Spinning

Nu har jag gått på Friskis&Svettis i fyra veckor och har hunnit med fyra jympapass och fem spinningspass och tro det eller ej men spinning är kul. Eller kul kanske inte är helt rätt ord, men i alla fall så känns det nu efter fem gånger som att det är en rätt kul motionsform. Idag orkade jag till och med hålla ut hela passet utan att avvika från ledarens instruktioner. Och jag som efter första gången minsann aldrig mer skulle spinna. Faktum är att jag starkt funderar på att skippa jympan och bara spinna.

Jag har gjort en del intressant observationer under de här fyra veckorna. Bland annat är könsfördelningen och till viss del även åldersfördelningen något snedfördelad. På de jympapass jag har varit på så har det som mest varit 15% killar eller snarare gubbar. Det är en högre ålder även på kvinnorna på jympapasset medan det är samma låga medelålder i spinningsalen som på gymet. Däremot är könsfördelningen snedvriden åt andra hållet i gymet, det vill säga nästan bara killar. Spinningdeltagarna är mest jämnlikt fördelade över kön men oftast är det ändå mycket mer tjejer än killar på passen. Tyvärr finns det inte så mycket kul att titta på, faktum är att idag var första gången som det överhuvudtaget fanns någon som man ville vila ögonen på. Jag tror jag får börja gymma istället...

Veckans vägning

Senaste veckan: +0,5 kg
Totalt: -30,7 kg

Nu börjar spinningmusklerna komma...

Gitarrkurs - Kursdag 1

När jag på morgonen skulle cykla till jobbet med gitarren på ryggen så kändes det först lite fånigt. Jag tänkte att om någon ser mig nu så tror dom att jag kan spela gitarr, en tanke som jag efter att ha haft den ett tag kände mig mer och mer bekväm med trots att jag inte kan spela. När jag väl kom till jobbet så kändes det helt naturligt att ha en gitarr på ryggen men på kvällen när jag kom till ABF kändes det mer som att det nu var dags för min bluff att genomskådas.

Jag tar hissen högst upp i huset och förstår att jag kommit rätt när jag ser ett par personer som ser lite vilsna ut där de står med sina gitarrer i mer eller mindre slitna fodral. En efter en dyker de sedan upp, de som jag ska tillbringa 90 minuter av tisdagskvällarna tillsammans med fram till slutet av november. Min nervositet börjar släppa en aning eftersom personerna jag ser inte verkar vara några gitarrvirtuoser direkt, även om sådant självklart inte syns på utsidan. Som vanligt när jag hamnar i sammanhang med personer jag inte känner så håller jag mig för mig själv och undviker i största möjliga mån ögonkontakt. Vissa av de andra pratar lite förstrött med varandra och verkar lite nyfikna på varandras gitarrvana.

När klockan är19:30 slutar fortsättningskursen som har hållit till i samma lokal där vi ska vara och med samma lärare som vi ska ha. Rummet är litet och luften i princip slut men efter en intensivvädring kan vi sätta igång. Läraren ja. Jag vet inte vad jag hade föreställt mig, hade inte ägnat så stor tanke åt det, men om någon på förhand hade bett mig beskriva hur jag trodde att en gitarrlärare på ABF skulle se ut så tror jag att jag hade hamnat rätt nära sanningen. Han var väl 55+, såg ut som en gitarrist som hade tillbringat hela sitt liv tillsammans med andra musiker i en studio utan att ha utsatt sig själv för alltför mycket solljus och verklighetsförankring. Varje gång han skulle säga något kändes det som att han först satt och tänkte ut något smart att säga men när han väl skulle öppna munnen kom det inget.

