The Last Day of Our Acquaintance

This is the last day of our acquaintance
I will meet you later in somebody's office

Raderna ovan är de första textraderna från Sinead O'Connors The Last Day Of Our Acquaintance.
Den handlar om mig och lägenheten i Rågsved. Kl 15 idag är den 7,5-åriga relationen slut.

On line

Efter 26 dagar utan internetuppkoppling hemma så verkar det som att jag från och med i morgon åter igen kan leva ett värdigt liv. Jag har nästa glömt bort hur man gör när man laddar ner film och musik. Hej då, Röj, Hjärter och Spindelharpan, tack för den tid som varit.

Kaj Kindvall är död!

Det var en eftermiddag efter en helt vanlig skoldag i nian. Jag och några klasskamrater sitter på bussen på väg hem till landet igen. En av klasskamraterna sitter och bläddrar i en kvällstidning. Han stoppar plötsligt sitt bläddrande i tidningen och utbrister "Kaj Kindvall är död!" Kul skämt tänkte jag, helt övertygad om att det var just ett skämt. En av de andra klasskamraterna som sitter bredvid lustigkurren med kvällstidningen säger "Får jag se" och sträcker sig efter tidningen och säger något i stil med "Det var som fan, en bilolycka". Mindre övertygad om att det är ett skämt börjar jag bli lite lätt panikslagen. Att Kaj Kindvall skulle dö var något av det värsta jag kunde tänka mig som 16-åring. Det hade varit lätt att genomskåda bluffen genom att be om att få se vad som stod i tidningen men det var jag alldeles för stolt för att be om. Då skulle jag ju visa att jag trodde att skämtet var sant och skämtarna skulle ha vunnit och det var det sista jag ville. Istället sitter jag där i min tysthet och funderar på om det verkligen kan vara sant. Alla andra runtomkring babblar på som vanligt. När jag kliver av bussen hemma i byn så börjar jag gå med tunga steg hemåt, nu mer och mer övertygad om att det faktiskt är sant, Kaj Kindvall är död! Vad händer med Tracks nu? Något överdrivet skulle man kunna säga att det var Tracks jag levde för då (det gick över fem år senare, vilket är en annan historia). När jag kommer hem slänger jag mig på sängen och ligger där helt viljelös. Efter någon timme kommer mamma hem från jobbet och hon hittar mig där och undrar vad som har hänt. Först vill jag inte säga något eftersom jag vet att jag kommer att börja gråta om jag försöker säga minsta lilla ord, men efter ett tag när mamma har blivit lite orolig och tror att det är något alvarligt som har hänt så snyftar jag fram att Kaj Kindvall är död. Jag tvingar iväg mamma till affären för att köpa tidningen som dödsbudet hade stått i. 10 minuter senare får jag tidningen i min hand och börjar frenetiskt leta efter notisen. Det visar sig dock inte finnas någon, inte om Kaj Kindvall i alla fall, däremot så var det någon mindre känd rallyförare som hade omkommit. Jag drog en lättnandens suck och blev glad, fast jag var fortfarande skakad. Efteråt blev jag förvånad över mig själv och förstod inte hur jag kunde reagera så starkt som jag hade gjort. Idag skulle jag inte ha reagerat på samma sätt, men det beror ju på en mängd olika faktorer. Samtidigt så finns ju fortfarande väldigt många delar av den där 16-åringen kvar inom mig, delar som jag inte skulle vilja vara utan.

Vilket var löftet?

Och i gruset låg en fegis kvar
När mina glasögon just sparkats av
Gav jag ett löfte som jag skäms för än idag

Så sjunger Jocke i Vi mot världen. Jag har funderat på vad det var för löfte han gav. Trots att det kan vara flera olika tänkbara löften så måste det väl ändå har varit ett löfte om hämnd. Frågan är bara vilken slags hämnd som får honom att skämmas än idag. Jag gav en del löften i liknande situationer men inga som jag skäms för än idag och framför allt inga som infriades men så är jag ju en fegis också...

Knocking back Prozac

I dagens Expressen står det att läsa att Vanlig medicin botar tinnitus. Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Det finns bara en hake dock; den vanliga medicin som åsyftas är Zoloft, en antidepressiv psykofarmaka. Så vad händer om man börjar knappra dessa piller och sen slutar? Kommer tinnitusen tillbaka då? Troligen, och upplevs den i så fall värre än tidigare? Då blir man kanske patologiskt deprimerad och behöver käka Zoloft på riktigt. Det låter som en ond cirkel det där...

