne hur mycket man än vill och vissa kommer man ihåg helt utan inledning. För ett par veckor sedan när jag var ute och var onykter gick jag fram till en kille och sa: Du heter Christian och kommer från Linköping, varpå han svarade: Jo jag vet, men hur vet du det? Vad jag än svarar på den frågan så måste han tro att jag antingen är en psykopat eller har haft en crush på honom i sju år. Senare kväll gick fram till en annan kille och sa: Du är född den 20 maj och heter Niklas och har bott i Bandhagen. Han såg än mer chockad ut med tanke på att vi aldrig ens hade setts förrut. Nåja, åter till arbetsuppgifterna, undrar vilken uppgift som är minst tråkig så här en fredagförmiddag...