Väl på plats fick vi börja med att berätta hur mycket gitarr vi kunde spela (om vi alls kunde), vad vi hade för förväntningar på kursen och vilka favoritartister vi hade. Här fanns alla varianter, allt från tjejen som inte ens visste hur man höll en gitarr till killen som hade lärt sig på egen hand det senaste halvåret och i mina öron var överkvalificerad för en nybörjarkurs, precis som den utländska tjejen som knappt kunde svenska men spelade riktigt bra. I övrigt bestod deltagarna av två män 60+ som hade spelat lite på 60-talet men inget sedan dess, två killar som var i min ålder som aldrig spelat förrut och så min granne som klinkat lite på egen hand, totalt nio personer. Folks influenser bestod av allt förväntade namn som Springsteen, Dylan, Lundell och Winnerbäck till mer otippade saker som dödsmetall. Vad jag sa tror jag inte behöver nämnas. Läraren har full koll på det mesta och berättar gärna små anekdoter från svunna tider och jag börjar tänka att är det verkligen så här vår dyrbara tid ska förbrukas.

När det väl är dags att äntligen börja spela efter allt prat och efter att läraren stämt allas gitarrer så har största delen av lektionen redan gått. Så vad fick vi då till slut lära oss? Jo tre ackord, E, Em och A. Tre ackord som vi sedan fick använda för att spela mer eller mindre meningslösa enackordslåtar, vilket jag mycket väl förstår det pedagogiska syftet med men det är ingenting som den ivriga rastlösa delen av mig har någon större förståelse för. Redan efter fem minuter av det som synes vara misshandel av musikinstrument har jag ont i fingertopparna på vänsterhanden och minnet av vad som hände när jag skulle lära mig spela på egen hand för tio år sedan dyker upp alltför väl. När det bara återstår cirka fem minuter kommer vi in på det riktigt svåra, att byta ackord utan att det blir en ofrivillig konstpaus i spelandet.

Så nu sitter jag i min ensamhet och försöker att någorlunda snabbt byta ackord mellan A och E samtidigt som jag försöker få rena toner och dessutom försöker undvika att tänka på hur ont det gör i fingrarna. Men vem har sagt att det är enkelt att bli gitarrhjälte...

Gitarrkurs - Bakgrunden

Idag kom så dagen. Dagen som i en perfekt värld hade inträffat för om inte 25 år sedan så åtminstone för tio år sedan. Jag talar om dagen för min första gitarrlektion. För att göra en lång historia kort så kan jag säga att jag har haft en gitarr i min ägo i ca 10 år utan att ha tagit tag i spelandet och efter att i våras ha nämnt detta för en granne som tänkt gå en kurs under hösten så undrade hon om inte jag skulle göra henne sällskap. Självklart skulle jag det, fullt medveten om att det var långt kvar till hösten och att det kanske inte skulle bli något av det hela. När kurskatalogerna väl kom för någon månad sedan började det mer på allvar kännas som att jag faktiskt skulle gå en kurs men även när jag väl var anmäld kändes det som att det var långt kvar till kursstarten och att det skulle kunna gå att krångla sig ur sitt åtagande på ett eller annat sätt. Nu låter det som att jag inte vill gå en gitarrkurs men det är lite mer komplicerat än så.

För det första så är det så att jag länge har drömt om att kunna spela gitarr och försöker man förverkliga sina drömmar finns det alltid en större eller mindre risk för att misslyckas och i så fall skulle jag hellre vilja ha kvar min dröm okrossad. I mitt specifika fall med gitarrdrömmen är risken för att drömmen ska krossas extra stor eftersom jag har så dåligt tålamod och dessutom förväntar mig att kunna spela alla kentlåtar felfritt efter bara ett par veckor. För det andra så har jag bävat för att jag på en gitarrkurs ska vara absolut sämst, att alla andra ska vara mycket bättre än jag redan från början och att jag ska slöa ner tempot för resten av gruppen, trots att jag är fullt medveten om att alla mer eller mindre är nybörjare men självklart är ju alla andra nybörjare äckligt unga, musikaliska och begåvade.

På grund av ovan nämnda anledningar har jag blivit mer och mer nervös ju närmare kursstartsdagen har kommit och idag har jag varit mer nervös än vad jag varit på bra länge. Så det var med fjärilar i magen som jag begav mig till ABF-huset för att påbörja kurstillfälle ett av tio. Hur det gick? Fortsättning följer...