Fake it 'til you make it

Men vad händer om man aldrig make it? Fake it 'til you get caught?

Dom

Jag skulle väl inte vilja kalla mig själv för språkpolis i egentlig mening, men jag har väldigt svårt för missbruk av det skrivna svenska språket. När jag häromdagen var på ett seminarium där den förste talaren för dagen på sin allra första bild, i sin för övrigt hemskt färgsatta presentation, har med ett särskrivet ord så tappar jag fokus helt på det han säger och sitter istället och irriterar mig på det särskrivna ordet. Just särskrivna ord har blivit en folksjukdom men det finns även andra språkliga missbruk. "Kastar du inte sten i glashus nu?" tänker då vissa. Jo, det är nog rätt enkelt att hitta språkliga fel om man går igenom det jag har klottrat ner här de senaste månaderna, men fråntaget vissa direkta stavfel och ett och annat syftningsfel så tror jag nog ändå att det mesta är språkligt korrekt. Förutom ett konsekvent missbruk av "Dom". Jag kan helt enkelt oftast inte skriva "De" och framför allt inte "Dem". Det beror inte på att jag inte vet hur de ska användas utan på att jag tycker det ser fel ut, trots korrektheten, jag tycker ordbruket känns stelt och byråkratiskt.

Jag verkar inte ensam om att tycka detta. Jag hittade just ett inlägg på Kents forum där någon ondgjorde sig över att J.Berg som är så språkbegåvad borde veta bättre än att använda sig av "Dom" i titlarna till Dom som försvann och Dom andra. Jocke var inte sen att komma till försvar utan skrev följande:

"De andra" är lite för mycket 1874 för min smak.
"De som försvann" känns också ålderdomligt.
Om man kan SÄGA ordet Dom, kan man också SKRIVA det.
Såna regler är helt enkelt till för att brytas.
Men vad vet jag, vissa av er kanske niar folk fortfarande?

Bra svar Jocke, strunta i dom andra.

Nu när jag tagit beslutet är jag lugn

Det är märkligt vad denna fras dyker upp i huvudet så fort jag har tagit ett beslut av större eller mindre karaktär. Det har väl att göra med att den kommer från en kentlåt, men det finns ju så många andra fraser som är mycket bättre som inte alls dyker upp lika frekvent. Antagligen är det för att jag är obeslutsam. Jo, det är sant, jag har en förmåga att vela väldigt mycket och sällan ta några snabba beslut. Därför känns det verkligen som en befrielse när jag väl tar ett beslut, jag blir lugn, även om beslutet jag tagit inte ens är särskilt bra. I morse tog jag ett beslut och vips så blev jag lugn. Nej, det var inte världens snabbaste beslut…

Sakta jag gick genom stan (eller inte sakta, men ändå)

Jag har idag varit på seminarium på Vetenskapsrådet (VR) hela dagen. VR ligger på Regeringsgatan och jag fick under morgonen ett plöstligt anfall av sinnesförvirring eller något liknande när jag fick för mig att jag skulle gå dit hemifrån. Men det var inte alls lika hemskt som jag skulle tänkt att det var om jag hade varit vid mina sinnens fulla bruk när jag tänkte tanken. Tvärtom så var det en riktig trevlig morgonpromenad som inte tog mycket mer än 25 minuter (The Hjärta & Smärta EP räckte nästan hela vägen). Insåg att om jag hade jobbat i City så skulle jag kunna gå dit varje dag. Synd bara att semiariet i fråga inte var så upphetsande, men jag lyckades ändå hålla mig vaken hela dagen. Visst är jag duktig...

