Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Idag var det så dags att gå till Friskis&Svettis med två kollegor och jympa för första gången. Jag hade förberett mig genom att igår inhandla inomhusskor och en vattenflaska och jag såg till och med fram emot det och var rent av lite nervös av förväntan. Strax före halv tolv travar vi iväg och när vi kommer dit möts vi av informationen att passet vi skulle gå på var inställt på grund av att ledaren var sjuk. Antiklimax. Vad gör man då? Jo, eftersom vi ändå var där och det en kvart senare skulle börja ett spinningpass så bestämde vi oss för att gå på det istället. Jag har aldrig spinnat förrut och kommer med stor sannolikhet aldrig att göra det igen, framför allt för att jag cyklar rätt mycket ändå (>10 mil senaste veckan) och jag är i större behov av annan träning.

Jag tror aldrig jag har svettats så mycket under 45 minuter tidigare, det var en stor pöl av svett under cykeln när jag var klar. Det var grymt jobbigt och jag insåg att om jag hade spinnat för fyra månader sedan, det vill säga innan jag började cykla så hade jag avlidit redan efter en kvart på spinningcykeln. Dessutom förstår jag inte varför man inte bara kan nöja sig med att sitta ner på cykeln, varför ska man stå upp och ha sig? Jobbigt. När jag senare skulle cykla hem från jobbet var låren rätt möra och dom tyckte inte alls att det var kul att behöva trampa mer. Och i morgon är det lördag och det betyder två varv runt söder, frågan är bara vad benen tycker om det.

Det hände en kul grej på vägen hem. För första gången på fyra månader som cyklist i innerstaden fick jag äntligen ge en bilist fingret, så underbart befriande. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte sparkade lite på dörren när han höll på att köra på mig, jag får ta det nästa gång...