I backspegeln

Same procedure as last Sunday
Ja jag vet, det är ett himla tjat om lägenheter för tillfället, men det är ju det som upptar min tankar mest för tillfället. Nu är det alltså dags att ge sig ut på jakt igen, det är ju söndagseftermiddag. Tyvärr är det bara två visningar av intresse idag och den ena lägenheten kommer dessutom att bli alltför dyr för mig. Wish me luck...

Så skrev jag i bloggen idag för ett år sedan. Det är alltså idag exakt ett år sedan jag såg min lägenhet för första gången. Sån tur att jag hade fel, lägenheten blev ju inte alls så dyr som jag hade trott. Tänk vad fort tiden går.

Bra teater

Teaterhösten har börjat lite klent, undantaget Blackbird på Elverket som är klart sevärd. Därför var det rätt befriande att äntligen få se något riktigt bra i fredags. Genrepet av Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika var mycket bra och Ingela Olsson i huvudrollen är på scen i varenda scen och hon är fantastisk. Eftersom jag suger som recensent hänvisar jag istället till recensionen i SvD. Sedan fortsatte teaterhelgen med en bra uppsättning av Singin' in the rain på Oscarsteatern. Recension i DN.

Effekten av en punktering

Eftersom det var sent på torsdagskvällen då jag upptäckte punkteringen på min cykel så hade jag ingen möjlighet att få i ordning cykeln till fredagen vilket ledde till att jag fick åka kollektivt till jobbet. Så när jag senare på kvällen skulle ta mig från jobbet till Dramaten (och genrepet av pjäsen jag kommer nämna i ett eget inlägg) tänkte jag ta buss 47 hela vägen. Jag hade sett ut en avgångstid som skulle ge mig femton minuter att ta mig från Nybroplan och upp för alla trappor till Målarsalen högst upp i dramatenhuset. Naturligtvis kom aldrig bussen och efterföljande buss var ett par minuter försenad så det skulle bli på håret om jag skulle hinna. Dessvärre var trängseln vid Norra Bantorget och Vasagatan något värre än vad jag hade tänkt mig och jag börjar vid det här laget att få lite lätt panik. Jag ber busschauffören släppa av mig och jag börjar leta efter en taxi men jag ser ingen. Istället börjar jag, hör och häpna, att springa mot Dramaten. Jag kan verkligen inte springa, framför allt inte efter att knappt två timmar tidigare ha suttit på ett spinningpass och kört slut på all kraft i benen. Jag inser att min löpning måste ha sett mycket komisk ut. Tänk er någon som försöker fly för livet men som inte orkar och samtidigt har ett lätt panikartat ansiktsuttryck. Naturligtivs springer jag inte hela vägen, jag kan inte förmå mig helt enkelt, det blir tafatt löpning blandat med en rask promenad. När jag väl kommer fram till teatern är klockan 19 prick och jag har nu de djävulska trapporna kvar att ta mig upp för men nu känns mina steg förvånansvärt lätta och jag nästan studsar uppför trappan. När jag kommer upp med andan i halsen stänger entrévärden precis dörren och jag flåsar fram en undran om det är för sent för att få komma in. Det var det inte, men hade jag kommit en minut senare hade jag inte fått komma in. Jag går in i salongen och hittar mitt sällskap och slår mig ner. Nu kan man kanske tro att allt är lugnt men icke! Det är nu jag på ett obesvärat och diskret sätt ska försöka ta hand om allt svett som fullkomligt forsar fram. Lagom till pausen efter cirka 75 minuter har jag slutat svettats och jag kan börja vara mig själv igen. Så det kanske är en bra idé att köpa på sig ett lager av cykelslangar så att jag enkelt kan fixa nästa punktering för springa vill jag aldrig göra igen, det gör fortfarande ont i benen när jag går...

