Six Feet Under

De flesta man pratar med som har sett Six Feet Under verkar vara väldigt överens om vilken fantastiskt bra serie det är. Jag började fundera på vad det är som gör det till en så lysande serie. Det skulle antagligen gå att skriva om inte en avhandling så åtminstone en uppsats om orsakerna till seriens förträfflighet.

Vad jag tror att många uppskattar är att den är relativt verklighetstrogen, att den känns äkta, åtminstone om man jämför med många andra serier. Det finns ett slags befriande vanlighet över karaktärerna som gör att man kan känna sympati för och identifiera sig med de olika karaktärerna. Visst, de flesta av karaktärerna är aningens dysfunktionella, men vem är inte det? Sedan finns det något annat som jag inte riktigt kan sätta ord på. När man ser ett avsnitt så känner i alla fall jag mig trygg på något sätt. Det är som att man känner sig omhändertagen av familjen Fisher & Co. och så fort ett avsnitt är slut så känner man sig fylld av välbehag även om det specifika avsnittet har handlat om någonting tragiskt. Någon som förstår vad jag menar? Det blir som en drog och man kan knappt vänta till nästa avsnitt.

Så vem identifierar jag mig mest med? Tja, det finns nog lite av de flesta karaktärerna i mig, men de två jag känner mest samhörighet är av någon konstig anledning Claire och Brenda, jag vet inte vad det säger om min personlighet riktigt. Nu är det snart dags att börja se på femte och sista säsongen, vilket ska bli spännande med tanke på hur bra den verkar vara.