Blast from the past

Jag såg en kvinna på tunnelbanan idag. I och för sig inget konstigt med det, det brukar jag göra varje dag, men denna kvinna stack ut från mängden. Eller kvinna föresten, det låter så gammalt, övermoget, inte som dam, men mycket äldre än tjej, fast tjej kan låta så ungt. Nåja, hon var i en svårdefinierad ålder, men mer kvinna än tjej. Vad var det då så var så speciellt med henne? Jo hon såg ut som att hon hade fallit i koma 1985 och just vaknat upp med samma kläder och samma frisyr som hon hade den olycksaliga dagen för 20 år sedan. Hon hade ett par ljusa jeans, det som jag vill minnas kallades för stentvättade jeans på tiden då det begav sig. Till detta hade hon en gammal mörkblå vindjacka som var rätt populära under 80-talssomrarna, trots att det nu alltså är november, ovanligt varm sådan, men ändå. Under denna jacka hade hon en ljusblå tröja som i tjocklek såg ut att vara en t-shirt. Det kan ju ha varit så att hon föll i koma under sommaren, vad vet jag. På fötterna hade hon på sig något som såg ut som ett par pumps hade försökt para sig med ett par korta stövlar. Men det som mest avslöjade hennes ursprung var frisyren. Den låter sig knappt beskrivas, men jag tror ändå att de flesta får en bild framför sig. Frisyren såg inte 80-talsretro ut på något sätt, den MÅSTE ha kommit direkt därifrån. Tänk er en taskig permanentning, utväxt blondering, hög volym med mycket spray och till detta ett omisskännligt knullrufs. Där satt hon i all sin 80-talsprakt, trött efter sin 20-åriga koma, och sov med en svart plastväska i famnen, en sån som var så populär på, ja just det, 80-talet.

Bostadsrättsinnehavarens klagan

Nu är det dags att klaga lite. Jag har bott i min nya lägenhet i en vecka nu och har under denna tid upptäckt följande olägenheter:

1. Porten gnisslar och slår igen med en jävla smäll.
2. Vissa i huset, framför allt sent på nätterna och antagligen berusade, gillar att dra igen och slamra med gallergrinden i hissen så mycket det bara går.
3. Förrådet på vinden, som enligt uppgift skulle vara förhållandevis stort, är skrattretande litet.
4. Det luktar apa under diskbänken.

Hur löser man då dessa problem? Problem 1 och 2 löses genom att sova med öronproppar vilket även har visat sig ha den positiva sidoeffekten att min tinnitus blir lägre. Problemet med öronproppar är att det är svårt att höra när mobilalarmet sätter igång, men det har jag löst genom att lägga mobilen under madrassen eftersom jag då vaknar av vibrationerna. Igår smörjde jag visserligen porten med 5-56 vilket tog bort gnisslet, men smällen kvarstår. Problem nummer 3 är det ju inte så mycket att göra någonting åt, det gäller att gilla läget. Fast det går ändå in några flyttkartonger har jag upptäckt. Problem nummer 4 visade sig vara något överdramatiserat. Först blev jag dock orolig och trodde det var mögel eller någon vattenläcka, men köket är ju helt nyrenoverat så det vore ju osannolikt. Om det är fuskbyggt så borde ju problemen uppstå först efter ett tag. Jag undersökte vattenledningarna igår och hittade ingen läcka, men kom på att avloppsröret går in i husets soprum som ligger bredvid mitt kök. Om odören kommer därifrån vet jag inte, men det luktar i alla mindre illa nu än vad det gjorde häromdan så illalukten kanske berodde på att köket hade stått oanvänt länge och så länge det bara luktar lite mök under diskbänken och inte i hela köket så står man ju ut.

Som vanligt är det enklare att klaga än att hylla, men det räcker med att säga så här: Allt annat är fantastiskt!

Resa med klass

Jag har vid flertalet tillfällen hört och läst intervjuer med personer som har gjort en klassresa. Då handlar det inte om nationalencyklopedins första definition, utan den andra. Det har inte varit den utfrågade personen själv som har fört klassresan på tal, det har nämligen journalisten/intervjuaren gjort. Gärna vill journalisten få det att låta som någonting stort, som om personen ifråga i och med klassresan har uträttat ett storverk. Han eller hon brukar tillfrågas hur det känns och om det var jobbigt och andra frågor som mer hör hemma vid en intervju av en guldmedaljör i OS. Jag brukar vid dessa tillfällen lite trött sucka och tänka att "Herregud, vad är det som är så himla märkvärdigt?". Var och varannan människa gör ju dessa klassresor idag, fler och fler med så kallad arbetarbakgrund studerar på universitet och högskolor vilket snart borde göra klassresan till den vanligaste typen av resa. Men så insåg jag senast jag såg en intervju då en klassresa kom på tal att de som brukar få de här klassresefrågorna oftast är något till åren komna, åtminstone en bit över 60 och för dessa generationer var det betydligt mer ovanligt med klassresor. Så då kanske frågorna ändå har ett visst berättigande. Hur som helst så känner jag ändå en viss trötthet över ämnet eftersom man alltid bara får höra om klassresor uppåt i hierarkin. Jag skulle i skadeglädjens sanna anda vilja se lite mer av resorna åt andra hållet. Okej, dom är inte lika vanliga, men visst finns dom. Problemet är bara att dessa människor inte får något utrymme i media i samma utsträckning. Sen kan man ju utveckla nationalencyklopedins definition ytterligare, men det överlåter jag till någon annan…

