I'm nuts

Igår var det dags för mitt tredje besök hos viktcoachen, ett besök som jag hade lite ångest inför med tanke på vad som hände förra gången. Jag hade fått i uppdrag att skriva ett brev till min döda mormor utifrån mitt 13-åriga jag. Viktcoachen skulle inte läsa brevet utan jag fick på ett papper skriva upp alla känslor som fanns med i brevet. När detta var gjort så började hon bli flummig. Hon ville att jag med hjälp av vattenfärg eller kritor skulle måla de olika känslorna. Tror ni att jag gick med på det? Inte en chans. Till slut fick hon i alla fall mig att ringa in de olika känslorna med valfria färger vilket inte var så farligt. Att hon var lite flummig hade jag redan förstått efter att ha hittat en två år gammal artikel i SvD efter att ha googlat på hennes namn. Hon säger att jag borde gå i terapi och bearbeta mina känslor och våga släppa ut dom annars kommer jag aldrig att kunna bibehålla en viktnedgång. Det ligger väl en hel del i det men trotsig som man är så vill man ju inte ta in det riktigt. Dessutom skulle det bli väldigt dyrt...