En dag av trasighet

Igår när jag skulle ta min cykel efter kvällens middag med jobbet så möts jag av en punktering på bakdäcket. Det är den andra punkteringen på bara ett par månader vilket känns väldigt ofta med tanke på hur tråkigt det är att fixa punkteringar, framför allt på bakhjulet, men om man ser till antalet cyklade mil så kanske det inte är så ofta ändå. Men gårdagens trasigheter slutade inte där. När jag senare på kvällen skulle ta fram min gitarr och se så att den var okej inför kursstarten på tisdag så ser jag att en sträng har gått av. Punkteringar är inga problem att fixa men att ens försöka mig på att byta en sträng på en gitarr är inte att tänka på. Så då återstår frågan: Vad gör jag nu?

Veckans vägning

Senaste veckan: -0,7 kg
Totalt: -31,2 kg

Arbetesbördan

Det var längesedan jag hade så mycket att göra på jobbet som jag har för tillfället. Det är visserligen rätt skönt eftersom dagarna går så mycket fortare då men det är förödande för bloggskrivandet. Dessutom handlar det mesta i mina tankar för tillfället sådant som rör träning, vem hade kunnat tro det. På tal om den ökade arbetsbelastningen så kan jag säga att alla uppgifter inte är lika roliga. Jag vet inte varför men min chef har fått för sig att jag gillar att leka festfixare och konferensbokare, men uppgifter att det slaget ger mig mest magont. Det ska bli skönt på torsdag när konferensen är över. Naturligtvis har jag inte fixat allt klart än, jag måste boka in en lunch i gamla stan nånstans...

Valdag

Glöm inte bort att rösta idag om ni inte redan har gjort det. Sen struntar jag i vad ni röstar på, huvudsaken är att ni utnyttja er rösträtt. Själv har jag inte helt och hållet bestämt mig än för hur jag ska rösta i kommunalvalet, men det löser sig nog. Det blir en spännande valvaka i kväll hoppas jag. Statistiknördarnas afton.

Veckans vägning

Senaste veckan: -0,7 kg
Totalt: -30,5 kg

Att möta sina rädslor

Jag lider av konflikträdsla, vilket inte är någon nyhet. Denna störning har inte varit något som jag direkt har försökt att arbeta bort men i och med att min numera före detta terapeut tydligt uppmärksammade problemet och dess orsaker och att hon även tyckte att jag skulle försöka jobba med det så har jag funderat mer på det och även tagit en del små steg i rätt riktning.

Som styrelseledamot i bostadsrättsföreningen fick jag för några veckor sedan ett samtal från en representant från en av mobiloperatörerna som ville hyra plats på vårt tak för att sätta upp antenner. Styrelsen gick med på detta och vi fick även ett förslag om ersättning för detta. Vi i styrelsen hade väl tänkt oss lite mer än vad vi blev erbjudna men ingen ville försöka förhandla upp den föreslagna hyran, allra minst jag. Så döm om min förvåning när jag idag skulle kontakta mobiloperatörsrepresentanten och meddela att vi gick med på deras hyresförslag men istället kontrade med att säga att vi hade tänkt oss 50% mer i hyra än vad vi föreslagits. Det bör kanske tilläggas att jag framförde detta önskemål via mail, via telefon hade det aldrig gått. Cirka tio minuter senare får jag till svar att det nog inte ska vara helt omöjligt att tillgodose vårt önskemål. Det gjorde ju att man kände sig rätt nöjd med sig själv.

Svettmysteriet

Både igår och idag när jag kom hem från mina varv runt söder (som idag förlängdes till sjöstaden, vilket gav en totalsträcka på 26,2 km) så såg jag på tröjan att jag inte svettas symmetrisk och jag kan inte förstå varför. Har jag inga svettkörtlar på höger sida? Det kan ju inte vara sol eller vind som spelar in eftersom jag cyklar runt och har således lika mycket sol och vind på båda sidor. Skumt.

Ligger jag i farozonen för att begå dataintrång?