Klassresa

1 längre resa företagen av en skolklass i syfte att studera en viss miljö och att vara tillsammans: de anordnade loppmarknader för att få pengar till ~n
HIST.: sedan 1894

2 socialt avancemang vanl. från (uppväxtmiljöns) arbetarklass el. lägre medelklass till högre socialgrupp
HIST.: sedan 1991

Källa: NE.SE

Kejsarens nya kläder

Jag fattar ingenting. Det verkar dom inte själva göra heller. Jag pratar om Coldplay som igår fyllde Globen.

I stort sett alla musikjournalister har skrivit om Coldplay som de nya arenarockarna, som U2:s självklara efterträdare. När deras senaste album släpptes så låg det etta i drygt 20 länder samtidigt, vilket får mig att undra om det inte släpptes några andra skivor den veckan. Varför denna hysteri? Missförstå mig inte, jag gillar Coldplay och deras tre album, men jag förstår ändå inte denna relativt plötsliga hype. När biljetterna släpptes till deras globenspelning så tog de slut samma dag om jag inte minns fel, vilket också gjorde mig aningen förvånad.

Jag hade inte sett Coldplay live före gårdagens konsert och jag hade vissa förväntningar, förväntningar som inte riktigt infriades. Coldplay är inget arenaband, ett faktum dom själva inte verkar förstå, än mindre publiken. Jag har varit på en hel del konserter i mina dar, men sällan har jag upplevt en så extatisk publik som igår, vilket orsakade stor förvåning både hos mig och hos killarna på scenen. Jag tänkte att det kanske är folk som inte brukar gå på konserter som är extatiska och att recensenterna väl nu måste ha insett faktum. Men icke! Döm om min förvåning när jag läser recensionerna idag och recensenterna än en gång är alldeles till sig i trasorna över bandet. Varför är då inte jag det? Det var ju inte en dålig konsert, men den var ju inte heller fantastisk. Ett bra mått på hur bra en konsert är får man genom att räkna antalet rysningar man får under konserten. Igår blev det bara en, visserligen en stor, men ändå. Jag är övertygad om att jag hade tyckte bättre om konserten om jag hade sett den i en mindre lokal. Sen kan ju sittplatsen uppe på andra etage ha spelat in också.

I fortsättningen lyssnar jag nog helst på Coldplay för mig själv, i mina hörlurar.

Coldplay

Det är konsertdags i kväll. Coldplay i Globen. Har inte hunnit tänka på konserten så mycket, har bara haft flytt i huvudet. I vilket fall ska det bli kul, dock så har jag inte lyssnat lika mycket på deras senaste platta som jag önskar att jag hade. Jag lyssnade i och för sig en del på den när den kom i våras och gillade den mycket, men sen återgick jag till Kent igen och nu i höst så har det kommit en massa annan bra musik som jag lyssnat på istället. Bästa låten på nya skivan för tillfället är Fix you. Däremot så är min favorit i övrigt The Scientist, men det beror nog mest på att den handlar om mig...

Flytt

Då var man äntligen installerad i sin nya lägenhet. Flytten gick bra om än något mer omständig än jag först hade trott. För tillfället ser det ut som ett smärre bombnedslag i lägenheten, mest beroende på min bristande förmåga att slutföra något innan jag börjar på något nytt, vilket i det här fallet innebär att jag börjar packa upp ur alla flyttkartonger innan jag har tömt den första. Att jag dessutom sitter lätt apatisk och bara tittar på all oreda gör ju inte att det går fortare att komma i ordning. Nu väntar jag bara på att Bredbandsbolaget ska få tummarna ur och koppla in bredbandet och telefonin, men det kan tydligen ta ett tag. Sen återstår det tveksamma nöjet av att städa ur gamla lägenheten...

Sista natten

Man ska aldrig säga aldrig, men det känns onekligen som att efter kommande natt kommer jag aldrig mer att sova i Rågsved. Skönt. Fast det är ett tag kvar till att jag får sova, tyvärr. Jag är tokigt trött men har lite packning kvar. Puh.

2005-11-01

Dagens datum. Ett historiskt datum. Om två timmar får jag tillträde till min nya lägenhet. Det känns rätt så najs faktiskt.

För övrigt vill jag bara tillägga att Ansgar & Evelyne är något av det bästa som J. Berg har presterat.