Gitarrkurs - Kursdag 1

När jag på morgonen skulle cykla till jobbet med gitarren på ryggen så kändes det först lite fånigt. Jag tänkte att om någon ser mig nu så tror dom att jag kan spela gitarr, en tanke som jag efter att ha haft den ett tag kände mig mer och mer bekväm med trots att jag inte kan spela. När jag väl kom till jobbet så kändes det helt naturligt att ha en gitarr på ryggen men på kvällen när jag kom till ABF kändes det mer som att det nu var dags för min bluff att genomskådas.

Jag tar hissen högst upp i huset och förstår att jag kommit rätt när jag ser ett par personer som ser lite vilsna ut där de står med sina gitarrer i mer eller mindre slitna fodral. En efter en dyker de sedan upp, de som jag ska tillbringa 90 minuter av tisdagskvällarna tillsammans med fram till slutet av november. Min nervositet börjar släppa en aning eftersom personerna jag ser inte verkar vara några gitarrvirtuoser direkt, även om sådant självklart inte syns på utsidan. Som vanligt när jag hamnar i sammanhang med personer jag inte känner så håller jag mig för mig själv och undviker i största möjliga mån ögonkontakt. Vissa av de andra pratar lite förstrött med varandra och verkar lite nyfikna på varandras gitarrvana.

När klockan är19:30 slutar fortsättningskursen som har hållit till i samma lokal där vi ska vara och med samma lärare som vi ska ha. Rummet är litet och luften i princip slut men efter en intensivvädring kan vi sätta igång. Läraren ja. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, hade inte ägnat så stor tanke åt det, men om någon på förhand hade bett mig beskriva hur jag trodde att en gitarrlärare på ABF skulle se ut så tror jag att jag hade hamnat rätt nära sanningen. Han var väl 55+, såg ut som en gitarrist som hade tillbringat hela sitt liv tillsammans med andra musiker i en studio utan att ha utsatt sig själv för alltför mycket solljus och verklighetsförankring. Varje gång han skulle säga något kändes det som att han först satt och tänkte ut något smart att säga men när han väl skulle öppna munnen kom det inget.

Väl på plats fick vi börja med att berätta hur mycket gitarr vi kunde spela (om vi alls kunde), vad vi hade för förväntningar på kursen och vilka favoritartister vi hade. Här fanns alla varianter, allt från tjejen som inte ens visste hur man höll en gitarr till killen som hade lärt sig på egen hand det senaste halvåret och i mina öron var överkvalificerad för en nybörjarkurs, precis som den utländska tjejen som knappt kunde svenska men spelade riktigt bra. I övrigt bestod deltagarna av två män 60+ som hade spelat lite på 60-talet men inget sedan dess, två killar som var i min ålder som aldrig spelat förrut och så min granne som klinkat lite på egen hand, totalt nio personer. Folks influenser bestod av allt förväntade namn som Springsteen, Dylan, Lundell och Winnerbäck till mer otippade saker som dödsmetall. Vad jag sa tror jag inte behöver nämnas. Läraren har full koll på det mesta och berättar gärna små anekdoter från svunna tider och jag börjar tänka att är det verkligen så här vår dyrbara tid ska förbrukas.

När det väl är dags att äntligen börja spela efter allt prat och efter att läraren stämt allas gitarrer så har största delen av lektionen redan gått. Så vad fick vi då till slut lära oss? Jo tre ackord, E, Em och A. Tre ackord som vi sedan fick använda för att spela mer eller mindre meningslösa enackordslåtar, vilket jag mycket väl förstår det pedagogiska syftet med men det är ingenting som den ivriga rastlösa delen av mig har någon större förståelse för. Redan efter fem minuter av det som synes vara misshandel av musikinstrument har jag ont i fingertopparna på vänsterhanden och minnet av vad som hände när jag skulle lära mig spela på egen hand för tio år sedan dyker upp alltför väl. När det bara återstår cirka fem minuter kommer vi in på det riktigt svåra, att byta ackord utan att det blir en ofrivillig konstpaus i spelandet.

Så nu sitter jag i min ensamhet och försöker att någorlunda snabbt byta ackord mellan A och E samtidigt som jag försöker få rena toner och dessutom försöker undvika att tänka på hur ont det gör i fingrarna. Men vem har sagt att det är enkelt att bli gitarrhjälte...