Jag är inte särkilt politiskt intresserad, förutom vissa gånger när jag är berusad och när valen närmar sig. Jag har sedan 1991 då jag för första gången fick rösta alltid röstat på Folkpartiet i riksdagsvalen. Första gången var det nog mest som någon slags revolt mot min sossebakgrund men så småningom visade det sig att mina åsikter faktiskt låg närmast Folkpartiet, något som även har bekräftats i år genom åtskilliga genomförda valtest på nätet. Men det är inte så att jag inte skulle kunna rösta på något annat parti, det finns åtminstone ett par alternativ.

Så med tanke på mitt ändå relativ låga intresse så har turbulensen som har varit inom folkpartiet den senaste veckan på något märkligt sätt påverkat mig mer än vad man på förhand skulle kunna vänta sig. Jag vet inte om det är det faktum att åtminstone tre av de fyra killar som har avskedats/avgått/tagit time out är homosexuella som gör att jag känner mig störd. Det får i alla fall statistikern och forskaren inom mig att misstänka att det är något fel på folkpartistiska bögar. Lägger man dessutom till att den reporter på Expressen som också har blivit avstängd kommer från samma hemtrakt som jag så pekar än mer på att jag ligger i farosonen för att begå liknande dumheter. Så nu sitter jag här som en tickande bomb och väntar på att någon ska förse mig med inloggningsuppgifter till något ställejag inte har tillgång till. Fast då måste det vara bra mycket mer spännande än Socialdemokraternas intranät.

Veckans vägning

Senaste veckan: +0,2
Totalt: -29,8 kg

För andra gången sedan starten har jag gått upp sedan föregående vecka. Jag har lagt på mig 2 hekto muskler sedan förra veckan...

Sårskorpor

Alltså vad är grejen med att pilla på sårskorpor? Varför kan man inte låta bli? Det gör ju ont och det är ju inte ens särskilt smart att pilla bort dom. Men ändå så blir man otroligt nöjd när man har lyckats pilla bort en stor fin bit av skorpan. Att det sen gör skitont i såret verkar man inte bry sig så mycket om. Skumt.

Jympasekt

Efter fredagens inställda jympapass som istället blev ett spinningpass var det idag dags för ett nytt besök på Friskis och idag gick det bättre. Eller bättre kanske är fel ord, vad jag menar är att det åtminstone blev ett jympapass den här gången men det gick långt ifrån bra. Det kändes som att jag hade hamnat i någon slags sekt där en alltid lika leende överhurtig ledare var guden som alla tillbad. Dessutom har jag sällan känt mig så fånig och utanför som när jag skulle försöka efterapa de rörelser som ledaren gjorde. Jag som gått omkring hela livet och trott att jag hade hyfsat bra koordination. Det enda positiva med dagens pass jämfört med fredagens spinning var att dagens 45 minuter kändes mycket kortare, trots att musiken var avsevärt mycket bättre i fredags. Det kanske inte är så dumt med spinning ändå...

Ännu mer cykel

Visst blev det cykling idag också. Klockan 7:47 hoppar jag upp på cykeln och första gången jag tittar ner på cykeldatorn har jag varit ute i 7 minuter och 47 sekunder. Visst var jag lite seg i benen efter gårdagens prövning men det går förvånansvärt bra. Faktum är att båda varven går fortare än vad ett varv gjorde häromkvällen och dagens andravarv tar bara 12 sekunder längre tid än det första.

Dagens cykling i siffror:
Sträcka: 22,6 km
Tid: 54:39
Hastighet: 24,8 km/h
Maxhastighet: 34,5
Förbrända kalorier: 892

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Idag var det så dags att gå till Friskis&Svettis med två kollegor och jympa för första gången. Jag hade förberett mig genom att igår inhandla inomhusskor och en vattenflaska och jag såg till och med fram emot det och var rent av lite nervös av förväntan. Strax före halv tolv travar vi iväg och när vi kommer dit möts vi av informationen att passet vi skulle gå på var inställt på grund av att ledaren var sjuk. Antiklimax. Vad gör man då? Jo, eftersom vi ändå var där och det en kvart senare skulle börja ett spinningpass så bestämde vi oss för att gå på det istället. Jag har aldrig spinnat förrut och kommer med stor sannolikhet aldrig att göra det igen, framför allt för att jag cyklar rätt mycket ändå (>10 mil senaste veckan) och jag är i större behov av annan träning.

