När jag sitter där i min misär så dyker en fundering upp i mitt huvud; tänk om jag hade upptäckt The Smiths som 15-åring, hur hade då mitt liv sett ut idag? Innan jag ens hinner tänka klart den tanken så hör jag en inre röst som säger: Herregud, nu får du skärpa dig! Jag tror i och för sig inte att jag hade varit mottaglig för The Smiths 1986 eftersom musik som inte låg på Trackslistan inte existerade i min inskränkta lilla värld och även om den hade existerat så hade den inte varit värd att lyssna på. Men om jag hade blivit tvingad, om någon hade låst in mig i ett rum i en vecka med The Queen is dead som enda sällskap, hur hade då mitt liv sett ut idag? Men vad tror du egentligen? Ditt trista och meningslösa liv hade varit detsamma även om du hade fått höra There is a light that never goes out redan som 15-åring. När jag hör den ena briljanta textraden efter den andra, textrader som nu för alltid sitter fastgjutna i själen så inser jag att jag inte tror att texterna hade berört mig på samma sätt då som nu och det är även tveksamt om jag då skulle ha uppskattat Morrisseys röst som jag nu gör. Ge dig nu, nu försöker du bara vara så där kulturell och svår. -Men håll tyst nu, jag vill inte höra några romantikdödande kommentarer till min melankolinostalgi om vad som skulle kunna ha varit en möjlig dåtid och nutid.
Frågan kvarstår: Om jag hade upptäckt The Smiths som 15-åring, hur hade då mitt liv sett ut idag? Tja, vem vet. Antagligen inte så väldigt mycket annorlunda, fast jag vill gärna tro att det hade påverkat vissa delar i mitt liv på ett annorlunda sätt men det är nog bara ett önsketänkande.
The boy with the thorn in his side
Behind the hatred there lies
A murderous desire for love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar