En rastlös sen april

Jag vet snart inte vad jag ska göra av min rastlöshet längre. Blir jag inte kvitt den relativt omgående så vågar jag inte tänka på konsekvenserna. Då kommer åtminstone en av dödssynderna att begås.

Pussel

Dagens besök hos viktcoachen, eller terapeuten kanske jag borde kalla henne nu, var riktigt bra. Inget målande och inget gråtande. Vi satt och pratade i över en timme och som vanligt så var tiden på väg att ta slut när vi började komma in på något riktigt intressant. Hon är grymt bra på att sätta fingret på saker i mitt beteende som jag aldrig har tänkt på tidigare men som känns så självklara så fort hon har nämnt dom. Bit efter bit faller på plats, men frågan är om man verkligen vill ha ett komplett facit...

Allt Om Mat

Om någon prenumererar på Allt Om Mat så säg till, jag skulle vilja komma åt ett recept i deras receptsamling på nätet.

Veckans vägning

Senaste veckan: -0,8 kg
Totalt: 17,8 kg

Jag känner ett enormt sug efter att få frossa, antagligen beroende på mitt nuvarande sinnestillstånd. Igår kväll så kunde jag bara inte motstå suget och hittade ett halvätet glasspaket i frysen som jag utan problem satte i mig. Kruxet var bara att "frosseriet" endast innehöll 273 kcal, vilket knappt kändes onyttigt efter långpromenaden. Nä, tacka vet jag Ostbågar, en påse på 250 gram ger 1350 kcal, dvs nästan hela mitt dagsintag för tillfället.

Ännu en långpromenad

Jag trodde ju inte att jag skulle gå hem från jobbet igen, men det hände alltså redan idag, men det var mest för att jag ville se hur lång tid det skulle ta att gå det andra hållet. Så nu när jag vet att det är ca fem minuter kortare väg att gå via Gamla stan jämfört med Kungsholmen så har jag stillat min nyfikenhet och behöver aldrig mer gå. Däremot så måste man ju ta tid på cykelvägen också...

Beundran och avund

Känsla av stark uppskattning av någon eller något såsom särskilt framstående.

Känsla av olust över att inte vara delaktig av någon annans förmån ibland blandad med missunnsamhet.

Vilken av definitionerna som hör till vilket av rubrikens ord behöver väl inte påpekas. Men är det inte konstigt att två så till synes diametrala känslor ändå förekommer samtidigt relativt ofta? Eller säger det bara mer om min personlighet än om människosläktet eller svenskarna i stort? Men är det ändå inte så att ofta när man känner beundran inför någon så känner man även avund i mer eller mindre hög utsträckning? Det vill säga att beundran leder till avund. Fast å andra sidan så är det inte lika vanligt att avund leder till beundran. Jag tänker inte ge några exempel eftersom det bara skulle blottlägga min egna missunnsamhet vilken jag gärna behåller för mig själv. Men håll med om att jag åtminstone till viss del har rätt.

Skåda skådisar

När jag tidigare idag googlade på Sofia Bach så hamnade jag bland annat på hemsidan tillhörandes Teaterhögskolan i Stockholm. Där kan man se bilder på avgångsklasserna från 1969 till 2005. Det är ju långt ifrån alla som man känner igen, men man hittar mer eller mindre kända ansikten i alla årskullar men det är kul att se hur vissa av landets numera kända skådisar såg ut när de var yngre. Visste ni till exempel att Peter Stormare, Jessica Zandén och Sisela Kyle var klasskamrater? De gick ut 1981 och det fanns även en del andra kända ansikten i den klassen. Andra som har gått i samma klass är Peter Dalle, Claes Månsson och Thorsten Flinck (1984). En personlig favoritklass är den som gick ut 1998, där några av eleverna hette Jonas Karlsson, Eva Röse, Magnus Krepper och Tanja Lorentzon (fd Svedjeström). Vill man veta hur Peter Harrysson såg ut i början av 70-talet kan man ta sig en titt på avgångsklassen från 1970. Jag har svårt att tänka att mig att det finns någon annan utbildning som har producerat fler kändisar, fast det ligger väl lite i utbildningens natur.

Visdomsord

Dagens visdomsord från Lite som du:

Den värsta formen av ensamhet infinner sig när de som man har runt omkring sig faktiskt lyssnar på en utan att förstå

Kvällspromenad

Start: Katarina Bangata 59C
Mål: Tavastgatan 18
Resväg: Katarina Bangata - Götgatan - S:t Paulsgatan - Mariatorget - Blecktornsgränd - Tavastgatan
Restid: 25 minuter

Det är rätt underhållande att observera alla berusade människor man ser längs vägen och när en kille försöker få liv i sin överförfriskade flickvän i höjd med Götgatsbacken så spelas passande nog Girlfriend in a coma i mina lurar. It's really serious.

Cykelmeck

Tanken är att det snart ska börja cyklas till jobbet och då behöver man en funktionsduglig cykel vilket inte är fallet för tillfället. Jag köpte nya slangar igår och var precis ute i cykelstället ivrig över att få mecka lite. Ganska omgående ser jag att fälgbanden sticker fram mellan däcken och fälgarna och inser att jag även måste ha nya fälgband och då kan jag ju lika gärna även passa på att köpa nya däck eftersom jag är lite osäker på kvaliteten på de befintliga. Genast känns det som att jag skulle ha lämnat in cykeln på service på en gång, men bra karl reder ju sig själv...

Träd

Vad fick jag erfara på terapin hos viktcoachen igår? Jo att mitt inre träd inte får plats i mitt yttre träd. Flummigt? Jo lite, men inte egentligen, fast om jag skulle försöka förklara så skulle det låta väldigt flummigt. Jag vågade i alla fall rita denna gången, men jag vågade mig inte på vattenfärgen, så det fick bli kritorna. Hon är väldigt bra den där terapeuten, hon börjar känna mig bättre än jag själv vilket är lite läskigt. Jag ser redan nu fram emot nästa besök. Veckans uppgift: Skriva ner mina drömmar (om jag har några).

Veckans vägning

Senaste veckan: -2,5 kg
Totalt: 17,0 kg

Jo det stämmer, -2,5 kg på en vecka, fast det verkar konstigt. Men jag har vägt mig flera gånger på olika underlag och vågen visar samma sak. Men jag tror inte att jag har gått ner så mycket på en vecka egentligen. Anledningen är snarare att vid de senaste två veckornas vägningar så har jag ätit och druckit relativt mycket dagen innan, till skillnad från igår, vilket har gjort att det har sett ut som att jag har vägt mer än vad jag egentligen gjort. Om veckans viktresultat verkligen stämmer så innebär det är mål nummer två nu är nått, dvs nu väger jag mindre än vad jag gjorde när jag flyttade till Stockholm för drygt nio år sedan. Då är det fem kilo kvar till nästa mål som med lite tur kan vara uppnått till min 35-årsdag om en månad.

17 kilo på elva veckor. Det känns smått otroligt, det är ju en del. Till och med sista hålet på skärpet börjar bli för stort, byxorna hänger och jag har hittat en massa ben på kroppen som jag inte har något minne av att jag har haft tidigare. Att gå ner i vikt har blivit som en drog och jag blir alltmer rädd för att det ska komma ett bakslag och att jag ska börja lägga på en massa kilon igen. Men om jag ska börja frossa igen så hoppas jag att jag hetsäter gurka istället för choklad...

Six Feet Under

De flesta man pratar med som har sett Six Feet Under verkar vara väldigt överens om vilken fantastiskt bra serie det är. Jag började fundera på vad det är som gör det till en så lysande serie. Det skulle antagligen gå att skriva om inte en avhandling så åtminstone en uppsats om orsakerna till seriens förträfflighet.

Vad jag tror att många uppskattar är att den är relativt verklighetstrogen, att den känns äkta, åtminstone om man jämför med många andra serier. Det finns ett slags befriande vanlighet över karaktärerna som gör att man kan känna sympati för och identifiera sig med de olika karaktärerna. Visst, de flesta av karaktärerna är aningens dysfunktionella, men vem är inte det? Sedan finns det något annat som jag inte riktigt kan sätta ord på. När man ser ett avsnitt så känner i alla fall jag mig trygg på något sätt. Det är som att man känner sig omhändertagen av familjen Fisher & Co. och så fort ett avsnitt är slut så känner man sig fylld av välbehag även om det specifika avsnittet har handlat om någonting tragiskt. Någon som förstår vad jag menar? Det blir som en drog och man kan knappt vänta till nästa avsnitt.

Så vem identifierar jag mig mest med? Tja, det finns nog lite av de flesta karaktärerna i mig, men de två jag känner mest samhörighet är av någon konstig anledning Claire och Brenda, jag vet inte vad det säger om min personlighet riktigt. Nu är det snart dags att börja se på femte och sista säsongen, vilket ska bli spännande med tanke på hur bra den verkar vara.

Walking in my shoes

I ett svagt ögonblick av hurtighet i kombination med en förhoppning att råda bot på tristessen så bestämde jag mig för att gå hem från jobbet, något som jag med facit i hand antagligen inte kommer att göra igen. Det tog cirka 65 minuter att ta sig sträcka KI-S:t Eriksplan-Fridhemsplan-Västerbron-Skinnarviksberget-Tavastgatan. Det enda positiva var att jag fick lite kvalitetstid med MP3-spelaren.

