23 december

05:15 ringde klockan i morse. En dryg timme senare avgick tåget från Stockholm Central mot sydligare breddgrader. Jag hade sett fram emot en väl tonsatt resa men på grund av tidsbrist hade jag mest fyllt MP3-spelaren med en massa säkra kort. Fast under den första delen av resan så var det kusligt mörkt ute och dessutom sov jag så det hade inte spelat någon större roll vad jag hade lyssnat på. Men när jag kommer ner på det småländska höglandet och dagen så sakteliga har börjat att gry och rimfrosten ännu ligger kvar så funkar kent väldigt väl som musikaliskt tema, framför allt när man stunden senare dundrar förbi något mindre samhälle som ser mer eller mindre övergivet ut och där en skorsten avger rök mot den rödlätta östhorisonten.

Någonstans på vägen förändras jag, inte medvetet och jag vet inte heller var, men faktum är att så fort jag kommer till resans mål så är jag inte mig själv längre utan kanske någon jag har varit innan. Jag hade tidigare tankar och förhoppningar om att jag skulle vara lite mer aktiv när jag kom hit men av dessa förhoppningar har hittills inget blivit. Hela dagen har varit en enda stor slapphet, vilket visserligen var skönt och behövligt, men det finns ju en stor risk att det fortsätter så här resten av vistelsen. Det är som att jag sitter och väntar på att något ska hända utan att själv se till att det händer.

Ett annat tecken på min personlighetsförändring är något som hände när jag på väg hem från tåget hamnade på en av traktens stormarknader. Precis när jag gick och funderade på om jag skulle träffa på någon jag kände så gör jag det. Jag ser ett ansikte som jag först inte känner igen, det ser ut som vilken alldaglig man som helst. Men sen så ser jag att det är en gammal klasskompis från gymnasiet och genast så ser jag inte längre en man framför mig utan den kille som jag knappt har sett på 15 år men som i mina ögon nästan ser ut nu som då. Det är nu det märkliga händer. I någon slags förvåning över det oväntade jag sett så stannar jag upp och fortsätter inte gå i hans riktning utan vänder om. Varför? Om jag det visste. Antagligen beror mitt beteende dels på att han inte var där ensam men även på en slags rädsla för att han inte ska känna igen mig. Dessutom vet jag inte vad vi skulle prata om. Så det blir aldrig något möte. Istället blir jag senare arg på mig själv över mitt missanpassade beteende. Jag är inte så här. Åtminstone vill jag inte vara sådan, men jag kanske är det annars också, det är bara det att jag aldrig hamnar i liknande situationer i mitt vardagliga liv. Ungefär samma sak hände när jag var nere på besök i somras. Men nu får det vara nog! Nästa gång jag möter något från förr ska jag gå fram med bestämda steg, sträcka fram min hand, hälsa och säga: Och bilen går bra?