Jag tror aldrig jag har svettats så mycket under 45 minuter tidigare, det var en stor pöl av svett under cykeln när jag var klar. Det var grymt jobbigt och jag insåg att om jag hade spinnat för fyra månader sedan, det vill säga innan jag började cykla så hade jag avlidit redan efter en kvart på spinningcykeln. Dessutom förstår jag inte varför man inte bara kan nöja sig med att sitta ner på cykeln, varför ska man stå upp och ha sig? Jobbigt. När jag senare skulle cykla hem från jobbet var låren rätt möra och dom tyckte inte alls att det var kul att behöva trampa mer. Och i morgon är det lördag och det betyder två varv runt söder, frågan är bara vad benen tycker om det.

Det hände en kul grej på vägen hem. För första gången på fyra månader som cyklist i innerstaden fick jag äntligen ge en bilist fingret, så underbart befriande. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte sparkade lite på dörren när han höll på att köra på mig, jag får ta det nästa gång...

Minnet

Jag har alltid haft ett väldigt bra minne inom de flesta områden, men framför allt när det gäller värdelöst vetande och att komma ihåg personer. Det har också betytt att jag sällan har behövt skriva ner någonting, jag har haft alla inplanerade saker i huvudet. Redan som liten kunde jag alla klasskamraters födelsedatum och telefonnummer utantill men det där med att komma ihåg telefonnummer började svikta redan när mobiltelefonerna och folks jobbnummer kom in i bilden, det gick helt enkelt inte att hålla reda på alla nummer. På senare år har minnet blivit sämre på de flesta områden men framför allt när det gäller att hålla reda på alla saker som folk kommer och ber mig om att göra på jobbet. Faktum är att det nästan är så att jag märker hur minnet blir sämre, om inte varje vecka, så åtminstone för var månad. Tidigare har folk kunnat komma och bett mig göra något och jag har kommit ihåg att göra det utan att skriva upp det men det är helt hopplöst nu. Det komiska är dock att jag länge har trott att jag ska komma ihåg att göra de ombedda uppgifterna utan att skriva ner dom vilket har resulterat i att mina kära kollegor har fått komma och påminna mig. Dessutom har jag måndag morgon glömt var jag slutade på fredagen. Så det är bara att acceptera situationen och börja klottra ner små stödord på post-it-lappar och beta av uppgift eller uppgift. Den hypokondriska sidan av mig tror ibland på fullt allvar att jag har drabbats av tidig Alzheimers eller någon hjärnskada men vissa äldre kollegor bara suckar och säger att deras minne försvann för flera decennier sedan och att det är helt normalt. Men jag gillar inte att se uppgifterna stirra tillbaka på mig från post-it-lapparna som numera sitter på min skärm, dom ger mig dåligt samvete, men jag är rädd för att det inte finns något annat sätt att få mig att komma ihåg. Det enda område som minnet inte har svikit mig än är mitt personkomihåg, tyvärr måste jag säga. Vissa personer kan man inte få ur sitt minne hur mycket man än vill och vissa kommer man ihåg helt utan inledning. För ett par veckor sedan när jag var ute och var onykter gick jag fram till en kille och sa: Du heter Christian och kommer från Linköping, varpå han svarade: Jo jag vet, men hur vet du det? Vad jag än svarar på den frågan så måste han tro att jag antingen är en psykopat eller har haft en crush på honom i sju år. Senare kväll gick fram till en annan kille och sa: Du är född den 20 maj och heter Niklas och har bott i Bandhagen. Han såg än mer chockad ut med tanke på att vi aldrig ens hade setts förrut. Nåja, åter till arbetsuppgifterna, undrar vilken uppgift som är minst tråkig så här en fredagförmiddag...