Hur hade då mitt liv sett ut idag?

Att sitta hemma ensam en lördagskväll och lyssna på The Smiths och tycka synd om sig själv har kanske en viss charm om man är 15 men när man snart är 35 så känns det inte lika charmigt, patetiskt är nog en mer passande beskrivning. Okej, nu var det visserligen inte lördag igår (även om det kändes som det) och min ensamhet var inte direkt ofrivillig (bara lite) och om jag tyckte så värst synd om mig själv vet jag inte direkt (okej, lite kanske).

När jag sitter där i min misär så dyker en fundering upp i mitt huvud; tänk om jag hade upptäckt The Smiths som 15-åring, hur hade då mitt liv sett ut idag? Innan jag ens hinner tänka klart den tanken så hör jag en inre röst som säger: Herregud, nu får du skärpa dig! Jag tror i och för sig inte att jag hade varit mottaglig för The Smiths 1986 eftersom musik som inte låg på Trackslistan inte existerade i min inskränkta lilla värld och även om den hade existerat så hade den inte varit värd att lyssna på. Men om jag hade blivit tvingad, om någon hade låst in mig i ett rum i en vecka med The Queen is dead som enda sällskap, hur hade då mitt liv sett ut idag? Men vad tror du egentligen? Ditt trista och meningslösa liv hade varit detsamma även om du hade fått höra There is a light that never goes out redan som 15-åring. När jag hör den ena briljanta textraden efter den andra, textrader som nu för alltid sitter fastgjutna i själen så inser jag att jag inte tror att texterna hade berört mig på samma sätt då som nu och det är även tveksamt om jag då skulle ha uppskattat Morrisseys röst som jag nu gör. Ge dig nu, nu försöker du bara vara så där kulturell och svår. -Men håll tyst nu, jag vill inte höra några romantikdödande kommentarer till min melankolinostalgi om vad som skulle kunna ha varit en möjlig dåtid och nutid.

Frågan kvarstår: Om jag hade upptäckt The Smiths som 15-åring, hur hade då mitt liv sett ut idag? Tja, vem vet. Antagligen inte så väldigt mycket annorlunda, fast jag vill gärna tro att det hade påverkat vissa delar i mitt liv på ett annorlunda sätt men det är nog bara ett önsketänkande.

The boy with the thorn in his side
Behind the hatred there lies
A murderous desire for love

Andreas Wilson

Andreas Wilson är som de flesta vet en av landets mest kompetenta skådespelare. Hur kommer det sig då att hans tre senaste filmer har fått så svalt mottagande bland kritikerna? Är de inte bra? Nja, de är väl inga direkta mästerverk och är ju inte i närheten av hans debutfilm Ondskan, men den senaste, Kill your darlings är ganska bra och Den utvalde är okej, men Babas bilar hade ju vissa brister. Jag roade mig med att kolla upp vad kritikerna har gett för snittbetyg på de fyra filmer som han har medverkat i och det ser ut enligt följande:

Ondskan - 3,00
Kill your darlings - 1,67
Babas bilar - 1,57
Den utvalde - 1,50

Andreas, nu gör vi så här, ring mig nästa gång du får ett manus så kan jag läsa det och sedan tala om ifall du ska tacka ja till en roll eller ej, okej?

Veckans vägning

Senaste veckan: -0,1 kg
Totalt: 14,5 kg

Jag är tydligen kvar på den där platån och nu är det snart dags för en massa påskgodis så till nästa vecka är det nog plus 1 kg.

Sorteringsproblem

Ibland är jag mer än lovligt inkonsekvent. Oftast handlar det om situationer eller saker som jag inte riktigt har koll på. Nyligen upptäckte jag något som jag visserligen undermedvetet hade känt till men som jag tidigare inte riktigt har haft kraft eller lust att hantera. För ett par veckor sedan köpte jag nya CD-ställ och när de var monterade och placerade så var det dags att sortera in skivorna som hade hamnat lite i oordning efter flytten. Tidigare hade de stått i bokstavsordning och så ville jag åter ha det. När jag som bäst håller på så börjar jag fundera på hur jag egentligen ska sortera in skivor med artister som har siffror i sina namn. Jag inser att skivan som jag av någon outgrundlig anledning har med 18 Wheeler tidigare har stått först i skivsamlingen medan skivorna med 2 unlimited har stått insorterade som Two unlimited. För att späda på inkonsekvensen än mer så inser jag när jag tittar i min elektroniska förteckning över min skivsamling att jag har lagt alla sifferband sist i listan, antagligen för att jag ville glömma bort problematiken. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag ska bli konsekvent i min sortering, frågan är bara vilken insorteringsprincip jag ska välja. Kan någon hjälpa mig?

Ledighet

Nu har det gått ungefär tre månader sedan jag ondgjorde mig över att det var så långt kvar till nästa extraledighet, men nu är den snart här, påsken. Jag kollade just i kalendern och insåg att av de kommande elva veckorna så är det bara fem som är femdagars arbetsvecka. Skönt.

Inte är väl jag...

Jag fick ett meddelande av en kompis som avslutade med att skriva följande:

Ta hand om dig! Du är en fantastisk, rolig och intelligent person med ett enormt djup. Bejaka det! Du är värd det!

Alltså jag ser ju vad som står, men det är som att det handlar om någon annan, vilket gör att jag inte kan ta det till mig. Jag tror jag får ta upp det med viktcoachen/terapeuten nästa gång.

Endagsvarelser

Drygt tre timmar med Lars Norén låter som en fredagssysselsättning man skulle stå ut med varje vecka. Endagsvarelser måste ju vara bättre än förra veckans horibla pjäs. Jag har i alla fall aldrig sett något som kommit från honom som har varit sämre än bra.

I'm nuts

Igår var det dags för mitt tredje besök hos viktcoachen, ett besök som jag hade lite ångest inför med tanke på vad som hände förra gången. Jag hade fått i uppdrag att skriva ett brev till min döda mormor utifrån mitt 13-åriga jag. Viktcoachen skulle inte läsa brevet utan jag fick på ett papper skriva upp alla känslor som fanns med i brevet. När detta var gjort så började hon bli flummig. Hon ville att jag med hjälp av vattenfärg eller kritor skulle måla de olika känslorna. Tror ni att jag gick med på det? Inte en chans. Till slut fick hon i alla fall mig att ringa in de olika känslorna med valfria färger vilket inte var så farligt. Att hon var lite flummig hade jag redan förstått efter att ha hittat en två år gammal artikel i SvD efter att ha googlat på hennes namn. Hon säger att jag borde gå i terapi och bearbeta mina känslor och våga släppa ut dom annars kommer jag aldrig att kunna bibehålla en viktnedgång. Det ligger väl en hel del i det men trotsig som man är så vill man ju inte ta in det riktigt. Dessutom skulle det bli väldigt dyrt...

Veckans vägning

Senaste veckan: ±0,0 kg
Totalt: 14,4 kg

Så där ja, då var det roliga slut, nu kommer det bara att braka utför igen. Eller så har jag nu kommit till den där platån som tydligen brukar inträffa vid viktnedgång. Nåja, bara det inte blir en långvarig platå så är det väl lugnt, annars får jag väl börja hetsäta igen...

Sova eller inte sova

Vid den här tiden på dygnet hamnar jag alltid i konflikt med mig själv. En del av mig vill att jag ska gå och lägga mig så att jag kommer att vara utvilad i morgon medan en annan del likt en trotsig tonåring vill vara uppe hela natten för att få ut så mycket som möjligt av dygnet. Visst vore det helt fantastiskt om sömnbehovet i det närmaste hade varit obefintligt, då skulle man ju ha en massa tid över för allt det där som man annars tycker att man inte hinner. Fast å andra sidan så skulle man säkert anpassa sig rätt så fort och tycka att tiden inte räckte till i alla fall. Nä, det är nog lika bra jag går och lägger mig innan jag får för mig att börja etikettera videoband eller något annat onödigt.

Embrace - igen och igen och igen

Följande kan inte sägas nog ofta: Embrace är ett fantastisk band. Som jag nämde för någon vecka sedan så släpptes just deras nya album och det är minst lika bra som deras tidigare. Låten som går på repeat just nu är I can't come down, en låt som ett band som Coldplay med enkelhet skulle få en mastodonthit med, vilket även Embrace kommer att få hemma i England när den väl släpps som singel där, men här i Sverige har inte ens albumet släppts och då är det ju svårt att få några hits.

I can't come down, anymore
No I'm on a road I've never known
and there's no way home.

Moz

Fram till idag tillhörde Morrissey en liten exklusiv skara som består av de artister jag vill men aldrig har sett live. Men så är inte fallet längre. Jag är just hemkommen från Hovet och konserten som var en av de kortaste jag någonsin varit på. Han höll inte ens på i 75 minuter. Kvällens höjdpunkter var I have forgiven Jesus och Life is a pigsty. Det var en hel del låtar som saknades i spellistan, framför allt min favoritlåt med The Smiths, There is a light there never goes out, men så är det ju alltid på alla konserter. Varken Håkan eller Jocke syntes till i publiken, men jag är övertygad om att de var där någonstans.